Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 24. Lady Anne, eller en skenande häst

Kapitel 24. Lady Anne, eller en skenande häst
Tidigt på våren reste lord Wexmire och en del av hans familj upp till London och tog York med sig. Jag och Ginger och några andra hästar lämnades kvar hemma för att användas, och stallmästaren fick ansvaret.
Lady Harriet, som stannade kvar på herrgården, var mycket sjuklig och åkte aldrig ut i vagnen, och lady Anne föredrog att rida med sin bror eller sina kusiner. Hon var en fulländad ryttarinna, och lika glad och mild som hon var vacker. Hon valde mig till sin häst och kallade mig ”Black Auster”. Jag njöt mycket av dessa ritter i den klara, kalla luften, ibland med Ginger, ibland med Lizzie. Denna Lizzie var ett ljusbrunt sto, nästan fullblod, och en stor favorit hos herrarna på grund av sina fina rörelser och sitt livliga temperament; men Ginger, som kände henne bättre än jag, berättade att hon var ganska nervös.
Det bodde en herre vid namn Blantyre på herrgården; han red alltid Lizzie och berömde henne så mycket att lady Anne en dag gav order om att damsadeln skulle läggas på henne och den andra sadeln på mig. När vi kom fram till dörren verkade herrn mycket orolig.
”Vad är nu detta?” sa han. ”Är du trött på din gode Black Auster?”
”Åh nej, inte alls”, svarade hon, ”men jag är vänlig nog att låta dig rida honom för en gångs skull, och så ska jag prova din förtjusande Lizzie. Du måste medge att hon till storlek och utseende är mycket mer lik en damhäst än min egen favorit.”
”Låt mig råda dig att inte sitta upp på henne”, sa han, ”hon är en förtjusande varelse, men hon är för nervös för en dam. Jag försäkrar dig att hon inte är helt säker; låt mig be dig att byta sadlar.”
”Min käre kusin”, sa lady Anne och skrattade, ”oroa nu inte ditt goda, försiktiga huvud för min skull. Jag har varit ryttarinna ända sedan jag var liten, och jag har följt jakthundarna väldigt många gånger, fast jag vet att du inte tycker om att damer jagar; men så är det i alla fall, och jag tänker prova den här Lizzie som ni herrar är så förtjusta i; så var snäll och hjälp mig upp, som den gode vän du är.”
Det fanns inget mer att säga; han satte henne försiktigt i sadeln, såg efter bettet och kindkedjan, lade varsamt tyglarna i hennes hand och satt sedan upp på mig. Just som vi skulle rida iväg kom en betjänt ut med en papperslapp och ett meddelande från lady Harriet: ”Ville de fråga detta åt henne hos doktor Ashley och ta med sig svaret?”
Byn låg ungefär en engelsk mil bort, och doktorns hus var det sista i byn. Vi red glatt framåt tills vi kom till hans grind. En kort uppfart ledde upp till huset mellan höga vintergröna buskar.
Blantyre steg av vid grinden och skulle öppna den åt lady Anne, men hon sa: ”Jag väntar på dig här, och du kan hänga Austers tygel på grinden.”
Han såg tveksamt på henne. ”Jag blir inte borta fem minuter”, sa han.
”Åh, skynda dig inte; Lizzie och jag tänker inte rymma från dig.”
Han hängde min tygel på en av järnspetsarna och försvann snart bland träden. Lizzie stod lugnt vid vägkanten några steg bort, med ryggen mot mig. Min unga härskarinna satt avspänt med lös tygel och nynnade på en liten visa. Jag lyssnade på min ryttares fotsteg tills de nådde huset och hörde honom knacka på dörren. På andra sidan vägen låg en äng vars grind stod öppen; just då kom några arbetshästar och flera unga föl travande ut huller om buller, medan en pojke bakom smällde med en stor piska. Fölen var vilda och yra, och ett av dem rusade tvärs över vägen och snubblade in i Lizzies bakben, och om det var det dumma fölet eller piskans höga smällande eller båda tillsammans kan jag inte säga, men hon sparkade våldsamt och rusade iväg i vild galopp. Det kom så plötsligt att lady Anne nästan föll ur sadeln, men hon återfick snart balansen. Jag gav ifrån mig ett högt, gällt gnägg efter hjälp; gång på gång gnäggade jag, skrapade otåligt i marken och kastade med huvudet för att få loss tygeln. Jag behövde inte vänta länge. Blantyre kom springande till grinden; han såg sig oroligt omkring och fick just syn på den flygande gestalten, nu långt borta på vägen. På ett ögonblick hoppade han upp i sadeln. Jag behövde ingen piska, ingen sporre, för jag var lika ivrig som min ryttare; han såg det, gav mig fria tyglar och lutade sig lite framåt, och vi rusade efter dem.
Ungefär en och en halv engelsk mil gick vägen rakt fram och svängde sedan åt höger, och därefter delade den sig i två vägar. Långt innan vi kom till kurvan var hon utom synhåll. Åt vilket håll hade hon svängt? En kvinna stod vid sin trädgårdsgrind, skuggade ögonen med handen och tittade ivrigt uppför vägen. Nästan utan att hålla in ropade Blantyre: ”Vilken väg?” ”Till höger!” ropade kvinnan och pekade med handen, och iväg bar det uppför den högra vägen; sedan fick vi syn på henne ett ögonblick; ännu en kurva och hon var dold igen. Flera gånger skymtade vi dem och tappade dem sedan igen. Vi tycktes knappt vinna någon mark alls på dem. En gammal vägarbetare stod vid en stenhög; han hade släppt skyffeln och höll upp händerna. När vi kom närmare gjorde han tecken att han ville säga något. Blantyre höll in lite. ”Till allmänningen, till allmänningen, herrn; hon har vikit av dit.” Jag kände den här allmänningen mycket väl; den bestod mest av mycket ojämn mark, bevuxen med ljung och mörkgröna ärttörnebuskar, med här och där en förkrympt gammal hagtorn; det fanns också öppna fläckar med fint kort gräs, med myrstackar och mullvadshögar överallt; det värsta ställe jag någonsin har känt för en vild galopp.
Vi hade knappt kommit in på allmänningen när vi åter fick syn på den gröna ridklänningen som flög fram framför oss. Den unga damens hatt var borta, och hennes långa bruna hår flög bakom henne. Huvud och kropp var bakåtlutade, som om hon drog med all sin återstående kraft, och som om den kraften nästan var slut. Det var tydligt att den ojämna marken hade minskat Lizzies fart betydligt, och det verkade finnas en chans att vi skulle kunna hinna ikapp henne.
Medan vi var på landsvägen hade Blantyre gett mig fria tyglar; men nu, med lätt hand och vant öga, styrde han mig över marken på ett så mästerligt sätt att min fart knappt minskade, och vi tog tydligt in på dem.
Ungefär halvvägs över heden hade man nyligen grävt ett brett dike, och jorden från grävningen var uppkastad i en grov vall på andra sidan. Detta skulle väl ändå stoppa dem! Men nej; nästan utan att tveka tog Lizzie språnget, snubblade bland de grova jordkokorna och föll. Blantyre stönade: ”Nu, Auster, gör ditt bästa!” Han gav mig en stadig tygel. Jag samlade mig väl och tog mig med ett beslutsamt språng över både dike och vall.
Orörlig i ljungen, med ansiktet mot marken, låg min stackars unga härskarinna. Blantyre föll på knä och ropade hennes namn: inget ljud hördes. Varsamt vände han upp hennes ansikte: det var likblekt och ögonen var slutna. ”Annie, kära Annie, säg något!” Men det kom inget svar. Han knäppte upp hennes ridklänning, lossade kragen, kände på hennes händer och handled, for sedan upp och såg sig vilt omkring efter hjälp.
Inte långt därifrån höll två män på att skära torv, och när de såg Lizzie springa vild utan ryttare hade de lämnat sitt arbete för att fånga henne.
Blantyres hallårop fick dem snart att komma dit. Den främste mannen verkade mycket bedrövad vid åsynen och frågade vad han kunde göra.
”Kan du rida?”
”Tja, herrn, nån vidare ryttare är jag inte, men jag skulle våga nacken för lady Anne; hon var ovanligt god mot min hustru i vintras.”
”Sitt då upp på den här hästen, min vän – din nacke är alldeles säker – och rid till doktorn och be honom komma genast; och sedan vidare till herrgården; berätta allt du vet och be dem skicka vagnen till mig, med lady Annes kammarjungfru och hjälp. Jag stannar här.”
”Visst, herrn, jag ska göra mitt bästa, och jag ber Gud att den kära unga damen snart slår upp ögonen.” Sedan såg han den andre mannen och ropade: ”Hör du, Joe, spring efter lite vatten, och säg åt min gumma att komma så fort hon kan till lady Anne.”
Sedan kravlade han sig på något sätt upp i sadeln, och med ett ”Hej hopp!” och en klapp mot mina sidor med båda benen gav han sig iväg och red en liten omväg för att undvika diket. Han hade ingen piska, vilket tycktes bekymra honom; men min fart botade snart den svårigheten, och han fann att det bästa han kunde göra var att sitta kvar i sadeln och hålla in mig, vilket han gjorde tappert. Jag skakade honom så lite jag kunde, men en eller två gånger på den ojämna marken ropade han: ”Sakta! Ptro! Sakta!” På landsvägen gick allt bra; och hos doktorn och på herrgården uträttade han sitt ärende som en god och trogen man. De bad honom stiga in och ta sig en droppe av något. ”Nej, nej”, sa han, ”jag går tillbaka till dem igen genvägen över fälten och är där före vagnen.”
Det blev en hel del brådska och upphetsning när nyheten blev känd. Jag släpptes bara in i min box; sadeln och tränset togs av och ett täcke kastades över mig.
Ginger sadlades och skickades i stor hast efter lord George, och snart hörde jag vagnen rulla ut från gården.
Det tycktes dröja länge innan Ginger kom tillbaka och innan vi lämnades ensamma; och sedan berättade hon allt hon hade sett.
”Jag kan inte berätta mycket”, sa hon. ”Vi galopperade nästan hela vägen och kom fram just som doktorn red fram. Det satt en kvinna på marken med damens huvud i sitt knä. Doktorn hällde något i hennes mun, men det enda jag hörde var: ’Hon är inte död.’ Sedan leddes jag en bit bort av en man. Efter en stund bars hon till vagnen, och vi kom hem tillsammans. Jag hörde min husbonde säga till en herre som stoppade honom för att fråga, att han hoppades att inga ben var brutna, men att hon inte hade sagt något än.”
När lord George tog Ginger till jakt skakade York på huvudet; han sa att det borde vara en stadig hand som tränade en häst den första säsongen, och inte en vårdslös ryttare som lord George.
Ginger brukade tycka mycket om det, men ibland när hon kom tillbaka kunde jag se att hon hade blivit mycket hårt ansträngd, och då och då hostade hon kort. Hon hade för mycket kurage för att klaga, men jag kunde inte låta bli att vara orolig för henne.
Två dagar efter olyckan besökte Blantyre mig; han klappade mig och berömde mig mycket; han sa till lord George att han var säker på att hästen förstod att Annie var i fara lika väl som han själv. ”Jag hade inte kunnat hålla in honom ens om jag hade velat”, sa han, ”hon borde aldrig rida någon annan häst.” Jag förstod av deras samtal att min unga härskarinna nu var utom fara och snart skulle kunna rida igen. Det var goda nyheter för mig, och jag såg fram emot ett lyckligt liv.
Översatt från engelska. Läs originalet