Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 25. Reuben Smith

· The Equinest

Svart häst på en grön äng

Kapitel 25. Reuben Smith

Nu måste jag berätta lite om Reuben Smith, som fick ansvaret för stallet när York reste till London. Ingen förstod sitt yrke grundligare än han, och när han var sig själv kunde det inte finnas en trognare eller mer värdefull man. Han var mild och mycket skicklig i sin hantering av hästar och kunde behandla dem nästan lika bra som en hovslagare, för han hade bott två år hos en veterinär. Han var en förstklassig kusk; han kunde köra ett fyrspann eller ett tandemspann lika lätt som ett par. Han var en stilig man, välutbildad, och hade mycket trevliga manér. Jag tror att alla tyckte om honom; hästarna gjorde det i alla fall. Det enda märkliga var att han hade en underordnad plats och inte var förste kusk som York; men han hade ett stort fel, och det var hans förkärlek för spriten.

Han var inte som en del karlar, som alltid håller på; han brukade hålla sig nykter i veckor eller månader i sträck, och sedan slog han över och tog sig en ”omgång”, som York kallade det, och var en skam för sig själv, en skräck för sin hustru och en plåga för alla som hade med honom att göra. Han var dock så användbar att York två eller tre gånger hade tystat ner saken och hållit den undan för greven; men en natt, när Reuben skulle köra hem ett sällskap från en bal, var han så full att han inte kunde hålla tömmarna, och en av herrarna i sällskapet fick klättra upp på kuskbocken och köra damerna hem. Det kunde förstås inte döljas, och Reuben avskedades genast; hans stackars hustru och små barn måste flytta från den nätta stugan vid parkgrinden och ta sig dit de kunde. Gamle Max berättade allt detta för mig, för det hände för ganska länge sedan; men kort innan Ginger och jag kom hade Smith tagits tillbaka igen. York hade lagt ett gott ord för honom hos greven, som är mycket godhjärtad, och mannen hade högtidligt lovat att han aldrig skulle smaka en droppe till så länge han bodde där. Han hade hållit sitt löfte så bra att York trodde att man tryggt kunde låta honom sköta hans plats medan han var borta, och han var så skicklig och ärlig att ingen annan tycktes så lämpad för det.

Det var nu i början av april, och familjen väntades hem någon gång i maj. Den lätta broughamen skulle göras i ordning på nytt, och eftersom överste Blantyre måste återvända till sitt regemente bestämdes att Smith skulle köra honom till staden i den och rida tillbaka; för det ändamålet tog han med sig sadeln, och jag valdes ut för resan. På stationen stack översten lite pengar i handen på Smith och sa farväl: ”Var rädd om din unga härskarinna, Reuben, och låt inte Black Auster bli misshandlad av någon vårdslös ung sprätt som vill rida honom – spara honom åt damen.”

Vi lämnade vagnen hos vagnmakaren, och Smith red mig till White Lion och gav stalldrängen order om att utfodra mig väl och ha mig redo åt honom klockan fyra. Ett söm i en av mina framskor hade lossnat på vägen dit, men stalldrängen märkte det inte förrän strax före fyra. Smith kom inte ut på gården förrän klockan fem, och då sa han att han inte skulle ge sig av förrän sex, eftersom han hade träffat några gamla vänner. Mannen berättade då om sömmet och frågade om han skulle låta se över skon.

”Nej”, sa Smith, ”det håller tills vi kommer hem.”

Han talade på ett mycket högljutt, nonchalant sätt, och jag tyckte att det var olikt honom att inte se efter skon, eftersom han i allmänhet var förunderligt noga med lösa söm i våra skor. Han kom inte klockan sex, inte sju och inte åtta, och klockan var nästan nio innan han kallade på mig, och då med hög, grov röst. Han verkade vara på mycket dåligt humör och skällde på stalldrängen, fast jag kunde inte förstå varför.

Värden stod i dörren och sa: ”Akta er nu, herr Smith!” men han svarade argt med en svordom; och nästan innan han var ute ur staden började han galoppera och gav mig ofta ett skarpt rapp med piskan, fast jag sprang i full fart. Månen hade ännu inte gått upp, och det var mycket mörkt. Vägarna var steniga eftersom de nyligen hade lagats; när vi for över dem i den farten blev min sko lösare, och när vi närmade oss tullbommen föll den av.

Om Smith hade varit vid sina sinnens fulla bruk skulle han ha märkt att något var fel med min gång, men han var för berusad för att märka något.

Bortom tullbommen låg en lång vägsträcka där det just hade lagts ut ny sten – stora vassa stenar som ingen häst kunde köras fort över utan risk för fara. Över den vägen, med en sko borta, tvingades jag galoppera allt vad jag kunde, medan min ryttare piskade mig och med vilda svordomar drev mig att springa ännu fortare. Min oskodda hov led förstås förfärligt; hoven var sönderbruten och kluven ända in till köttet, och insidan var svårt sönderskuren av de vassa stenarna.

Det kunde inte fortsätta; ingen häst kunde hålla sig på benen under sådana omständigheter; smärtan var för stor. Jag snubblade och föll våldsamt på båda knäna. Smith kastades av när jag föll, och med den fart jag hade måste han ha fallit med stor kraft. Jag kom snart på fötter igen och haltade bort till vägkanten, där det var fritt från sten. Månen hade just stigit upp över häcken, och i dess ljus kunde jag se Smith ligga några yards bortom mig. Han reste sig inte; han gjorde ett svagt försök att resa sig, och sedan hördes ett tungt stön. Jag kunde också ha stönat, för jag led svåra smärtor både i hoven och i knäna; men hästar är vana att bära sin smärta i tystnad. Jag gav inte ifrån mig ett ljud, men jag stod där och lyssnade. Ännu ett tungt stön från Smith; men fast han nu låg i fullt månsken kunde jag inte se någon rörelse. Jag kunde ingenting göra, varken för honom eller för mig själv, men åh, vad jag lyssnade efter ljudet av en häst, eller hjul, eller fotsteg! Vägen var inte mycket trafikerad, och vid den här tiden på natten kunde det dröja timmar innan hjälp kom till oss. Jag stod och spanade och lyssnade. Det var en stilla, ljuvlig aprilnatt; inga ljud hördes utom några låga toner från en näktergal, och ingenting rörde sig utom de vita molnen nära månen och en kattuggla som fladdrade över häcken. Det fick mig att tänka på sommarnätterna för länge sedan, när jag brukade ligga bredvid min mor på den gröna, vänliga ängen hos bonden Grey.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet