Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 30. En tjuv

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 30. En tjuv

Min nye husbonde var ogift. Han bodde i Bath och var mycket upptagen av sina affärer. Hans läkare rådde honom att motionera genom att rida, och därför köpte han mig. Han hyrde ett stall en bit från sin bostad och anställde en man som hette Filcher som skötare. Min husbonde visste mycket lite om hästar, men han behandlade mig väl, och jag skulle ha haft en bra och lätt plats om det inte hade varit för omständigheter som han inte kände till. Han beställde det bästa höet med gott om havre, krossade bönor och kli, och dessutom vicker eller rajgräs, efter vad mannen ansåg behövas. Jag hörde husbonden ge ordern, så jag visste att det fanns gott om bra foder, och jag tyckte att jag hade det bra.

Under några dagar gick allt bra. Jag märkte att min skötare kunde sitt arbete. Han höll stallet rent och luftigt, han ryktade mig grundligt och han var aldrig annat än vänlig. Han hade varit stalldräng på ett av de stora hotellen i Bath. Det hade han slutat med, och nu odlade han frukt och grönsaker för torget, och hans fru födde upp och gödde höns och kaniner till försäljning. Efter en tid tyckte jag att min havre blev mycket knapp; jag fick bönorna, men de var blandade med kli i stället för havre, av vilken det fanns mycket lite; säkert inte mer än en fjärdedel av vad det borde ha varit. Efter två eller tre veckor började det märkas på mina krafter och mitt humör. Grönfodret, fast det var mycket bra, räckte inte för att hålla mig i god kondition utan kraftfoder. Men jag kunde inte klaga och inte heller göra mina behov kända. Så fortsatte det i ungefär två månader; och jag undrade varför min husbonde inte såg att något var fel. En eftermiddag red han emellertid ut på landet för att hälsa på en vän, en herreman som drev ett lantbruk och bodde vid vägen till Wells.

Den här herrn hade en mycket skarp blick för hästar; och när han hade välkomnat sin vän sade han, medan han lät blicken glida över mig:

”Jag tycker, Barry, att din häst inte ser lika bra ut som när du först fick honom; har han varit frisk?”

”Ja, jag tror det”, sade min husbonde; ”men han är inte på långt när så pigg som han var; min skötare säger att hästar alltid är slöa och svaga på hösten, och att jag får räkna med det.”

”Hösten, struntprat!” sade godsägaren. ”Det är ju bara augusti; och med ditt lätta arbete och goda foder borde han inte tackla av så här, även om det vore höst. Hur utfodrar du honom?”

Min husbonde berättade det. Den andre skakade långsamt på huvudet och började känna på mig.

”Jag kan inte säga vem som äter upp din havre, min käre vän, men jag misstar mig mycket om din häst får den. Har du ridit väldigt fort?”

”Nej, mycket lugnt.”

”Lägg då handen här”, sade han och strök med handen över min hals och bog; ”han är lika varm och fuktig som en häst som just kommit in från betet. Jag råder dig att hålla lite bättre koll på ditt stall. Jag avskyr att vara misstänksam, och tack och lov har jag ingen anledning att vara det, för jag kan lita på mitt folk, vare sig jag är där eller inte; men det finns usla skurkar som är elaka nog att stjäla fodret från ett stumt djur. Du måste ta reda på det.” Och han vände sig till sin dräng, som hade kommit för att ta hand om mig: ”Ge den här hästen ett riktigt rejält mål krossad havre, och snåla inte.”

”Stumma djur!” Ja, det är vi; men om jag hade kunnat tala hade jag kunnat berätta för min husbonde vart hans havre tog vägen. Min skötare brukade komma varje morgon vid sextiden, och med honom en liten pojke som alltid hade en täckt korg med sig. Han brukade gå med sin far in i selkammaren, där havren förvarades, och jag kunde se dem, när dörren stod på glänt, fylla en liten påse med havre ur binge, och sedan brukade pojken ge sig i väg.

Fem eller sex morgnar senare, just när pojken hade gått ut ur stallet, knuffades dörren upp och en polis kom in med ett fast grepp om barnets arm; en annan polis följde efter och låste dörren inifrån och sade: ”Visa mig var din far förvarar kaninernas foder.”

Pojken såg mycket rädd ut och började gråta; men det fanns ingen utväg, och han gick före till havrebingen. Där hittade polisen ännu en tom påse likadan som den som hade hittats full med havre i pojkens korg.

Filcher höll just på att rengöra mina hovar, men de fick snart syn på honom, och fast han gormade en hel del förde de bort honom till ”finkan”, och hans pojke med honom. Jag hörde efteråt att pojken inte ansågs skyldig, men mannen dömdes till två månaders fängelse.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet