Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 13. Djävulens kännetecken

Kapitel 13. Djävulens kännetecken
En dag när John och jag hade varit ute i något ärende åt vår husbonde och var på väg hem i lugn takt längs en lång, rak väg, såg vi en bit bort en pojke som försökte få en ponny att hoppa över en grind; ponnyn ville inte hoppa, och pojken slog honom med piskan, men han vek bara av åt ena sidan. Han piskade honom igen, men ponnyn vek av åt andra sidan. Då steg pojken av och gav honom ett ordentligt kok stryk och slog honom på huvudet; sedan satt han upp igen och försökte få honom att hoppa över grinden, och sparkade honom skamligt hela tiden, men ponnyn vägrade fortfarande. När vi nästan var framme sänkte ponnyn huvudet och slog bakut, så att pojken prydligt flög över i en bred hagtornshäck, och med tygeln dinglande från huvudet satte han av hemåt i full galopp. John skrattade högt. ”Det var rätt åt honom”, sade han.
”Aj, aj, aj!” skrek pojken medan han kämpade bland taggarna; ”hör du, kom och hjälp mig ut.”
”Tack ska du ha”, sade John, ”jag tycker att du är på helt rätt plats, och kanske lär lite rivsår dig att inte försöka hoppa en ponny över en grind som är för hög för honom”, och med det red John iväg. ”Det kan ju vara”, sade han för sig själv, ”att den unge mannen är lögnare lika väl som grym; vi tar vägen hem förbi bonden Bushbys gård, Beauty, så kan vi berätta om någon vill veta, förstår du.” Så vi vek av åt höger och kom snart fram till stackgården och inom synhåll för huset. Bonden skyndade ut på vägen, och hans fru stod vid grinden och såg mycket rädd ut.
”Har du sett min pojke?” sade herr Bushby när vi kom fram; ”han red ut för en timme sedan på min svarta ponny, och djuret har just kommit tillbaka utan ryttare.”
”Jag skulle tro, herrn”, sade John, ”att han gör bäst i att vara utan ryttare, om han inte kan bli riden ordentligt.”
”Vad menar du?” sade bonden.
”Jo, herrn, jag såg herrns son piska och sparka och slå den där goda lilla ponnyn skamligt för att han inte ville hoppa över en grind som var för hög för honom. Ponnyn skötte sig bra, herrn, och visade inga elaka nycker; men till sist slog han helt enkelt bakut och vippade den unge herrn rakt in i hagtornshäcken. Han ville att jag skulle hjälpa honom ut, men jag hoppas att herrn ursäktar mig, jag kände mig inte hågad att göra det. Inga ben är brutna, herrn; han får bara några rivsår. Jag älskar hästar, och det retar mig att se dem illa behandlade; det är dumt att reta ett djur tills han tar till hovarna; första gången är inte alltid den sista.”
Under tiden började modern gråta: ”Åh, min stackars Bill, jag måste gå och möta honom; han måste ha skadat sig.”
”Det är bäst att du går in i huset, mor”, sade bonden; ”Bill behöver en läxa i det här, och jag ska se till att han får den; det är inte första gången, inte heller den andra, som han har misshandlat den där ponnyn, och jag ska sätta stopp för det. Jag är dig mycket tacksam, Manly. God kväll.”
Så vi fortsatte, och John småskrattade hela vägen hem; sedan berättade han det för James, som skrattade och sade: ”Rätt åt honom. Jag kände den pojken i skolan; han gjorde sig märkvärdig för att han var bondson; han brukade gå omkring och stoltsera och tyrannisera de små pojkarna. Vi äldre ville förstås inte ha något av det tramset, och vi lät honom förstå att i skolan och på skolgården var bondsöner och arbetarsöner precis likadana. Jag minns mycket väl en dag, strax före eftermiddagslektionerna, då jag hittade honom vid det stora fönstret där han fångade flugor och ryckte vingarna av dem. Han såg mig inte, och jag gav honom en sådan örfil att han hamnade raklång på golvet. Ja, arg som jag var blev jag nästan rädd, så som han vrålade och skrek.
Pojkarna rusade in från skolgården, och läraren kom springande in från vägen för att se vem som höll på att bli mördad. Jag sade förstås rent ut på en gång vad jag hade gjort och varför; sedan visade jag läraren flugorna, en del krossade och en del som kröp omkring hjälplösa, och jag visade honom vingarna på fönsterbrädan. Jag hade aldrig sett honom så arg förut; men eftersom Bill fortfarande tjöt och gnällde, som den fegis han var, gav han honom inget mer straff av det slaget, utan satte honom på en pall resten av eftermiddagen och sade att han inte fick gå ut och leka den veckan. Sedan talade han mycket allvarligt med alla pojkarna om grymhet och sade hur hårdhjärtat och fegt det var att skada de svaga och hjälplösa; men det som fastnade i mitt minne var detta: han sade att grymhet var djävulens eget kännetecken, och om vi såg någon som njöt av grymhet kunde vi veta vem han tillhörde, för djävulen var en mördare från begynnelsen och en plågoande in i det sista. Å andra sidan, där vi såg människor som älskade sin nästa och var vänliga mot människor och djur, kunde vi veta att det var Guds kännetecken.”
”Din lärare har aldrig lärt dig något sannare”, sade John; ”det finns ingen religion utan kärlek, och folk kan prata hur mycket de vill om sin religion, men om den inte lär dem att vara goda och vänliga mot människor och djur är den bara humbug – bara humbug, James, och den håller inte när allt ställs på ända.”
Översatt från engelska. Läs originalet