Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 12. En stormig dag

Kapitel 12. En stormig dag
En dag sent på hösten hade min husbonde en lång affärsresa att göra. Jag spändes för dogcarten, och John följde med sin husbonde. Jag tyckte alltid om att gå för dogcarten, den var så lätt och de höga hjulen rullade så behagligt fram. Det hade regnat mycket, och nu blåste det hårt och vinden förde de torra löven i en skur över vägen. Vi for muntert fram tills vi kom till tullbommen och den låga träbron. Flodbankarna var ganska höga, och bron välvde sig inte utan gick rakt över i jämnhöjd med dem, så att vattnet på mitten, om floden var full, nådde nästan ända upp till träverket och plankorna; men eftersom det fanns rejäla, stadiga räcken på båda sidor brydde sig folk inte om det.
Mannen vid tullgrinden sade att floden steg snabbt och att han var rädd att det skulle bli en svår natt. Många av ängarna stod under vatten, och på ett lågt ställe på vägen nådde vattnet mig halvvägs upp till knäna; botten var bra och husbonden körde försiktigt, så det gjorde ingenting.
När vi kom till staden fick jag förstås ett gott foder, men eftersom husbondens affärer tog lång tid kom vi inte iväg hemåt förrän ganska sent på eftermiddagen. Då blåste det ännu hårdare, och jag hörde husbonden säga till John att han aldrig hade varit ute i en sådan storm; och det tyckte jag också, när vi for längs utkanten av en skog där de stora grenarna svajade som kvistar och bruset var förfärligt.
”Jag önskar att vi vore ute ur den här skogen”, sade min husbonde.
”Ja, herrn”, sade John, ”det vore ganska besvärligt om en av de här grenarna föll ner över oss.”
Orden hade knappt lämnat hans mun förrän det hördes ett stön och ett knak och ett klyvande ljud, och slitande och brakande ner mellan de andra träden kom en ek, uppryckt med rötterna, och den föll tvärs över vägen alldeles framför oss. Jag ska aldrig påstå att jag inte var rädd, för det var jag. Jag stannade tvärt, och jag tror att jag darrade; jag vände förstås inte och skenade iväg; så var jag inte uppfostrad. John hoppade ner och var på ett ögonblick framme vid mitt huvud.
”Det var nära ögat”, sade min husbonde. ”Vad gör vi nu?”
”Tja, herrn, vi kan inte köra över trädet och inte heller ta oss runt det; det finns inget annat att göra än att åka tillbaka till fyrvägskorset, och då blir det drygt sex engelska mil innan vi kommer runt till träbron igen; vi blir sena, men hästen är pigg.”
Så vi vände tillbaka och tog vägen runt om korsvägen, men när vi kom fram till bron var det nästan mörkt; vi kunde nätt och jämnt se att vattnet gick över mitten av den; men eftersom det hände ibland när floderna svämmade över stannade inte husbonden. Vi färdades i god fart, men i samma ögonblick som mina hovar rörde vid första delen av bron kände jag på mig att något var fel. Jag vågade inte gå framåt, och jag tvärstannade. ”Gå på, Beauty”, sade min husbonde och snärtade till mig med piskan, men jag vågade inte röra mig; han gav mig ett skarpt rapp; jag hoppade till, men jag vågade inte gå framåt.
”Det är något som är fel, herrn”, sade John, och han hoppade ner från dogcarten, kom fram till mitt huvud och såg sig omkring överallt. Han försökte leda mig framåt. ”Kom igen, Beauty, vad är det?” Jag kunde förstås inte tala om det för honom, men jag visste mycket väl att bron inte var säker.
Just då kom mannen vid tullgrinden på andra sidan springande ut ur huset och svängde med en fackla som en galning.
”Hallå, hallå, hallå! hallå där! stanna!” ropade han.
”Vad är det?” ropade min husbonde.
”Bron har brustit på mitten, och en del av den har spolats bort; om ni kör vidare hamnar ni i floden.”
”Gud ske lov!” sade min husbonde. ”Du Beauty!” sade John, tog tag i tränset och vände mig varsamt åt höger in på vägen längs floden. Solen hade gått ner för en stund sedan; vinden tycktes ha mojnat efter den rasande stöten som hade ryckt upp trädet. Det blev mörkare och mörkare, stillare och stillare. Jag travade lugnt fram, och hjulen hördes knappt på den mjuka vägen. En bra stund sade varken husbonden eller John något, och sedan började husbonden tala med allvarlig röst. Jag förstod inte mycket av vad de sade, men jag förstod att de trodde att om jag hade gått vidare som husbonden ville, skulle bron troligen ha gett vika under oss, och häst, vagn, husbonde och tjänare skulle ha fallit i floden; och eftersom strömmen var mycket stark och det varken fanns ljus eller hjälp i närheten, var det mer än troligt att vi alla skulle ha drunknat. Husbonden sade att Gud hade gett människorna förnuft, med vars hjälp de kunde lista ut saker på egen hand; men han hade gett djuren en kunskap som inte hängde på förnuft, och som var mycket snabbare och fullkomligare på sitt sätt, och med vars hjälp de ofta hade räddat människoliv. John hade många historier att berätta om hundar och hästar och de underbara saker de hade gjort; han tyckte att folk inte uppskattade sina djur hälften så mycket som de borde och inte blev vänner med dem som de borde. Jag är säker på att han blir vän med dem, om någon man någonsin har gjort det.
Till slut kom vi fram till parkgrindarna och fann trädgårdsmästaren som stod och spanade efter oss. Han sade att matmor hade varit alldeles förtvivlad ända sedan det blev mörkt, rädd att någon olycka hade hänt, och att hon hade skickat iväg James på Justice, den konstantskimlade cobben, mot träbron för att höra efter oss.
Vi såg ljus i porten till herrgården och i de övre fönstren, och när vi kom fram sprang matmor ut och sade: ”Är du verkligen oskadd, min kära? O! jag har varit så orolig och föreställt mig alla möjliga saker. Har ni inte råkat ut för någon olycka?”
”Nej, min kära; men om inte din Black Beauty hade varit klokare än vi skulle vi alla ha förts bort med floden vid träbron.” Mer hörde jag inte, eftersom de gick in i huset och John ledde mig till stallet. Åh, vilken god kvällsmat han gav mig den kvällen, en rejäl kligröt och lite krossade bönor till havren, och en så tjock bädd av halm! och jag var glad för det, för jag var trött.
Översatt från engelska. Läs originalet