Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 47. Svåra tider

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 47. Svåra tider

Min nye husbonde kommer jag aldrig att glömma; han hade svarta ögon och krokig näsa, hans mun var lika full av tänder som en bulldoggs, och hans röst var lika sträv som när kärrhjul maler över grusade stenar. Han hette Nicholas Skinner, och jag tror att han var den man som stackars Seedy Sam körde åt.

Jag har hört människor säga att man måste se för att tro; men jag skulle vilja säga att man måste känna för att tro; för hur mycket jag än hade sett förut, förstod jag aldrig förrän nu hur fullkomligt eländigt en droskhästs liv kan vara.

Skinner hade en usel samling droskor och en usel samling kuskar; han var hård mot karlarna, och karlarna var hårda mot hästarna. På det här stället fick vi ingen söndagsvila, och det var mitt i sommarhettan.

Ibland en söndagsmorgon hyrde ett gäng vilda unga män droskan för hela dagen; fyra av dem inuti och en till bredvid kusken, och jag fick dra dem tio eller femton engelska mil ut på landet och tillbaka igen; aldrig klev någon av dem ner för att gå uppför en backe, hur brant den än var eller hur het dagen än var — utom, förstås, när kusken var rädd att jag inte skulle klara det, och ibland var jag så febrig och utsliten att jag knappt kunde röra min mat. Hur jag längtade efter den goda klimashen med salpeter i som Jerry brukade ge oss på lördagskvällarna i varmt väder, som brukade svalka oss och få oss att må så bra. Då hade vi två nätter och en hel dag för ostörd vila, och på måndagsmorgonen var vi lika pigga som unghästar igen; men här fanns ingen vila, och min kusk var precis lika hård som sin husbonde. Han hade en grym piska med något så skarpt i änden att det ibland drog blod, och han piskade mig till och med under buken och lät snärten vina mot mitt huvud. Sådana förödmjukelser tog modet ur mig förfärligt, men ändå gjorde jag mitt bästa och höll mig aldrig tillbaka; för som stackars Ginger sa, det tjänade ingenting till; människorna är starkast.

Mitt liv var nu så fullkomligt eländigt att jag önskade att jag, liksom Ginger, skulle få falla död ner mitt i arbetet och slippa mitt elände, och en dag gick min önskan nästan i uppfyllelse.

Jag kom till stationen klockan åtta på morgonen och hade gjort en hel del arbete, när vi fick köra en kund till järnvägen. Ett långt tåg väntades just in, så min kusk ställde sig bakom några av de droskor som stod utanför för att chansa på en returkörning. Det var ett mycket tungt tåg, och eftersom alla droskorna snart var upptagna blev vår tillkallad. Det var ett sällskap på fyra; en högljudd, stöddig man med en dam, en liten pojke och en ung flicka, och en massa bagage. Damen och pojken satte sig i droskan, och medan mannen kommenderade om bagaget kom den unga flickan och tittade på mig.

”Pappa”, sa hon, ”jag är säker på att den här stackars hästen inte orkar dra oss och allt vårt bagage så långt, han är så svag och utsliten. Titta på honom.”

”Åh! Han klarar sig fint, fröken”, sa min kusk, ”han är stark nog.”

Bäraren, som höll på och släpade på några tunga lådor, föreslog herrn att han kanske borde ta en droska till, eftersom det var så mycket bagage.

”Klarar din häst det, eller klarar han det inte?” sa den stöddige mannen.

”Åh! Han klarar det fint, herrn; lasta på lådorna, bärare; han kunde ta mer än så”; och han hjälpte till att hala upp en låda som var så tung att jag kunde känna fjädrarna ge efter.

”Pappa, pappa, ta en droska till”, sa den unga flickan bönfallande. ”Jag är säker på att vi gör fel, jag är säker på att det är mycket grymt.”

”Struntprat, Grace, kliv in med detsamma och gör inte så mycket väsen; det vore just snyggt om en affärsman skulle behöva undersöka varje droskhäst innan han hyrde den — karlen kan förstås sitt eget yrke; så, kliv in och håll tyst!”

Min milda väninna fick lyda, och låda efter låda släpades upp och placerades på droskans tak eller ställdes bredvid kusken. Till slut var allt klart, och med sitt vanliga ryck i tygeln och snärt med piskan körde han ut från stationen.

Lasset var mycket tungt, och jag hade varken fått mat eller vila sedan morgonen; men jag gjorde mitt bästa, som jag alltid hade gjort, trots grymhet och orättvisa.

Det gick någorlunda tills vi kom till Ludgate Hill; men där blev det tunga lasset och min egen utmattning för mycket. Jag kämpade för att orka vidare, pådriven av ständiga ryck i tygeln och piskslag, när jag i ett enda ögonblick — jag kan inte säga hur — halkade med fötterna och föll tungt till marken på sidan; det plötsliga fallet och kraften i det tycktes slå all luft ur kroppen på mig. Jag låg alldeles stilla; jag hade faktiskt ingen kraft att röra mig, och jag trodde att jag nu skulle dö. Jag hörde ett slags tumult omkring mig, höga, arga röster och bagage som lyftes ner, men alltihop var som en dröm. Jag tyckte att jag hörde den där ljuva, medlidsamma rösten säga: ”Åh! Den stackars hästen! Det är vårt fel alltihop.” Någon kom och lossade sluthalsremmen på mitt träns och spände loss dragremmarna som höll lokan så hårt mot mig. Någon sa: ”Han är död, han kommer aldrig upp igen.” Sedan kunde jag höra en polis ge order, men jag öppnade inte ens ögonen; jag kunde bara dra ett flämtande andetag då och då. Lite kallt vatten kastades över mitt huvud, och något stärkande hälldes i munnen på mig, och något lades över mig. Jag vet inte hur länge jag låg där, men jag kände livet komma tillbaka, och en man med vänlig röst klappade mig och uppmuntrade mig att resa mig. Sedan jag fått lite mer av det stärkande, och efter ett eller två försök, vacklade jag upp på benen och leddes försiktigt till ett stall som låg alldeles intill. Där sattes jag i en spilta med rikligt med strö, och jag fick lite varm välling som jag drack tacksamt.

På kvällen hade jag repat mig så pass att jag kunde ledas tillbaka till Skinners stall, där jag tror att de gjorde det bästa de kunde för mig. På morgonen kom Skinner med en hovslagare för att titta på mig. Han undersökte mig mycket noga och sa:

”Det här är mer ett fall av överansträngning än av sjukdom, och om du kunde släppa honom på bete i sex månader skulle han kunna arbeta igen; men nu finns det inte ett uns kraft kvar i honom.”

”Då får han bli hundmat”, sa Skinner. ”Jag har inga ängar att sköta sjuka hästar på — han kanske blir frisk och kanske inte; sådant passar inte min affär; mitt sätt är att låta dem arbeta så länge de orkar, och sedan sälja dem för vad de kan inbringa, till hästslakten eller någon annanstans.”

”Om han hade haft kvickdrag”, sa hovslagaren, ”vore det bäst att avliva honom med en gång, men det har han inte; det blir en hästauktion om ungefär tio dagar; om du låter honom vila och göder upp honom kan han hämta sig, och du kan i alla fall få mer än vad hans hud är värd.”

På det rådet gav Skinner, ganska motvilligt tror jag, order om att jag skulle få god mat och god skötsel, och stalldrängen utförde lyckligtvis för mig ordern med mycket bättre vilja än hans husbonde hade haft när han gav den. Tio dagars fullständig vila, gott om bra havre, hö och klimash med kokt linfrö inblandat gjorde mer för att få upp mitt hull än något annat kunde ha gjort; de där linfrömasharna var ljuvliga, och jag började tro att det kanske ändå var bättre att leva än att bli hundmat. När den tolfte dagen efter olyckan kom fördes jag till auktionen, några engelska mil utanför London. Jag kände att varje förändring från mitt nuvarande ställe måste bli en förbättring, så jag höll huvudet högt och hoppades på det bästa.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet