Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 34. En gammal krigshäst

Kapitel 34. En gammal krigshäst
Captain hade ridits in och tränats till arméhäst; hans förste ägare var en kavalleriofficer som skulle ut i Krimkriget. Han sade att han verkligen tyckte om träningen tillsammans med alla de andra hästarna, att trava tillsammans, svänga tillsammans, åt höger eller vänster, att stanna på kommando eller rusa fram i full fart vid trumpetens signal eller officerens tecken. Som ung var han en mörk, apelkastad järnskimmel och ansågs mycket vacker. Hans husbonde, en ung och livfull herre, tyckte mycket om honom och behandlade honom från första stund med största omsorg och vänlighet. Han berättade att han tyckte att livet som arméhäst var mycket trevligt; men när det blev dags att skickas utomlands över havet i ett stort skepp ändrade han nästan uppfattning.
”Den delen av det”, sade han, ”var förfärlig! Vi kunde förstås inte gå direkt från land ombord på skeppet; så de var tvungna att lägga starka remmar under våra kroppar, och sedan lyftes vi från marken trots att vi kämpade emot och svängdes genom luften över vattnet till däcket på det stora fartyget. Där placerades vi i små, trånga spiltor, och på länge fick vi aldrig se himlen eller sträcka på benen. Skeppet krängde ibland i hårda vindar, och vi kastades omkring och mådde illa nog.
”Till sist tog det emellertid slut, och vi hissades upp och svängdes över till land igen; vi var mycket glada och frustade och gnäggade av glädje när vi än en gång kände fast mark under fötterna.
”Vi märkte snart att landet vi hade kommit till var mycket annorlunda än vårt eget och att vi hade många umbäranden att uthärda utöver striderna; men många av männen tyckte så mycket om sina hästar att de gjorde allt de kunde för att vi skulle ha det drägligt, trots snö, väta och att allting var i oordning.”
”Men striderna då?” sade jag, ”var inte de värre än allt annat?”
”Tja”, sade han, ”jag vet knappt; vi tyckte alltid om att höra trumpeten ljuda och att bli utkallade, och vi var otåliga att sätta i väg, fast vi ibland fick stå i timmar och vänta på kommandoordet; och när ordet gavs brukade vi rusa fram lika glatt och ivrigt som om det inte fanns några kanonkulor, bajonetter eller gevärskulor. Jag tror att så länge vi kände att vår ryttare satt stadigt i sadeln och hade en stadig hand på tygeln, gav inte en enda av oss efter för rädslan, inte ens när de fruktansvärda granaterna virvlade genom luften och sprängdes i tusen bitar.
”Jag och min ädle husbonde var med i många drabbningar tillsammans utan att bli sårade; och fast jag såg hästar skjutas ner av kulor, genomborras av lansar och huggas upp av fruktansvärda sabelhugg; fast vi lämnade dem döda på slagfältet eller döende i plågorna av sina sår, tror jag inte att jag var rädd för egen del. Min husbondes glada röst när han uppmuntrade sina män fick mig att känna det som om varken han eller jag kunde dödas. Jag hade så fullkomlig tillit till honom att jag, så länge han ledde mig, var beredd att storma ända fram till kanonmynningen. Jag såg många modiga män huggas ner, många falla ur sadeln dödligt sårade. Jag hade hört de döendes skrik och stön, jag hade galopperat över mark som var hal av blod, och ofta fått vika undan för att inte trampa på en sårad man eller häst, men fram till en fruktansvärd dag hade jag aldrig känt skräck; den dagen kommer jag aldrig att glömma.”
Här gjorde gamle Captain en paus en stund och drog ett djupt andetag; jag väntade, och han fortsatte.
”Det var en höstmorgon, och som vanligt hade vårt kavalleri en timme före gryningen ställt upp, färdigutrustat för dagens arbete, vare sig det skulle bli strid eller väntan. Männen stod bredvid sina hästar och väntade, redo för order. När det ljusnade tycktes det råda en viss upphetsning bland officerarna; och innan dagen hade hunnit börja ordentligt hörde vi fiendens kanoner skjuta.
”Sedan red en av officerarna fram och gav order om att männen skulle sitta upp, och på en sekund satt varenda man i sadeln, och varenda häst stod och väntade på känningen av tygeln eller trycket av ryttarens hälar, alla livliga, alla ivriga; men ändå hade vi blivit så väl tränade att man, utom på att vi tuggade på våra bett och då och då kastade otåligt med huvudet, inte kunde säga att vi rörde oss.
”Min käre husbonde och jag var i spetsen för ledet, och medan alla satt orörliga och vaksamma tog han en liten bortsprungen manhårslock som hade hamnat på fel sida, lade den över på rätt sida och slätade till den med handen; sedan klappade han mig på halsen och sade: ’Det blir en dag att minnas i dag, Bayard, min skönhet; men vi gör vår plikt som vi alltid har gjort.’ Han strök mig över halsen mer den morgonen, tror jag, än han någonsin hade gjort förut; lugnt och oavbrutet, som om han tänkte på något annat. Jag älskade att känna hans hand på min hals och böjde stolt och lyckligt nacken; men jag stod alldeles stilla, för jag kände alla hans humör, och visste när han ville att jag skulle vara lugn och när glad.
”Jag kan inte berätta allt som hände den dagen, men jag ska berätta om den sista attacken som vi red tillsammans; den gick tvärs över en dal rakt framför fiendens kanoner. Vid det laget var vi väl vana vid de tunga kanonernas dån, gevärselden smattrande och kulorna som flög omkring oss; men aldrig hade jag varit under en sådan eld som den vi red igenom den dagen. Från höger, från vänster och framifrån regnade kulor och granater över oss. Mången modig man stupade, mången häst föll och kastade sin ryttare till marken; mången häst utan ryttare sprang vilt ut ur leden; och sedan, skräckslagen över att vara ensam utan någon hand som ledde honom, trängde han sig in bland sina gamla kamrater igen för att galoppera med dem i attacken.
”Hur fruktansvärt det än var stannade ingen, ingen vände om. För varje ögonblick glesnade leden, men när våra kamrater föll slöt vi ihop oss för att hålla samman; och i stället för att tappa fart eller vackla blev vår galopp snabbare och snabbare ju närmare kanonerna vi kom.
”Min husbonde, min käre husbonde, uppmuntrade sina kamrater med högra armen höjd, när en av kulorna som ven tätt förbi mitt huvud träffade honom. Jag kände hur han vacklade av stöten, fast han inte gav ifrån sig något ljud; jag försökte sakta farten, men svärdet föll ur hans högra hand, tygeln gled ur den vänstra, och han sjönk bakåt ur sadeln och föll till marken; de andra ryttarna svepte förbi oss, och av kraften i deras attack drevs jag bort från platsen.
”Jag ville stanna kvar vid hans sida och inte lämna honom under den stormande massan av hästhovar, men det var förgäves; och nu, utan husbonde eller vän, var jag ensam på det stora slaktfältet; då grep rädslan tag i mig, och jag darrade som jag aldrig hade darrat förut; och precis som jag hade sett andra hästar göra försökte också jag ansluta mig till leden och galoppera med dem; men jag slogs bort av soldaternas svärd. Just då grep en soldat, vars häst hade dödats under honom, tag i mitt träns och satt upp på mig, och med denne nye husbonde var jag åter på väg framåt; men vårt tappra kompani blev grymt övermannat, och de som var kvar i livet efter den hårda striden om kanonerna kom galopperande tillbaka över samma mark. En del av hästarna var så svårt sårade att de knappt kunde röra sig av blodförlusten; andra ädla varelser försökte släpa sig fram på tre ben, och andra kämpade för att resa sig på frambenen när deras bakben hade krossats av kulor. Efter slaget fördes de sårade männen in och de döda begravdes.”
”Och de sårade hästarna då?” sade jag; ”lämnades de åt sitt öde att dö?”
”Nej, arméns hovslagare gick över slagfältet med sina pistoler och sköt alla som var förstörda; en del som bara hade lätta sår fördes tillbaka och togs om hand, men de flesta av de ädla, villiga varelser som gav sig ut den morgonen kom aldrig tillbaka! I vårt stall var det bara ungefär en av fyra som återvände.
”Jag såg aldrig min käre husbonde igen. Jag tror att han föll död ur sadeln. Ingen annan husbonde har jag älskat så mycket. Jag var med i många andra drabbningar, men blev bara sårad en gång, och då inte allvarligt; och när kriget var slut kom jag tillbaka till England, lika frisk och stark som när jag reste ut.”
Jag sade: ”Jag har hört människor tala om krig som om det vore något mycket fint.”
”Ack!” sade han, ”de har nog aldrig sett det. Visst är det mycket fint när det inte finns någon fiende, när det bara är exercis och parad och låtsasstrid. Ja, då är det mycket fint; men när tusentals goda, modiga män och hästar dödas eller blir invalider för livet ser det helt annorlunda ut.”
”Vet du vad de stred om?” sade jag.
”Nej”, sade han, ”det är mer än en häst kan förstå, men fienden måste ha varit förfärligt elaka människor, om det var rätt att resa hela den vägen över havet med avsikt att döda dem.”
Översatt från engelska. Läs originalet