Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 48. Bonden Thoroughgood och hans barnbarn Willie

Kapitel 48. Bonden Thoroughgood och hans barnbarn Willie
På den här auktionen hamnade jag förstås i sällskap med de gamla, utslitna hästarna — några halta, några med kvickdrag, några gamla, och några som jag är säker på att det hade varit barmhärtigt att skjuta.
Köparna och säljarna såg också, många av dem, inte mycket bättre ut än de stackars djur de köpslog om. Där fanns fattiga gamla män som försökte få tag i en häst eller en ponny för några pund, som kunde dra omkring någon liten ved- eller kolkärra. Där fanns fattiga män som försökte sälja ett utslitet djur för två eller tre pund hellre än att göra den större förlusten att avliva det. En del av dem såg ut som om fattigdom och svåra tider hade gjort dem hårda rakt igenom; men det fanns andra som jag villigt skulle ha gett mina sista krafter för att tjäna; fattiga och sjaskiga, men vänliga och mänskliga, med röster som jag kunde lita på. Det var en stapplande gammal man som fattade stort tycke för mig, och jag för honom, men jag var inte stark nog — det var en ängslig stund! Från den finare delen av marknaden kom en man som jag lade märke till; han såg ut som en välbärgad lantbrukare och hade en ung pojke vid sin sida; han hade bred rygg och runda axlar, ett vänligt, rödblommigt ansikte, och han bar en bredbrättad hatt. När han kom fram till mig och mina kamrater stannade han och såg sig medlidsamt omkring på oss. Jag såg hans blick vila på mig; jag hade fortfarande fin man och svans, och det gjorde något för mitt utseende. Jag spetsade öronen och tittade på honom.
”Där är en häst som har sett bättre dagar, Willie.”
”Stackars gamle vän!” sa pojken, ”tror du, farfar, att han någonsin har varit vagnshäst?”
”Å, ja! Min pojke”, sa bonden och kom närmare, ”han kan ha varit vad som helst när han var ung; titta på hans näsborrar och öron, formen på hans hals och bog; det är gott påbrå i den hästen.” Han sträckte fram handen och gav mig en vänlig klapp på halsen. Jag sträckte fram mulen som svar på hans vänlighet; pojken strök mig över ansiktet.
”Stackars gamle vän! Se, farfar, hur väl han förstår vänlighet. Kan du inte köpa honom och göra honom ung igen som du gjorde med Ladybird?”
”Min käre pojke, jag kan inte göra alla gamla hästar unga; dessutom var Ladybird inte så särskilt gammal, utan bara nerkörd och illa behandlad.”
”Men farfar, jag tror inte att den här är gammal; titta på hans man och svans. Jag önskar att du ville titta i munnen på honom, så kunde du se det; fast han är så väldigt mager är hans ögon inte insjunkna som på en del gamla hästar.”
Den gamle herrn skrattade. ”Välsigne pojken! Han är lika hästtokig som sin gamle farfar.”
”Men titta i munnen på honom, farfar, och fråga vad han kostar; jag är säker på att han skulle bli ung igen i våra hagar.”
Mannen som hade fört mig dit för försäljning lade sig nu i.
”Den unge herrn vet minsann vad han talar om, herrn. Faktum är att den här hästen bara är nerkörd av för mycket slit i droskorna; han är inte gammal, och jag hörde att veterinärn ska ha sagt att ett halvår på bete skulle få honom på fötter igen, eftersom han inte har kvickdrag. Jag har skött om honom de här senaste tio dagarna, och ett tacksammare och trevligare djur har jag aldrig träffat på, och det vore värt för en herre att ge en fempundssedel för honom och ge honom en chans. Jag slår vad om att han är värd tjugo pund nästa vår.”
Den gamle herrn skrattade, och den lille pojken såg ivrigt upp.
”Å, farfar, sa du inte att unghingsten såldes för fem pund mer än du hade räknat med? Du skulle inte bli fattigare om du köpte den här.”
Bonden kände långsamt på mina ben, som var mycket svullna och överansträngda; sedan tittade han i min mun. ”Tretton eller fjorton, skulle jag tro; trava fram honom, är du snäll.”
Jag välvde min stackars magra hals, lyfte svansen lite och sträckte ut benen så gott jag kunde, för de var mycket stela.
”Vad är det lägsta du tar för honom?” sa bonden när jag kom tillbaka.
”Fem pund, herrn; det var det lägsta pris min husbonde satte.”
”Det är en chansning”, sa den gamle herrn och skakade på huvudet, men samtidigt drog han långsamt fram sin börs, ”rena chansningen! Har du något mer att göra här?” sa han och räknade upp guldmynten i handen på honom.
”Nej, herrn, jag kan föra honom till värdshuset åt herrn, om herrn vill.”
”Gör det, jag ska dit nu.”
De gick i förväg, och jag leddes efter. Pojken kunde knappt styra sin förtjusning, och den gamle herrn tycktes njuta av hans glädje. Jag fick ett gott mål mat på värdshuset och blev sedan försiktigt riden hem av en av min nye husbondes tjänare och släppt ut i en stor hage med ett skjul i ena hörnet.
Mr. Thoroughgood, för det var namnet på min välgörare, gav order om att jag skulle få hö och havre varje kväll och morgon och gå fritt i hagen under dagen, ”och du, Willie”, sa han, ”ska ha tillsyn över honom; jag lämnar honom i din vård.”
Pojken var stolt över sitt uppdrag och tog sig an det på fullt allvar. Det gick inte en dag utan att han besökte mig; ibland plockade han ut mig bland de andra hästarna och gav mig en morotsbit eller något annat gott, och ibland stod han bredvid mig medan jag åt min havre. Han kom alltid med vänliga ord och smekningar, och jag blev förstås mycket fäst vid honom. Han kallade mig Old Crony, eftersom jag brukade komma fram till honom i hagen och följa efter honom. Ibland tog han med sig sin farfar, som alltid tittade noga på mina ben.
”Det är här det hänger på, Willie”, brukade han säga; ”men han blir så stadigt bättre att jag tror att vi får se en förändring till det bättre till våren.”
Den fullständiga vilan, den goda maten, den mjuka grästorven och den lätta motionen började snart märkas på mitt hull och mitt humör. Jag hade fått en god konstitution av min mor, och jag blev aldrig överansträngd när jag var ung, så jag hade större chans än många hästar som har fått arbeta innan de hunnit få sin fulla styrka. Under vintern blev mina ben så mycket bättre att jag började känna mig riktigt ung igen. Våren kom, och en dag i mars bestämde Mr. Thoroughgood att han skulle prova mig framför faetonen. Jag var mycket nöjd, och han och Willie körde mig några engelska mil. Mina ben var inte stela nu, och jag klarade arbetet helt utan ansträngning.
”Han blir ung igen, Willie; vi får ge honom lite lätt arbete nu, och till midsommar är han lika bra som Ladybird. Han har en underbar mun och goda gångarter; de kan inte bli bättre.”
”Å, farfar, vad glad jag är att du köpte honom!”
”Det är jag också, min pojke; men han har mer dig än mig att tacka; nu måste vi se oss om efter en lugn, fin plats åt honom, där han blir uppskattad.”
Översatt från engelska. Läs originalet