Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 11. Raka ord

Kapitel 11. Raka ord
Ju längre jag bodde på Birtwick, desto stoltare och lyckligare kände jag mig över att ha fått ett sådant ställe. Vår husbonde och matmor var respekterade och älskade av alla som kände dem; de var goda och vänliga mot alla och allt; inte bara mot män och kvinnor, utan mot hästar och åsnor, hundar och katter, boskap och fåglar; det fanns ingen förtryckt eller illa behandlad varelse som inte hade en vän i dem, och deras tjänstefolk tog efter dem. Om det blev känt att något av byns barn behandlade något djur grymt fick de snart höra talas om det från herrgården.
Godsägaren och bonden Grey hade, som de sade, arbetat tillsammans i mer än tjugo år för att få bort uppbindningstyglarna på arbetshästarna, och i våra trakter såg man dem sällan; och ibland, om matmor mötte en tungt lastad häst med huvudet uppspänt, lät hon stanna vagnen och steg ur och talade förstånd med kusken med sin ljuva, allvarliga röst och försökte visa honom hur dumt och grymt det var.
Jag tror inte att någon man kunde stå emot vår matmor. Jag önskar att alla damer var som hon. Vår husbonde kunde också säga ifrån ordentligt ibland. Jag minns att han red mig hemåt en morgon när vi såg en kraftig man köra emot oss i en lätt ponnyvagn, med en vacker liten brun ponny med smala ben och ett ädelt, känsligt huvud och ansikte. Just när han kom fram till parkgrindarna vände den lilla varelsen mot dem; mannen ryckte, utan ett ord eller en varning, runt djurets huvud med sådan kraft och så plötsligt att han nästan kastade det på bakdelen. Det hämtade sig och tänkte fortsätta när han började piska det ursinnigt. Ponnyn kastade sig framåt, men den starka, tunga handen höll tillbaka den vackra varelsen med en kraft som nästan räckte för att bryta dess käke, medan piskan fortsatte att skära in i honom. Det var en förfärlig syn för mig, för jag visste vilken fruktansvärd smärta det orsakade den känsliga lilla munnen; men husbonden gav mig signalen och vi var ikapp honom på en sekund.
”Sawyer”, ropade han med sträng röst, ”är den där ponnyn gjord av kött och blod?”
”Kött och blod och humör”, sade han; ”han är för förtjust i sin egen vilja, och det passar inte mig.” Han talade som om han var ursinnig. Han var en byggmästare som ofta hade varit uppe vid parken i affärer.
”Och tror du”, sade husbonden strängt, ”att en sådan behandling kommer att få honom att tycka om din vilja?”
”Han hade ingen anledning att svänga där; hans väg gick rakt fram!” sade mannen barskt.
”Du har ofta kört den ponnyn upp till mitt hem”, sade husbonden; ”det visar bara djurets minne och intelligens; hur skulle han kunna veta att du inte skulle dit igen? Men det har inte mycket med saken att göra. Jag måste säga, herr Sawyer, att jag aldrig har haft den sorgliga lotten att bevittna en mer omanlig och brutal behandling av en liten ponny, och genom att ge efter för ett sådant raseri skadar du din egen karaktär lika mycket, ja mer, än du skadar din häst; och kom ihåg att vi alla ska dömas efter våra gärningar, vare sig de gäller människor eller djur.”
Husbonden red hem med mig i sakta mak, och jag kunde höra på hans röst hur mycket saken hade bedrövat honom. Han talade lika fritt till herrar av sin egen rang som till dem som stod under honom; för en annan dag, när vi var ute, mötte vi en kapten Langley, en vän till vår husbonde; han körde ett praktfullt par skimlar framför ett slags break. Efter en kort pratstund sade kaptenen:
”Vad tycker du om mitt nya spann, herr Douglas? Du vet ju att du är den som kan bedöma hästar i de här trakterna, och jag skulle vilja höra din åsikt.”
Husbonden backade mig lite för att få en bra överblick över dem. ”De är ett ovanligt vackert par”, sade han, ”och om de är lika bra som de ser ut är jag säker på att du inte behöver önska dig något bättre; men jag ser att du fortfarande håller fast vid ditt älsklingspåfund att plåga dina hästar och minska deras kraft.”
”Vad menar du”, sade den andre, ”uppbindningstyglarna? Jaså, ja! jag vet att det är en käpphäst för dig; nå, saken är den att jag tycker om att se mina hästar bära huvudet högt.”
”Det gör jag också”, sade husbonden, ”lika mycket som någon annan, men jag tycker inte om att se dem uppbundna; det tar bort all glans. Nu är du ju militär, Langley, och vill utan tvivel se ditt regemente ta sig bra ut vid paraden, ’huvudet högt’ och allt det där; men du skulle inte få mycket beröm för din exercis om alla dina män hade huvudena fastbundna vid en ryggbräda! Det kanske inte skulle göra så mycket skada vid paraden, utom att plåga och trötta ut dem; men hur skulle det gå vid ett bajonettanfall mot fienden, när de behöver kunna använda varenda muskel fritt och kasta all sin kraft framåt? Jag skulle inte ge mycket för deras chanser att segra. Och det är precis likadant med hästar: du retar och plågar deras humör och minskar deras kraft; du låter dem inte lägga sin tyngd i arbetet, och så måste de arbeta för mycket med lederna och musklerna, och det sliter förstås ut dem fortare. Du kan lita på att hästar var menade att ha huvudet fritt, lika fritt som människor har; och om vi kunde handla lite mer efter sunt förnuft och betydligt mindre efter modet, skulle vi märka att mycket gick lättare; dessutom vet du lika väl som jag att om en häst snavar har han mycket mindre chans att återfå balansen om hans huvud och hals är fastbundna bakåt. Och nu”, sade husbonden och skrattade, ”har jag låtit min käpphäst trava ordentligt; kan du inte bestämma dig för att sitta upp på den du också, kapten? Ditt exempel skulle betyda mycket.”
”Jag tror att du har rätt i teorin”, sade den andre, ”och det där om soldaterna var en ganska hård stöt; men – ja – jag ska tänka på saken”, och så skildes de åt.
Översatt från engelska. Läs originalet