Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 21. Avskedet

· The Equinest

Svart häst på en grön äng

Kapitel 21. Avskedet

Nu hade jag bott på detta lyckliga ställe i tre år, men sorgliga förändringar väntade oss. Vi hörde då och då att vår matmor var sjuk. Doktorn var ofta i huset, och husbonden såg allvarlig och bekymrad ut. Sedan hörde vi att hon genast måste lämna sitt hem och resa till ett varmt land i två eller tre år. Nyheten föll över hushållet som klämtandet av en dödsklocka. Alla var ledsna; men husbonden började genast ordna med att upplösa sitt hushåll och lämna England. Vi brukade höra det diskuteras i vårt stall; ja, ingenting annat diskuterades.

John gick till sitt arbete tyst och sorgsen, och Joe visslade knappt. Det var ett ständigt kommande och gående; Ginger och jag hade fullt upp.

De första av sällskapet som reste var fröken Jessie och Flora med sin guvernant. De kom för att ta farväl av oss. De kramade stackars Merrylegs som en gammal vän, och det var han ju också. Sedan fick vi höra vad som hade bestämts för oss. Husbonden hade sålt Ginger och mig till sin gamle vän, greven av W, för han trodde att vi skulle få det bra där. Merrylegs hade han gett till kyrkoherden, som behövde en ponny åt fru Blomefield, men på villkor att han aldrig skulle säljas, och att han, när han inte längre orkade arbeta, skulle skjutas och begravas.

Joe anställdes för att sköta honom och hjälpa till i huset, så jag tyckte att Merrylegs hade det bra. John fick erbjudanden om flera goda platser, men han sa att han skulle vänta lite och se sig omkring.

Kvällen innan de reste kom husbonden ut i stallet för att ge några anvisningar och för att ge sina hästar en sista klapp. Han verkade mycket nedstämd; det hörde jag på hans röst. Jag tror att vi hästar kan höra mer på rösten än många människor kan.

”Har du bestämt dig för vad du ska göra, John?” sa han. ”Jag förstår att du inte har tackat ja till något av de där erbjudandena.”

”Nej, herrn; jag har bestämt mig för att om jag kunde få en plats hos någon förstklassig inridare och hästtränare, vore det rätt sak för mig. Många unga djur blir skrämda och förstörda av fel behandling, vilket inte behövde ske om rätt man tog hand om dem. Jag kommer alltid bra överens med hästar, och om jag kunde hjälpa några av dem till en bra start skulle jag känna att jag gjorde någon nytta. Vad tycker herrn om det?”

”Jag känner ingen människa någonstans”, sa husbonden, ”som jag tycker skulle passa så bra för det som du. Du förstår dig på hästar, och på något sätt förstår de dig, och med tiden kanske du kan starta något eget; jag tror inte att du kunde göra något bättre. Om jag kan hjälpa dig på något sätt, skriv till mig. Jag ska tala med min ombudsman i London och lämna ditt betyg hos honom.”

Husbonden gav John namnet och adressen och tackade honom sedan för hans långa och trogna tjänst; men det blev för mycket för John. ”Snälla, låt bli, herrn, jag står inte ut; ni och min kära matmor har gjort så mycket för mig att jag aldrig skulle kunna återgälda det. Men vi kommer aldrig att glömma er, herrn, och om Gud vill får vi kanske en dag se matmor tillbaka och sig själv igen; vi måste hålla hoppet uppe, herrn.” Husbonden räckte John handen, men han sa ingenting, och de lämnade båda stallet.

Den sista sorgliga dagen hade kommit; betjänten och det tunga bagaget hade rest dagen innan, och det var bara husbonden och matmor och hennes kammarjungfru kvar. Ginger och jag körde fram vagnen till herrgårdens ytterdörr för sista gången. Tjänarna bar ut kuddar och filtar och många andra saker; och när allt var ordnat kom husbonden nerför trappan med matmor i famnen (jag gick på den sida som var närmast huset och kunde se allt som hände); han satte henne försiktigt i vagnen medan husets tjänare stod runt omkring och grät.

”Farväl, än en gång”, sa han, ”vi kommer inte att glömma någon av er”, och han steg in. ”Kör, John.”

Joe hoppade upp, och vi travade långsamt genom parken och genom byn, där folk stod i sina dörrar för att få en sista titt och säga: ”Gud välsigne dem.”

När vi kom fram till järnvägsstationen tror jag att matmor gick själv från vagnen till väntsalen. Jag hörde henne säga med sin egen milda röst: ”Farväl, John. Gud välsigne dig.” Jag kände tömmarna rycka till, men John svarade inte; kanske kunde han inte tala. Så snart Joe hade tagit ut sakerna ur vagnen kallade John på honom för att han skulle stå hos hästarna medan han själv gick ut på perrongen. Stackars Joe! Han stod tätt intill våra huvuden för att dölja sina tårar. Mycket snart kom tåget pustande in på stationen; sedan gick det två eller tre minuter, dörrarna slogs igen, konduktören visslade, och tåget gled iväg och lämnade bara moln av vit rök och några mycket tunga hjärtan efter sig.

När det var helt utom synhåll kom John tillbaka.

”Vi kommer aldrig att få se henne igen”, sa han – ”aldrig.” Han tog tömmarna, klev upp på kuskbocken och körde långsamt hem med Joe; men det var inte vårt hem längre.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet