Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 49. Mitt sista hem

Kapitel 49. Mitt sista hem
En dag den sommaren gjorde hästskötaren rent mig och ansade mig med så ovanlig omsorg att jag trodde att någon ny förändring måste vara på väg; han klippte hovskägget och benen, strök tjärborsten över mina hovar och kammade till och med bena i min pannlugg. Jag tror att seldonen fick en extra putsning. Willie verkade halvt ängslig, halvt glad när han steg upp i vagnen med sin farfar.
”Om damerna fattar tycke för honom”, sa den gamle herrn, ”så blir de nöjda och han blir nöjd. Vi kan ju alltid försöka.”
En eller två engelska mil från byn kom vi till ett vackert, lågt hus med gräsmatta och buskage på framsidan och en uppfartsväg fram till dörren. Willie ringde på och frågade om fröken Blomefield eller fröken Ellen var hemma. Jo, det var de. Så medan Willie stannade hos mig gick Mr. Thoroughgood in i huset. Efter ungefär tio minuter kom han tillbaka, följd av tre damer; en lång, blek dam, insvept i en vit sjal, stödde sig på en yngre dam med mörka ögon och ett glatt ansikte; den tredje, en mycket ståtlig person, var fröken Blomefield. De kom alla och tittade på mig och ställde frågor. Den yngre damen — det var fröken Ellen — fattade stort tycke för mig; hon sa att hon var säker på att hon skulle tycka om mig, jag hade ett så vänligt ansikte. Den långa, bleka damen sa att hon alltid skulle vara nervös att åka bakom en häst som en gång hade fallit, eftersom jag kunde falla igen, och om jag gjorde det skulle hon aldrig komma över skräcken.
”Ser ni, mina damer”, sa Mr. Thoroughgood, ”många förstklassiga hästar har fått knäna sönderslagna genom sina kuskars slarv utan att det varit deras eget fel, och av vad jag ser av den här hästen skulle jag tro att det är så med honom; men jag vill förstås inte påverka er. Om ni är hågade kan ni få honom på prov, och då får er kusk se vad han tycker om honom.”
”Mr. Thoroughgood har alltid varit en så god rådgivare åt oss när det gäller våra hästar”, sa den ståtliga damen, ”att hans rekommendation väger tungt hos mig, och om min syster Lavinia inte har något att invända tar vi tacksamt emot erbjudandet om ett prov.”
Det bestämdes sedan att jag skulle hämtas nästa dag.
På morgonen kom en prydlig ung man för att hämta mig. Först såg han nöjd ut; men när han såg mina knän sa han med besviken röst:
”Jag hade inte trott att herrn skulle rekommendera mina damer en skamfilad häst som den där.”
”’Vacker är den som vackert gör’”, sa min husbonde; ”du tar honom bara på prov, och jag är säker på att du kommer att behandla honom rättvist, unge man. Om han inte är lika säker som någon häst du någonsin har kört kan du skicka tillbaka honom.”
Jag leddes till mitt nya hem, sattes i ett bekvämt stall, fick mat och lämnades ensam. Nästa dag, när hästskötaren gjorde rent mitt ansikte, sa han:
”Det där är precis som stjärnen som ’Black Beauty’ hade; han är ungefär lika hög också. Jag undrar var han är nu.”
En bit längre fram kom han till stället på min hals där jag hade blivit åderlåten och där en liten knuta hade blivit kvar i huden. Han nästan hoppade till och började se mig noga över och pratade för sig själv.
”Vit stjärn i pannan, en vit fot på höger sida, den här lilla knutan precis på det stället”; sedan tittade han mitt på min rygg — ”och så sant jag lever, där är den lilla fläcken av vita hår som John brukade kalla ’Beautys trepencemynt’. Det måste vara ’Black Beauty’! Men Beauty! Beauty! Känner du igen mig? — lille Joe Green, som så när hade tagit livet av dig?” Och han började klappa och klappa mig som om han var alldeles överlycklig.
Jag kunde inte säga att jag kände igen honom, för nu var han en stilig, fullvuxen ung karl med svarta polisonger och mansröst, men jag var säker på att han kände igen mig, och att han var Joe Green, och jag blev mycket glad. Jag sträckte fram mulen mot honom och försökte säga att vi var vänner. Aldrig har jag sett en människa så glad.
”Ge dig ett ärligt prov! Ja, det skulle jag tro! Jag undrar vem den skurken var som slog sönder dina knän, min gamle Beauty! Du måste ha blivit illa behandlad någonstans; ja, ja, det ska inte bli mitt fel om du inte får det bra nu. Jag önskar att John Manly var här och fick se dig.”
På eftermiddagen spändes jag för en låg parkvagn och kördes fram till dörren. Fröken Ellen skulle prova mig, och Green följde med henne. Jag märkte snart att hon körde bra, och hon verkade nöjd med mina gångarter. Jag hörde Joe berätta för henne om mig, och att han var säker på att jag var Squire Gordons gamle ”Black Beauty”.
När vi kom tillbaka kom de andra systrarna ut för att höra hur jag hade skött mig. Hon berättade vad hon just hade fått höra och sa:
”Jag ska verkligen skriva till Mrs. Gordon och tala om för henne att hennes älsklingshäst har kommit till oss. Vad glad hon kommer att bli!”
Efter detta kördes jag varje dag i ungefär en vecka, och eftersom jag verkade vara helt säker vågade sig fröken Lavinia till slut ut i den lilla täckta vagnen. Därefter var det helt bestämt att de skulle behålla mig och kalla mig vid mitt gamla namn, ”Black Beauty”.
Jag har nu bott på det här lyckliga stället i ett helt år. Joe är den bäste och vänligaste av hästskötare. Mitt arbete är lätt och trevligt, och jag känner hur min styrka och mitt mod kommer tillbaka. Mr. Thoroughgood sa häromdagen till Joe:
”Hos dig kommer han att hålla tills han är tjugo år — kanske längre.”
Willie talar alltid med mig när han kan och behandlar mig som sin särskilde vän. Mina damer har lovat att jag aldrig ska säljas, så jag har ingenting att frukta; och här slutar min berättelse. Mina lidanden är över, och jag är hemma; och ofta innan jag riktigt har vaknat inbillar jag mig att jag fortfarande står i fruktträdgården på Birtwick tillsammans med mina gamla vänner under äppelträden.
Översatt från engelska. Läs originalet