Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 1. Mitt första hem

Kapitel 1. Mitt första hem
Det första ställe som jag minns tydligt var en stor, trivsam äng med en damm med klart vatten. Några skuggande träd lutade sig ut över den, och säv och näckrosor växte i den djupa änden. Över häcken på ena sidan såg vi ut över en plöjd åker, och på den andra såg vi över en grind bort mot vår husbondes hus, som låg vid vägkanten; högst upp på ängen fanns en granlund, och längst ner en porlande bäck under en brant slänt.
Så länge jag var liten levde jag på min mors mjölk, eftersom jag inte kunde äta gräs. På dagarna sprang jag vid hennes sida, och på nätterna låg jag tätt intill henne. När det var varmt brukade vi stå vid dammen i skuggan av träden, och när det var kallt hade vi ett skönt, varmt skjul nära lunden.
Så snart jag var gammal nog att äta gräs brukade min mor gå ut och arbeta på dagarna och komma tillbaka på kvällen.
Det fanns sex unghästar på ängen förutom jag; de var äldre än jag, och några var nästan lika stora som vuxna hästar. Jag brukade springa med dem och hade väldigt roligt; vi brukade galoppera allihop runt, runt på ängen så fort vi kunde. Ibland blev leken ganska vild, för de bets och sparkades ofta när de galopperade.
En dag, när det sparkades en hel del, gnäggade min mor åt mig att komma till henne, och sedan sade hon:
”Jag vill att du lyssnar noga på det jag ska säga dig. Unghästarna som bor här är mycket bra unghästar, men de är föl efter kärrhästar, och de har förstås inte lärt sig något folkvett. Du kommer av god släkt och god härstamning; din far har ett gott namn i de här trakterna, och din farfar vann pokalen två år vid kapplöpningarna i Newmarket; din farmor hade det mildaste lynne av alla hästar jag har känt, och jag tror aldrig att du har sett mig sparka eller bitas. Jag hoppas att du växer upp till att bli mild och god och aldrig lär dig några dåliga vanor; gör ditt arbete med god vilja, lyft fötterna ordentligt när du travar och bits eller sparka aldrig, inte ens på lek.”
Jag har aldrig glömt min mors råd; jag visste att hon var ett klokt gammalt sto, och vår husbonde satte stort värde på henne. Hon hette Duchess, men han kallade henne ofta Pet.
Vår husbonde var en god och vänlig man. Han gav oss bra mat, bra husrum och vänliga ord; han talade lika vänligt till oss som till sina små barn. Vi tyckte alla om honom, och min mor älskade honom mycket. När hon såg honom vid grinden gnäggade hon av glädje och travade fram till honom. Han klappade och strök henne och sade: ”Nå, gamla Pet, och hur mår din lille Darkie?” Jag var matt svart, så han kallade mig Darkie; sedan gav han mig en bit bröd, som var mycket gott, och ibland hade han med sig en morot till min mor. Alla hästarna kom fram till honom, men jag tror att vi var hans favoriter. Det var alltid min mor som körde honom till staden på torgdagarna, framför en lätt gigg.
Det fanns en drängpojke, Dick, som ibland kom in på vår äng för att plocka björnbär i häcken. När han hade ätit så mycket han ville hade han vad han kallade roligt med unghästarna; han kastade stenar och pinnar på dem för att få dem att galoppera. Vi brydde oss inte så mycket om honom, för vi kunde galoppera undan; men ibland träffade en sten och gjorde ont.
En dag höll han på med den leken och visste inte att husbonden var på åkern intill; men han var där och såg vad som pågick; i ett nafs hoppade han över häcken, grep Dick i armen och gav honom en sådan örfil att han vrålade av smärta och förvåning. Så snart vi såg husbonden travade vi närmare för att se vad som hände.
”Elaka pojke!” sade han, ”elaka pojke! att jaga unghästarna. Det här är inte första gången, inte heller den andra, men det ska bli den sista. Där – ta dina pengar och gå hem; jag vill inte se dig på min gård igen.” Så vi såg aldrig Dick mer. Gamle Daniel, mannen som skötte hästarna, var lika snäll som vår husbonde, så vi hade det bra.
Översatt från engelska. Läs originalet