Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 2. Jakten

Kapitel 2. Jakten
Innan jag var två år gammal hände något som jag aldrig har glömt. Det var tidigt på våren; det hade varit lite frost under natten, och ett lätt dis hängde fortfarande över skogarna och ängarna. Jag och de andra unghästarna betade i den nedre delen av hagen när vi långt borta hörde något som lät som skall från hundar. Den äldste av unghästarna lyfte huvudet, spetsade öronen och sa: ”Där är jakthundarna!” och galopperade genast iväg, följd av oss andra, till den övre delen av hagen, där vi kunde titta över häcken och se flera fält bortom den. Min mor och en gammal ridhäst som tillhörde vår husbonde stod också i närheten och tycktes veta allt om saken.
”De har fått upp en hare”, sa min mor, ”och om de kommer den här vägen får vi se jakten.”
Och snart kom hundarna rusande allihop över fältet med ungt vete bredvid vår hage. Aldrig har jag hört ett sådant oväsen som de förde. De skällde inte, ylade inte och gnällde inte, utan höll på med ett ”yo! yo, o, o! yo! yo, o, o!” så högt de kunde. Efter dem kom en mängd män till häst, några av dem i gröna rockar, och alla galopperade så fort de kunde. Den gamla hästen frustade och tittade ivrigt efter dem, och vi unga hästar ville galoppera med dem, men de var snart borta på fälten längre ner; där verkade det som om de hade stannat; hundarna slutade skälla och sprang omkring åt alla håll med nosen mot marken.
”De har tappat spåret”, sa den gamla hästen, ”kanske haren kommer undan.”
”Vilken hare?” sa jag.
”Åh! Jag vet inte vilken hare; mycket möjligt är det en av våra egna harar från skogen; vilken hare som helst som de kan hitta duger för hundarna och männen att springa efter”; och snart började hundarna sitt ”yo! yo, o, o!” igen, och tillbaka kom de allihop i full fart, rakt mot vår äng vid det ställe där den höga vallen och häcken hänger ut över bäcken.
”Nu får vi se haren”, sa min mor; och just då rusade en hare, vild av skräck, förbi och styrde mot skogen. Fram kom hundarna; de störtade över vallen, hoppade över bäcken och kom rusande över hagen följda av jägarna. Sex eller åtta män hoppade med sina hästar rakt över, tätt efter hundarna. Haren försökte ta sig igenom häcken; den var för tät, och hon vände tvärt för att springa mot vägen, men det var för sent; hundarna var över henne med sina vilda skrik; vi hörde ett gällt skrik, och det var slutet för henne. En av jägarna red fram och piskade bort hundarna, som annars snart skulle ha slitit henne i stycken. Han höll upp henne i benet, sönderriven och blödande, och alla herrarna såg mycket nöjda ut.
Vad mig beträffar var jag så förbluffad att jag först inte såg vad som hände vid bäcken; men när jag väl tittade var det en sorglig syn; två fina hästar låg nere, den ena kämpade i bäcken och den andra låg och stönade i gräset. En av ryttarna höll på att ta sig upp ur vattnet, nedsölad med lera, den andre låg alldeles stilla.
”Han har brutit nacken”, sa min mor.
”Och det var rätt åt honom också”, sa en av unghästarna.
Jag tyckte detsamma, men min mor höll inte med oss.
”Nej, nej”, sa hon, ”så får ni inte säga; men fast jag är en gammal häst och har sett och hört mycket, har jag aldrig kunnat förstå varför människorna tycker så mycket om den här sporten; de skadar ofta sig själva, förstör ofta goda hästar och river upp fälten, och allt för en hare eller en räv eller en hjort som de lättare kunde få tag på på något annat sätt; men vi är bara hästar och förstår inte.”
Medan min mor sa detta stod vi och tittade på. Många av ryttarna hade gått fram till den unge mannen; men min husbonde, som hade sett vad som hände, var den förste som lyfte upp honom. Huvudet föll bakåt och armarna hängde slappt, och alla såg mycket allvarliga ut. Det hördes inget oväsen nu; till och med hundarna var tysta och tycktes förstå att något var fel. De bar honom till vår husbondes hus. Jag hörde efteråt att det var unge George Gordon, godsägarens ende son, en fin, lång ung man och hela familjens stolthet.
Nu red man åt alla håll – till doktorn, till hovslagaren och utan tvivel till godsägare Gordon för att berätta om hans son. När herr Bond, hovslagaren, kom för att titta på den svarta hästen som låg och stönade i gräset, kände han över honom överallt och skakade på huvudet; ett av hans ben var brutet. Sedan sprang någon till vår husbondes hus och kom tillbaka med ett gevär; strax hördes en hög smäll och ett förfärligt skrik, och sedan var allt tyst; den svarta hästen rörde sig inte mer.
Min mor verkade mycket bekymrad; hon sa att hon hade känt den hästen i många år och att han hette ”Rob Roy”; han var en bra häst och det fanns inget ont i honom. Hon ville aldrig gå till den delen av hagen efter det.
Inte många dagar senare hörde vi kyrkklockan ringa länge, och när vi tittade över grinden såg vi en lång, märklig svart vagn som var klädd med svart tyg och drogs av svarta hästar; efter den kom en till och en till och en till, och alla var svarta, medan klockan fortsatte att ringa och ringa. De förde unge Gordon till kyrkogården för att begrava honom. Han skulle aldrig mer rida. Vad de gjorde med Rob Roy fick jag aldrig veta; men allt var för en liten hares skull.
Översatt från engelska. Läs originalet