Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 26. Hur det slutade

Kapitel 26. Hur det slutade
Det måste ha varit nära midnatt när jag hörde ljudet av hovslag långt borta. Ibland dog ljudet bort, sedan blev det tydligare och närmare igen. Vägen till Earlshall gick genom skogar som tillhörde greven; ljudet kom från det hållet, och jag hoppades att det kunde vara någon som kom för att leta efter oss. När ljudet kom närmare och närmare var jag nästan säker på att jag kunde urskilja Gingers steg; lite närmare ändå, och jag kunde höra att hon gick för jaktvagnen. Jag gnäggade högt och blev överlycklig när jag hörde ett svarande gnägg från Ginger, och mansröster. De kom långsamt över stenarna och stannade vid den mörka gestalten som låg på marken.
En av männen hoppade ur och böjde sig ner över den. ”Det är Reuben”, sa han, ”och han rör sig inte!”
Den andre mannen följde efter och lutade sig över honom. ”Han är död”, sa han. ”Känn så kalla hans händer är.”
De lyfte upp honom, men det fanns inget liv i honom, och hans hår var genomdränkt av blod. De lade ner honom igen och kom och tittade på mig. De såg snart mina sönderskurna knän.
”Men hästen har ju fallit och kastat av honom! Vem kunde ha trott att den svarte hästen skulle göra det? Ingen trodde att han kunde falla. Reuben måste ha legat här i flera timmar! Konstigt också att hästen inte har rört sig från stället.”
Robert försökte då leda mig framåt. Jag tog ett steg men föll nästan igen.
”Hallå! Han har ont i hoven också, inte bara i knäna. Titta här – hoven är alldeles sönderskuren; inte konstigt att han föll, stackars krake! Ska jag säga dig något, Ned, jag är rädd att det inte har stått rätt till med Reuben. Tänk bara att han red en häst över de här stenarna utan sko! Om han hade varit vid sina sinnens fulla bruk skulle han lika gärna ha försökt rida honom över månen. Jag är rädd att det är den gamla vanliga historien igen. Stackars Susan! Hon såg förfärligt blek ut när hon kom hem till mig för att fråga om han inte hade kommit hem. Hon låtsades inte vara det minsta orolig och pratade om en massa saker som kunde ha uppehållit honom. Men ändå bad hon mig att gå och möta honom. Men vad ska vi göra? Det är hästen som ska hem, och kroppen också, och det blir ingen lätt sak.”
Sedan följde ett samtal mellan dem, tills de kom överens om att Robert, som var stalldräng, skulle leda mig och att Ned fick ta kroppen. Det var ett svårt jobb att få upp den i jaktvagnen, för det fanns ingen som kunde hålla Ginger; men hon förstod lika väl som jag vad som pågick och stod still som en sten. Jag lade märke till det, för om hon hade något fel så var det att hon var otålig när hon skulle stå still.
Ned körde mycket långsamt iväg med sin sorgliga last, och Robert kom och tittade på min hov igen; sedan tog han sin näsduk och lindade den hårt runt den, och så ledde han mig hem. Jag kommer aldrig att glömma den nattliga vandringen; det var mer än tre engelska mil. Robert ledde mig mycket långsamt, och jag haltade och linkade fram så gott jag kunde med stora smärtor. Jag är säker på att han tyckte synd om mig, för han klappade och uppmuntrade mig ofta och talade till mig med vänlig röst.
Till sist kom jag fram till min egen box och fick lite havre; och sedan Robert hade lindat in mina knän i våta trasor band han in min hov i ett kliomslag för att dra ut värmen och rena den innan hästdoktorn såg den på morgonen, och jag lyckades lägga mig ner i halmen och sov trots smärtan.
Nästa dag, efter att hovslagaren hade undersökt mina sår, sa han att han hoppades att leden inte var skadad; och i så fall skulle jag inte bli oduglig för arbete, men jag skulle aldrig bli av med märkena. Jag tror att de gjorde sitt bästa för att läka mig väl, men det var en lång och smärtsam kur. Svallkött, som de kallade det, växte upp i mina knän och brändes bort med frätmedel; och när det till sist hade läkt strök de en blåsdragande vätska över framsidan av båda knäna för att få bort allt hår; de hade väl något skäl till det, och jag antar att det var rätt.
Eftersom Smiths död hade kommit så plötsligt, och ingen hade sett den, hölls en likskådning. Värden och stalldrängen på White Lion vittnade, tillsammans med flera andra, om att han var berusad när han red från värdshuset. Tullbomsvakten sa att han red i full galopp genom bommen; och min sko hittades bland stenarna, så att fallet var alldeles klart för dem, och jag friades från all skuld.
Alla tyckte synd om Susan. Hon var nästan från vettet; hon sa om och om igen: ”Åh! Han var så god – så god! Det var bara den förbannade spriten; varför ska de sälja den förbannade spriten? Åh, Reuben, Reuben!” Så höll hon på tills han var begravd; och sedan, eftersom hon varken hade något hem eller några släktingar, måste hon med sina sex små barn än en gång lämna det trevliga hemmet vid de höga ekarna och flytta till det stora, dystra fattighuset.
Översatt från engelska. Läs originalet