Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 16. Branden

Kapitel 16. Branden
Senare på kvällen förde den andre stalldrängen in en resandes häst, och medan han ryktade den kom en ung man med en pipa i munnen drällande in i stallet för att prata skvaller.
”Hör du, Towler”, sa stalldrängen, ”spring upp för stegen till höskullen och lägg ner lite hö i den här hästens höhäck, är du snäll? Men lägg ifrån dig pipan först.”
”Visst”, sa den andre och gick upp genom luckan; jag hörde honom gå över golvet ovanför och lägga ner höet. James kom in och tittade till oss allra sist, och sedan låstes dörren.
Jag kan inte säga hur länge jag hade sovit eller hur dags på natten det var, men jag vaknade och kände mig mycket illa till mods, fast jag knappt visste varför. Jag reste mig; luften kändes tjock och kvävande. Jag hörde Ginger hosta, och en av de andra hästarna verkade mycket orolig; det var alldeles mörkt och jag kunde inte se någonting, men stallet tycktes fullt av rök, och jag visste knappt hur jag skulle kunna andas.
Luckan hade lämnats öppen, och jag trodde att det var där röken kom in. Jag lyssnade och hörde ett mjukt brusande ljud och ett lågt knastrande och smällande. Jag visste inte vad det var, men det var något så märkligt i ljudet att jag darrade i hela kroppen. De andra hästarna var alla vakna; några slet i grimskaften, andra stampade.
Till sist hörde jag steg utanför, och stalldrängen som hade ställt in den resandes häst störtade in i stallet med en lykta och började knyta loss hästarna och försöka leda ut dem; men han verkade ha så bråttom och var själv så rädd att han skrämde mig ännu mer. Den första hästen ville inte gå med honom; han försökte med den andra och den tredje, och inte heller de ville röra sig ur fläcken. Sedan kom han till mig och försökte släpa ut mig ur spiltan med våld; det var förstås ingen idé. Han försökte med oss alla i tur och ordning och lämnade sedan stallet.
Vi var utan tvivel mycket dumma, men faran tycktes finnas runt omkring oss, det fanns ingen vi kände och kunde lita på, och allt var främmande och ovisst. Den friska luften som hade kommit in genom den öppna dörren gjorde det lättare att andas, men det brusande ljudet ovanför blev starkare, och när jag tittade upp mellan spjälorna i min tomma höhäck såg jag ett rött sken fladdra på väggen. Sedan hörde jag någon ropa ”Elden är lös!” utanför, och den gamle stalldrängen kom lugnt och snabbt in; han fick ut en häst och gick till en annan, men lågorna slickade runt luckan, och dånet ovanför var förfärligt.
Det nästa jag hörde var James röst, lugn och glad som den alltid var.
”Kom nu, mina skönheter, det är dags för oss att ge oss av, så vakna och följ med.” Jag stod närmast dörren, så han kom till mig först och klappade mig när han kom in.
”Kom, Beauty, på med tränset, min gosse, snart är vi ute ur det här oset.” Det satt på i en handvändning; sedan tog han av sig halsduken, knöt den löst för mina ögon och ledde mig ut ur stallet medan han klappade och lugnade mig. När vi var i säkerhet på gården drog han av halsduken från mina ögon och ropade: ”Hallå, någon! Ta den här hästen medan jag går tillbaka efter den andra.”
En lång, bredaxlad man steg fram och tog mig, och James rusade tillbaka in i stallet. Jag gav till ett gällt gnägg när jag såg honom gå. Ginger berättade efteråt att det gnägget var det bästa jag kunde ha gjort för henne, för om hon inte hade hört mig utanför skulle hon aldrig ha haft mod att komma ut.
Det var stor förvirring på gården; hästar fördes ut ur andra stall, och vagnar och gigar drogs ut ur vagnslider och skjul, så att lågorna inte skulle sprida sig vidare. På andra sidan gården slogs fönstren upp, och folk skrek alla möjliga saker; men jag höll blicken fäst vid stalldörren, där röken vällde ut tjockare än någonsin och där jag kunde se röda ljusblixtar; snart hörde jag över allt larm och oväsen en hög, klar röst, som jag visste var husbondens:
”James Howard! James Howard! Är du där?” Det kom inget svar, men jag hörde ett brak av något som föll i stallet, och i nästa ögonblick gnäggade jag högt och glatt, för jag såg James komma genom röken med Ginger; hon hostade våldsamt, och han kunde inte tala.
”Min modige pojke!” sa husbonden och lade handen på hans axel. ”Är du skadad?”
James skakade på huvudet, för han kunde ännu inte tala.
”Ja”, sa den store mannen som höll mig, ”han är en modig pojke, det är då säkert.”
”Och nu”, sa husbonden, ”när du har hämtat andan, James, ska vi ta oss bort härifrån så fort vi kan”, och vi var på väg mot porten när det från torget hördes ljudet av galopperande hovar och högt mullrande hjul.
”Det är brandsprutan! Brandsprutan!” ropade två eller tre röster. ”Stig undan, gör plats!” och med slammer och dån över stenarna stormade två hästar in på gården med en tung spruta efter sig. Brandmännen hoppade ner på marken; det behövdes ingen fråga om var det brann – elden vällde upp i en väldig låga från taket.
Vi tog oss så fort vi kunde ut på det breda, tysta torget; stjärnorna lyste, och utom oljudet bakom oss var allt stilla. Husbonden gick före till ett stort hotell på andra sidan, och så snart stalldrängen kom sa han: ”James, nu måste jag skynda mig till din matmor; jag anförtror hästarna helt åt dig, beställ vad du än tycker behövs”, och därmed var han borta. Husbonden sprang inte, men aldrig har jag sett en dödlig människa gå så fort som han gjorde den natten.
Det hördes ett förfärligt ljud innan vi kom in i våra spiltor – skriken från de stackars hästar som lämnats kvar att brinna inne i stallet – det var alldeles förskräckligt! och det fick både Ginger och mig att må mycket illa. Vi blev dock intagna och väl omhändertagna.
Nästa morgon kom husbonden för att se hur vi mådde och tala med James. Jag hörde inte mycket, för stalldrängen höll på att gnida mig torr, men jag kunde se att James såg mycket glad ut, och jag tyckte att husbonden var stolt över honom. Vår matmor hade blivit så förskräckt under natten att resan sköts upp till eftermiddagen, så James hade förmiddagen ledig och gick först till värdshuset för att se efter selarna och vagnen och sedan för att höra mer om branden. När han kom tillbaka hörde vi honom berätta om det för stalldrängen. Först kunde ingen gissa hur branden hade uppstått, men till sist sa en man att han hade sett Dick Towler gå in i stallet med en pipa i munnen, och när han kom ut hade han ingen och gick till krogen efter en ny. Sedan sa den yngre stalldrängen att han hade bett Dick gå upp för stegen och lägga ner lite hö, men sagt åt honom att lägga ifrån sig pipan först. Dick förnekade att han hade tagit med sig pipan, men ingen trodde honom. Jag kom ihåg vår John Manlys regel att aldrig tillåta en pipa i stallet, och tänkte att det borde vara regeln överallt.
James sa att taket och golvet hade rasat in helt och att bara de svärtade väggarna stod kvar; de två stackars hästarna som inte hade gått att få ut låg begravda under de brända takbjälkarna och tegelpannorna.
Översatt från engelska. Läs originalet