Hästkonst
The Wishing Horse of Oz – Kapitel 4. Kungen och hans talande häst

The Wishing Horse of Oz skrevs av Ruth Plumly Thompson, som förde L. Frank Baums serie vidare, och följer fler av Dorothys spännande äventyr. Den här gången är det hästar med.
Kungen och hans talande häst
Nu är det sant att kungen hade slutit ögonen när Matiah slog sig ner i alkoven för att läsa, men han var långt ifrån sovande. Faktum är att den gammaldags klockan i hörnet inte hade tickat bort mer än fem minuter innan Skamperoo rätade upp sig som om han plötsligt hade träffats av blixten. Han kastade en försiktig blick på den tyste köpmannen och började snabbt glida mot dörren. Han öppnade den utan ett ljud, smög ut i korridoren, stängde den lika tyst och gav sig pustande av till den vita önskehästens kvarter längst bort på borggården. Fast han vanligen var både initiativlös och trög måste vi tillskriva Skamperoo en lysande idé. Eftersom Chalk hade förts till Skampavia av de magiska smaragderna, varför skulle inte han känna till hur man använde dem? Riktigt flämtande av iver och otålighet slet Skamperoo upp stalldörren och klev dumdristigt in i Chalks spilta.
”Ah, lilla Kungaling!” gnäggade Chalk och kastade glatt med manen. Av någon anledning tyckte han att hans tjocke husbonde var oerhört underhållande, och medan han genast fick lust att trampa på Matiah och skrämma bort stallpojkarna kände han bara ett tillgivet tålamod med Skampavias lille rundlagde härskare. ”Har du kommit för din ridtur?” frågade han och gav kungen en lekfull knuff med sin mjuka mule.
”Nej, jag har kommit för att prata med dig”, väste Skamperoo och satte sig försiktigt på en uppochnedvänd vattenhink. ”Fort, berätta allt du vet om de här magiska smaragderna.” Kungen rörde vid sina tre halsband med ett darrande pekfinger och såg bönfallande upp i ansiktet på sin nya och kraftfulla springare.
”Hm!” Chalk flyttade en tugga hö till andra kinden. ”Nå, vad gäller den, eller rättare sagt dem, så är allt jag vet ingenting. Du glömmer att jag kom till först i går eftermiddag.”
”Naturligtvis, naturligtvis! Det var ju jag som önskade hit dig”, förklarade kungen otåligt.
”Du önskade hit mig?” funderade Chalk och stirrade begrundande på den komiska figuren på vattenhinken. ”Nå, jag vet knappt om jag ska tacka dig eller hoppa på dig med alla fyra fötterna. Även utan någon som helst erfarenhet kan jag se att det här inte är något ställe för mig.”
”Du har rätt”, suckade Skamperoo och knäppte modfällt händerna om knäna. ”Det är inget ställe för mig heller. Det är därför jag måste få veta mer om smaragderna. De kan uppfylla varenda önskan vi har, och om vi bara visste hur man använde dem kunde vi ge oss av tillsammans.”
”Tror du att du skulle klara det!” fnös Chalk, som hade sin egen uppfattning om vad som skulle hända när kungen väl satt på hans rygg.
”Ja, tillsammans!” envisades Skamperoo. ”Försök att tänka”, bad han allvarligt. ”Du säger att du inte vet något, men hur visste du då att du kom från Oz, och ditt namn och allt det där?”
”Det stämmer, hur visste jag det?” Chalk satte ena örat framåt och det andra bakåt och svalde höet med en snabb klunk. ”Det måste finnas en massa saker i mitt huvud som jag praktiskt taget inte vet något om”, resonerade han eftertänksamt. ”Tänk om du berättar exakt vad som hände, så ska jag tala om vad jag tycker om det.” Så Skamperoo lutade sig fram och berättade hela historien om köpmannen och halsbanden, hur han och Matiah hade dragit sig undan till hans privata trädgård, och hur hans första önskan där hade uppfyllts medan köpmannen bar smaragderna.
”Och en storartad önskan var det också”, suckade Skamperoo och såg ömt upp på sin vita häst. ”Glöm aldrig att du var min första önskan, du.”
”Jag lär knappast glömma mig själv”, fnissade Chalk högdraget, ”men lyssna noga, gamle Krona och Spira: när jag landade i den där trädgården sprang den där skäggige köpmannen mot porten som om livet hängde på det. Han stannade bara för att han inte vågade springa förbi mig, och av hur han föll i de där kaktusbuskarna att döma slår jag vad om att han var lika förbluffad som du över att smaragderna hade uppfyllt din önskan.” Chalk rynkade slugt pannan. ”Jag tror inte att han vet mer om halsbanden än vi. Om han gjorde det skulle han aldrig ha skickat dig ett från första början, och han skulle ha uppfyllt alla sina egna önskningar och befunnit sig på något annat, storartat ställe. Matiah är en bedragare!” avslutade kungens häst häftigt, ”och han tänker stjäla tillbaka smaragderna.”
”Naturligtvis! Naturligtvis! Åh! Åh! Varför kom jag inte på det själv? Vad ska vi göra nu?” jämrade sig Skamperoo och hoppade upp så hastigt att han välte hinken, för Chalks uppriktigt uttalade åsikt bekräftade hans egna misstankar mot köpmannen.
”Sätt dig ner”, rådde den vita hästen, inte ovänligt. ”Jag är kanske ingen trollkarl, men jag har lite förstånd, och sunt hästförnuft är vad Ers Majestät behöver mer än något annat.” Medan Skamperoo ställde upp hinken och ödmjukt satte sig igen slöt Chalk ögonen och stod tyst och orörlig så länge att kungen trodde att han hade fallit i trance. Men just när han började skruva nervöst på sig på hinkens obekväma kant öppnade den vita hästen ögonen, gav Skamperoo ett triumferande leende och började ropa med hög, myndig röst: ”Pojke! POJKE! POJKE!”
Medan kungen betraktade honom med en blandning av farhågor och beundran gav Chalk korta order till den klumpige lille stallpojken som kom springande när han ropade. När manen och svansen hade borstats ordentligt och han ännu en gång var utstyrd med den praktfulla sadel och mundering han hade burit när han först visade sig i Skampavia, skickade han iväg stallpojken med ett högdraget kast med huvudet.
”Kom!” andades han hemlighetsfullt. ”Kliv upp, Skamperoo, så skamperoodlar vi iväg innan den där skurkaktige köpmannen ens saknar oss. Har du bestämt vart vi ska ta vägen?” frågade han nyfiket, medan kungen gjorde sju desperata försök att sätta foten i den gyllene stigbygeln. ”Hi! Hi! Hi! Andra foten, husbonde. Hur tror du att du ska kunna sitta upp på det där sättet? Ställ dig på hinken, Kungaling, ta tag i sadeln och dra. Det är lätt som havre när man väl har fått kläm på det.”
”Är det?” Skamperoo låg sorgset på rygg där han hade fallit efter sitt senaste försök och tittade bedrövat uppåt, och Chalk själv började tugga på bettet, frusta och slå med svansen av irritation.
”Du önskade dig mig, och nu ser det ut som om du får önska dig upp på mig”, muttrade han ilsket. ”Här, ge mig de där halsbanden – häng dem över mitt öra så gör vi slut på den här skamliga uppvisningen.”
”Menar du – att om jag önskar mig upp på din rygg så kommer jag verkligen att sitta där?” flämtade Skamperoo och studsade upp som en gummiboll. ”Menar du att du har upptäckt smaragdernas hemlighet?”
”Absolut!” Den vita hästen betraktade honom föraktfullt genom halvslutna ögon, och kungen, som bara alltför gärna ville bli övertygad, knäppte upp sina tre halsband, ställde sig på tå och hängde dem över Chalks högra öra.
”Jag – jag önskar att jag sitter på den här varelsens rygg”, pustade Skamperoo med kinderna uppblåsta av spänning och självviktighet. ”Ett, två, tre, fyra, fem, sex –” och han hade knappt börjat räkna förrän han fann sig sittande stadigt i sadeln.
”Så, så, inte ett ord till”, befallde Chalk strängt. ”Innan du vågar säga något ska du ta bort de där smaragderna från mitt öra.” Med darrande händer gjorde kungen som han blev tillsagd, och hjärtat bultade så våldsamt att det nästan sparkade hål på hans skjorta.
”Så ska det vara”, sa den vita hästen mildare. ”Tänk om du nu talar om för mig vart du tänker önska oss och vad vi gör sedan? Önskningar går ganska fort, förstår du, och det är bäst att vara förberedd.”
”Men – men jag förstår inte hur du fick dem att fungera”, sprätte Skamperoo fram. ”Det är underbart – det är fantastiskt, förstår du vad det här betyder?”
”Fullkomligt.” Chalk rullade triumferande med ögonen mot sin girige lille husbonde. ”Mitt huvud verkar vara fullt av magi, vilket inte är konstigt, eftersom jag kom till genom magi, och knepet med halsbanden är ganska enkelt när jag väl började fundera på dem. Nu är jag vad jag är – en häst, och ganska nöjd med det, men du kan med de här smaragderna lätt göra dig till en åsna, så det är bäst att du talar om för mig vad du önskar innan du önskar det. Till exempel”, fortsatte han förebrående, ”om du i stället för att önska dig upp på min rygg hade önskat att du var en god ryttare, hur mycket klokare hade inte det varit. Det är mycket mer med ridning än att komma upp i sadeln, vet du. Men strunt i det nu, vad var det för stor önskan som du och Matiah planerade tillsammans?” Skamperoo lutade sig så långt fram att han nästan tappade balansen och viskade hastigt i Chalks vänstra öra sin storslagna och härliga önskan för framtiden, och han var noga med att lägga till de tre listiga förslag som den slughuvade köpmannen hade gett honom.
”Är du säker på att det här är vad du vill?” Chalk såg skarpt och en aning sorgset på den runda och kungliga gestalten på sin rygg. ”Du tänker ge dig av och lämna ditt eget folk utan en tanke eller en omsorg? Finns det ingen här som du skulle vilja ta med dig eller låta få del av din lycka?” Kungen skakade häftigt på huvudet.
”Jag skulle kunna önska något åt Pinny Penny”, lade han till en aning fåraktigt.
”God idé”, fnös Chalk. ”Vad tänker du ge gamle Skinny Pins? Jag gillar faktiskt den där gamle gubben ganska mycket, vet du.” Utan dröjsmål och en smula elakt berättade kungen det för honom, och eftersom Chalk den här gången inte hade något att anmärka på önskan hängde Skamperoo åter smaragderna över Chalks öra och sa snabbt nio ord. Sedan, utan att vänta för att se om Pinny Penny fick sin önskan uppfylld, tog Chalk åter befälet.
”Om du gör precis som jag säger kommer vi iväg innan Matiah upptäcker att du är borta och kommer hit ner för att hugga huvudet av dig för att få sina halsband”, sa den vita hästen strängt. Han sänkte rösten till en viskning och uttalade långsamt fyra korta meningar. Darrande, dels av rädsla och dels av förväntan, upprepade Skamperoo de fyra meningarna efter Chalk och började räkna. Men, du milde! Han hade knappt kommit till tio förrän han kände ett stort lyft och en krängning, och han hann nätt och jämnt rycka åt sig sina smaragder och gripa tag i tyglarna innan han och den väldiga vita önskehästen, utan att lämna så mycket som ett prassel i den stilla luften, var borta, hade försvunnit och var som bortblåsta från Skampavia.
Översatt från engelska. Läs originalet