Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

The Wishing Horse of Oz – Kapitel 3. Mer om smaragderna

· The Equinest

Kung som står bredvid en vit häst
The Wishing Horse of Oz skrevs av Ruth Plumly Thompson, som förde L. Frank Baums serie vidare, och följer fler av Dorothys spännande äventyr. Den här gången är det hästar med.

Mer om smaragderna

Skamperoo hade inte sovit en blund. Han vände och vred sig från ena sidan av den kungliga sängen till den andra, och huvudet riktigt surrade av förtjusande planer för framtiden. Med de magiska smaragderna kunde han få allt han önskade sig, och hans begär och önskningar förökade sig så snabbt att han knappt visste var han skulle börja eller vad han skulle önska först. Halsbanden tryckte obekvämt mot hans hals, men han ville inte ta av dem. Han var så trött att det värkte i varenda ben, men ändå kunde han inte sluta tänka, och just när slottsklockan slog sju kom han plötsligt på exakt vad han borde önska sig först.

Ah, det var det – synd bara att han måste vänta en hel vecka, men en vecka skulle gå, och kanske skulle han under den tiden själv upptäcka den magiska hemligheten med sina gnistrande nya skatter. Då kunde han vara sin egen trollkarl och sätta den där beskäftige köpmannen på plats. Medan han i tankarna gick igenom tänkbara ställen att skicka Matiah till öppnades dörren till hans rum försiktigt och Pinny Penny stack in huvudet.

”Nå! Nå? Och ringde jag?” grymtade Skamperoo gnälligt. ”Det här är en fin tid att väcka en kejsare.”

”Kejsare?” utbrast Pinny Penny, som kom ända in i rummet och stängde dörren. ”Sedan när har Skampavias kung blivit kejsare?”

”Åh, gå din väg och stör mig inte.” Kungen vände ryggen åt Pinny Penny, dunkade till kudden och knep ihop ögonen så hårt han kunde.

”Det gäller hästen”, viskade Pinny Penny och gick runt till andra sidan sängen. ”Ett märkligt och praktfullt djur för en simpel köpman, om jag får lov att säga det. Och inte nog med det – den PRATAR. Den kommenderar stallpojkarna på ett chockerande sätt, och den sa till och med åt MIG att sköta mitt.”

”Nå, varför gör du inte det?” föreslog Skamperoo och rullade över på rygg. ”Klart han pratar, Pinny; han är en häst från Oz, och alla djur från Oz pratar. Jag trodde att du visste det.”

”Nå, om den här köpmannen har en talande häst är han inte så fattig som han låtsas”, envisades Pinny Penny och viftade med pekfingret under kungens näsa. ”Mitt råd är att sätta karln på hans häst och skicka iväg honom så fort som möjligt. Jag gillar inte hans uppsyn, Skamper. Han är elak och full av ofog, och kom ihåg vad jag säger: inget gott kommer av honom eller hans halsband.”

”Jag gillar inte hans uppsyn bättre än du”, höll kungen med och knäppte sina feta händer över magen. ”Men om jag behåller smaragderna måste jag behålla köpmannen, och dessutom har jag fått för mig att jag själv skulle kunna rida den där talande hästen.”

”Å, getter och gräddsås! Då är det bäst att jag går och skaffar ett förråd av spjälor och liniment.” Pinny Penny sköt upp glasögonen i pannan, kastade en äcklad blick på sin väldige, tillbakalutade herre och skyndade ut från den kungliga närvaron.

Nu hade Matiah, som du säkert kan föreställa dig, inte sovit bättre än kungen. I det lilla rum som Pinny Penny hade visat honom till gick han rastlöst fram och tillbaka. Han kände ju bara till två fakta om de magiska smaragderna: det första att de verkligen kunde uppfylla önskningar under vissa förutsättningar; det andra att de inte fick bäras av den som önskade. Så mycket hade köpmannen räknat ut på egen hand. Eftersom kungen hade fått sin önskan uppfylld medan han, Matiah, bar halsbanden, och han själv inte hade fått den önskan han gjorde med smaragderna runt sin egen hals, verkade så mycket vara säkert. Matiah knäppte glatt med fingrarna och, säker på att kungen nu bar de juvelprydda kedjorna, gjorde han en andra önskan och räknade långsamt till hundra. Men den rejäla kvällsmat han hade beställt som prov dök inte upp, och han kastade sig ner på sängen och började bry sin hjärna efter någon annan lösning på gåtan. Kanske satt den magiska kraften i en enda sten, som han av en lycklig slump hade rört vid när kungen gjorde sin önskan.

Han höll sig för huvudet med båda händerna och försökte minnas exakt vad han hade gjort när Skamperoo började räkna. Men det var ingen idé. Han kunde inte minnas en enda sak efter att han hade börjat springa över trädgården. Och hur, drog den rasande karln slutsatsen, skulle han någonsin komma på hur man använde smaragderna utan att väcka kungens misstankar eller avslöja att han inte visste mer om dem än Skamperoo själv? Muttrande av förargelse sparkade han en fotpall tvärs över rummet och satt och stirrade dystert på den slitna mattan. Den korta, oroliga slummer han till sist fick före morgonen gjorde honom ingen nytta, och sur och lättretlig som en puma tog han sig till palatsets sjaskiga matsal.

Kungen hade redan ätit frukost, och när Matiah tittade ut genom fönstret såg han en skräckslagen tjänare leda den talande hästen runt på borggården, med Skamperoo efter på säkert avstånd. Åsynen av den stampande vita springaren fick Matiah att rysa på nytt. Vilket slöseri! tänkte han bittert, och om kungen fäste sig vid det fräcka monstret skulle hans egen uppgift bli ännu svårare, för tills han hade lyckats stjäla halsbanden tänkte Matiah inte släppa Skamperoo ur sikte. Han svalde i sig det svaga kaffet och de kalla äggen som en sjaskig tjänare motvilligt ställde fram åt honom och skyndade ut.

”God morgon, Ers Majestät!” ropade han hjärtligt. ”Och får jag växla ett ord med Ers Kungliga Höghet?”

”Vad för slags ord?” fnissade Chalk och rullade skälmskt med sina gula ögon mot köpmannen. ”Ge honom ett ord, gamle Rub-atub, om det är allt han vill ha. Det rätta ordet för honom vore väl ’GÅ!’ eller ’NEJ!’, och då kunde vi alla vara lyckliga.”

”Det gäller halsbanden”, anförtrodde Matiah kungen; han låtsades inte alls om hästen och föll lätt in i takt med kungens steg. ”De måste putsas varje dag för att hållas i gott önskeskick.”

”Men jag skulle just ut och rida”, invände Skamperoo och rynkade lätt pannan, ”duger det inte i eftermiddag?”

”Nej, NU är rätt tidpunkt”, svarade Matiah med eftertryck och tänkte på hur slug han var som hade hittat på den här listen för att komma åt smaragderna. ”Om Ers Majestät bara ger dem till mig ska jag putsa upp dem medan Ers Majestät – öh – motionerar.”

”Nej – nej – öh – det vill säga, det är bäst att jag följer med och hjälper dig”, sa Skamperoo snabbt. ”Jag kan rida i eftermiddag.”

”Tror du det?” Chalk steg uppsluppet på bakbenen och snurrade runt som en vindsnurra. ”Nå, vi ses senare, gamle Sos!” Och med den skräckslagne stallpojken hängande i tränset galopperade han iväg till stallet.

”Om du följer mitt råd låter du slå det där kräket i skallen”, sa Matiah ilsket. ”Du tänker väl inte sätta våra liv på spel genom att rida på hans rygg?”

”VÅRA liv!” utbrast Skamperoo och såg förvånat på Matiah. ”Du behöver inte rida honom; han är faktiskt min häst”, förklarade han svartsjukt.

”Så länge Ers Majestät bär de magiska halsbanden måste jag gå vart Ers Majestät går och göra vad Ers Majestät gör!” förklarade köpmannen högdraget.

”Så – så väldigt besvärligt!” Mot sin vilja stönade Skamperoo när han tänkte på hur tröttsamt det skulle bli med Matiah släpande efter sig från morgon till kväll. ”Man kunde tycka att en trollkarl som du skulle kunna ordna saker förnuftigare.”

”Men tänk på vad som står på spel”, påminde Matiah honom allvarligt. ”Tillsammans kan vi få och göra allt vi önskar. Är inte det värt lite besvär?”

”Jo, jo, det antar jag. Men om vi ska göra allt tillsammans tycker jag att jag borde kunna den magiska önskeformeln lika bra som du.” Skamperoo såg trotsigt upp på sin nyaste rådgivare.

”Det är omöjligt.” Matiah gick stelt med långa kliv och skakade på huvudet. ”En besvärjelse som en gång har avslöjats förlorar sin kraft. Bara den som är bevandrad i magi får använda smaragderna. Har du alls funderat på din nästa önskan?” frågade han, ivrig att leda in kungens tankar på gladare banor. ”Vi borde planera och rådslå om den tillsammans, förstår du. Men vänta tills vi är i Ers Majestäts tronsal”, lade han snabbt till, när Skamperoo började öppna och stänga munnen som en fisk utan att säga något. ”Medan jag putsar halsbanden kan vi prata igenom saken, eller hur?” Det riktigt kliade i Matiahs fingrar efter de gnistrande juvelerna, men han behärskade en vild impuls att rycka dem från kungens hals och gick lugnt bredvid Skamperoo och pratade så sansat och övertygande att han snart fick den skampaviske monarken inte bara villig utan ivrig att avslöja den önskan som hade hållit honom vaken större delen av natten.

Sedan kungen först hade förvissat sig om att de var ensamma och låst dörren så att de inte skulle bli störda, satte han sig vid ett litet bord. Matiah drog fram en stol mitt emot och sträckte fram handen efter halsbanden. Motvilligt lämnade Skamperoo över dem och höll ett svartsjukt öga på juvelerna medan köpmannen började putsa dem med en liten fyrkantig sidenduk som han hade tagit upp ur fickan.

Medan han gned sidenet över smaragderna undersökte Matiah noga var och en efter något märke eller tecken som kunde ge honom en ledtråd till deras magiska kraft. Hur upptagen han än var av den uppgiften fick några lågmält uttalade ord från Skamperoo honom att plötsligt räta på sig och betrakta kungen med ny respekt och uppmärksamhet. Hur i hela fridens dar, undrade Matiah, hade denne feta, fåniga monark lyckats komma på en så storartad och hisnande önskan? Och medan Skamperoo förklarade och utvecklade sina planer och projekt för framtiden växte köpmannens intresse raskt. Snabbare i tanken och slugare än kungen såg han inte bara möjligheterna i denna praktfulla önskan, utan också alla svårigheter och problem som måste mötas och lösas innan den rimligen kunde uppfyllas.

Han lutade sig fram, med smaragderna för stunden glömda, och förde munnen nära Skamperoos öra. ”Det finns tre saker som måste göras innan din önskan kan förverkligas.” Matiah talade spänt. ”För det första, … för det andra, … för det tredje, ….” Efter varje kort viskad anvisning nickade Skamperoo för att visa att han förstod.

”Då kommer det att krävas fyra önskningar”, suckade han och stödde armbågarna tungt mot bordet. ”Det blir fyra veckor, inte sant?”

”Nej, om vi är försiktiga kan vi kanske få in alltihop i en enda”, svarade Matiah eftertänksamt, och han tog upp sin sidenbit och började putsa smaragderna med förnyad kraft. Kungen, som såg på honom, glömde sin tidigare motvilja och misstro. Matiahs entusiastiska gillande av hans planer fick honom att känna att han kanske hade misstagit sig på denne långsynte, skäggige främling. Kanske skulle han inte önska bort honom, trots allt. Han kunde visa sig mycket användbar i den märkliga och praktfulla framtid som låg framför dem.

Matiah å sin sida hyste inga sådana vänliga avsikter mot kungen. Han tänkte helt enkelt göra Skamperoos önskan till sin egen, och så storslagen och djärv var utsikten att han blev otåligare än någonsin att upptäcka hur den skulle förverkligas. Han höll upp alla tre halsbanden mot ljuset och kisade oroligt på dem. Kedjorna tycktes likadana i alla avseenden, men nej – vad var det här? Ett hade ett lås av diamant, medan låsen på de två andra var av platta smaragder. Det här var alltså lösningen. Den magiska önskekraften satt utan tvivel i diamantlåset. Utan att på något sätt avslöja sin belåtenhet och upprymdhet över denna viktiga upptäckt lämnade Matiah tillbaka halsbanden till kungen.

På något sätt, bestämde köpmannen, måste han få Skamperoo att röra vid diamantlåset medan han själv tyst upprepade kungens önskan, men innan dess behövde han lite tid för att förbereda sig för de storslagna och härliga år som skulle bli hans. När Skamperoo, utmattad av så mycket tänkande tidigt på morgonen, trött vaggade bort till sin tron, gick Matiah med långa kliv bort till bokhyllorna i en angränsande alkov.

”Medan Ers Majestät vilar ska jag titta lite på detta intressanta bibliotek”, mumlade han inställsamt, ”och samtidigt samla på mig lite nyttig kunskap inför framtiden.” Skamperoo besvarade sömnigt köpmannens breda blinkning, sjönk sedan tillbaka bland kuddarna och slöt ögonen.

Från sin stol i alkoven kunde Matiah hålla kungen under uppsikt, och när han hade förvissat sig om att Skamperoo verkligen sov började han hastigt bläddra i den stora volym som Pinny Penny samma morgon hade ställt tillbaka i hyllan. Snart blev han så uppslukad att han glömde bort kungen helt och hållet. Och det var synd, för om han hade gjort sig besväret att titta hade han upptäckt att kungen inte längre var där.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet