Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

The Wishing Horse of Oz – Kapitel 1. Kungen av Skampavia

· The Equinest

Kung som sitter på en tron med ett smaragdhalsband om halsen
The Wishing Horse of Oz skrevs av Ruth Plumly Thompson, som förde L. Frank Baums serie vidare, och följer fler av Dorothys spännande äventyr. Den här gången är det hästar med.

Kungen av Skampavia

”Är detta allt?” Kungen av Skampavia rynkade pannan åt den stora högen av säckar, balar, lårar och korgar som låg uppstaplad runt hans tron. Han lutade sig fram, plockade försiktigt upp ett fikon ur en av korgarna och stoppade det i sin enorma mun.

”Pah, torrt som ett läskpapper”, fräste den rödbrusige härskaren och skar tänder av äckel, ”och se på de där kokosnötterna, inte större runt om än en bebisskallra!” Han hoppade ner från tronen och började sparka på korgarna med grönsaker och balarna med bomull och andra varor. ”Vad är det här för dammigt skräp?” rasade han och glodde ursinnigt på Pinny Penny, sin tålmodige premiärminister. ”Hur vågar de skicka mig sådant?” Pinny Penny knäppte nervöst ihop och isär händerna, men tog ändå djärvt till orda.

”Därför att de inte har något bättre, Ers Majestät. Vad kan våra stackars undersåtar göra med en så ofruktbar och karg jord? Och inte nog med att de måste producera tillräckligt för sina egna behov, de är också enligt lag skyldiga att ge en tredjedel av allt de odlar till kronan.”

”Och varför inte det?” dundrade Skamperoo och lutade sig trätlystet tillbaka på tronen. ”Jag är KUNGEN! Det kommer man inte ifrån, vet du.”

”Nej”, suckade Pinny Penny, och han drog undan en av de slitna gardinerna och såg sorgset ut på borggården.

”Vad är det för oväsen?” ville hans herre veta, när ett virrvarr av rop, vrål och dova dunsar kom rullande upp till dem. Han glömde sin ilska för ett ögonblick, studsade upp och gick över rummet för att titta över Pinny Pennys axel.

”Det tycks ha uppstått en mindre meningsskiljaktighet bland uppsyningsmännen”, mumlade Pinny Penny resignerat.

Nu ska du veta att Skampavia ungefär är indelat i sju grevskap, och över varje grevskap hade Skamperoo satt en uppsyningsman, vars plikt det var att styra provinsen och lämna över en tredjedel av alla grödor och varor i grevskapet till honom. För att spara tid och lätt kunna skilja dem åt kallades uppsyningsmännen efter storleken på de grevskap de styrde. Uppsyningsmannen för Första grevskapet, som var en engelsk mil brett och tio engelska mil långt, kallades till exempel Onebyten; uppsyningsmannen för Andra grevskapet Twobyfour; och de andra kallades Threebysix, Ninebyfive, Eightbyeight, Fivebynine och Fourbyseven. Två gånger om året red uppsyningsmännen in till huvudstaden med sin tribut, och nu, nere på borggården, utkämpade de sju väldiga skampavianerna ett regelrätt fältslag, med hjälp av alla vakter och palatstjänare.

”Meningsskiljaktighet!” vrålade kungen och dängde Pinny Penny ohövligt i axeln. ”Det är ett slagsmål, och det vet du! Ho, ho! Titta bara på de odugliga skurkarna. Jag säger dig, gamle Two Pins, hur dåligt de än tjänar oss som bönder och köpmän så kan våra skampavianer minsann slåss. Och vem säger att jag är för hård mot dem? Har jag inte gett varenda kotte en paraduniform och ett gevär och låtit dem lära sig exercis och marsch vid Kungliga akademien?”

”Och vad är all denna exercis och marsch till för nytta?” frågade Pinny Penny trött. Han släppte gardinen och skyndade iväg, för han visste mycket väl att om han inte satte stopp för striden på borggården skulle varenda fönster i palatset gå sönder.

”Vad menade han nu med det?” muttrade Skamperoo knotigt när hans lille premiärminister försvann ur sikte. Han spetsade munnen och satte sig tungt på tronen. Pinny Penny hade ju trots allt bara talat sanning. Varför hade hans far eller hans fars far över huvud taget valt ut detta förargliga lilla land? Skampavia, som låg i den södra delen av öknen Noland, mellan kungarikena Ix och Merryland, hade – det var han tvungen att erkänna – varken rikedomar, skönhet eller något av intresse. Hans slott, fast fattigt och sjaskigt, var bekvämt nog, och eftersom han hade bott där hela livet var han van vid det. Han hade stått ut med det heta, torra klimatet och den dåliga maten, men varför skulle han egentligen fortsätta med det? Under de där längesedan svunna dagarna i skolsalen hade han läst om energiska härskare som tagit sina arméer och dragit ut för att erövra rikare och mer eftertraktade länder från sina grannar. Nå, varför skulle inte han ta sina män och tränga över gränsen in i ett bördigare och vänligare land? Tanken behagade honom men irriterade honom samtidigt. Skamperoo var fet och lat. Han älskade lugn och bekvämlighet, och tanken på ett hårt fälttåg fick honom att rysa av olust. Ändå, funderade han när han kom att tänka på Pinny Pennys förebrående ansikte, borde en kung göra något för sina undersåtar, och ju mer han gjorde för dem – ho, ho! – desto mer kunde han få dem att göra för honom. Ett rikt och blomstrande land betydde en rik och blomstrande härskare. Missnöjt fingrade han på det grova tyg som hans kungliga mantel var sydd av och började föreställa sig själv utstyrd i praktfull satin och sammet, tätt besatt med juveler. Juveler. Pah! De enda juveler han hade var hans enkla guldspira, illa bucklig och böjd efter alla gånger den slungats mot Pinny Penny. Han tog av sig kronan, granskade den kritiskt med rynkad panna och började fundera på rikena på båda sidor om hans egna besittningar.

I norr fanns inget annat än en sandig ökenremsa och det svallande vattnet i Nonestiska havet. I öster låg kungariket Ix, och Zixie, den lilla drottningen, tyckte han var alltför trevlig och vänlig för att erövra. Dessutom var klimatet i Ix inte mycket bättre än i hans eget land. Väster om Skampavia låg Merryland, och en gång hade en skara av hans bråkiga skampavianer tagit sig över till det landet med stöld och ofog i sinnet. När han mindes hur de hade välkomnats och underhållits av Merrylands glade kung och skickats hem rent nedlastade med presenter, avfärdade han hastigt även det landet. Hur skulle han kunna kriga mot en sådan monark? I söder låg Dödsöknens brännande sand, som ingen man i hans eget kungarike någonsin hade lyckats ta sig över.

Sedan Skamperoo alltså hade uttömt alla möjligheter i den närmaste omgivningen, trummade han förargat med foten och började i tankarna leta efter något vackert och avlägset land att erövra. Han slöt ögonen för att tänka bättre och höll just på att falla i en behaglig slummer full av rikedomar och erövringar när Pinny Penny kom bullrande in i rummet.

Före honom gick två av kungens uppsyningsmän, som, påskyndade av den orädde lille premiärministern, stod surmulna och trotsiga framför tronen.

”Nå, vad är det nu?” ville Skamperoo veta och blinkade sömnigt. ”Kan du inte reda ut sådana här tvister själv, Pinny Penny? Ska en kung inte få någon vila eller avskildhet alls?”

I stället för att svara tog Pinny Penny en liten bomullspåse från den längste av uppsyningsmännen och räckte den tyst till kungen. Fortfarande halvsovande knöt Skamperoo upp dragsnöret på den lilla påsen och tömde innehållet i sin feta hand. Det han såg där fick hans ögon att flyga upp – vidöppna! Juveler! Precis det han hade önskat sig.

”Smaragder!” flämtade kungen och gned det glittrande halsbandet mellan fingrarna. ”Var fick du tag på det här, Twobyfour?”

”De skickades till Ers Majestät av en köpman i Andra grevskapet, som fick dem av en kringvandrande gårdfarihandlare. Gårdfarihandlaren hade fått dem av en Gilliken, som hade fått dem av en Quadling, som hade fått dem av en Munchkin, som en gång hade bott i Smaragdstaden i Oz.”

”OZ!” fräste kungen och satte sig kapprak. ”Var ligger Oz?”

”Oz är ett stort och mäktigt kungarike på andra sidan Dödsöknen”, svarade Twobyfour och sneglade oroligt över axeln mot Pinny Penny.

”Hur tog sig då den här gårdfarihandlaren över öknen?” ville Skamperoo veta, medan han höll upp halsbandet mot ljuset och girigt njöt av de glänsande smaragderna.

”Det kan jag inte säga.” Twobyfour kastade en längtansfull blick mot dörren och önskade av hela sitt hjärta att han var på andra sidan.

”Då kanske du kan berätta för oss varför du inte lämnade över det här halsbandet till kungen?” föreslog Pinny Penny sorgset.

”Ja, hur vågade du behålla det?” flämtade Skamperoo indignerat. ”Och vad gapar du åt, Threebysix? Jag slår vad om att du också var med på det här.”

”Det var han”, skrek Twobyfour hest. ”Han försökte stjäla juvelerna från mig. Det var så han fick blåtiran.”

”Men du försökte stjäla dem från mig, och hur är det med det, min käre vän?” Twobyfour blev plågsamt och obehagligt högröd under kungens anklagande blick.

”I Skampavia har vi så lite, Ers Majestät”, stammade han olyckligt. ”Med de här smaragderna tänkte jag att jag kanske kunde köpa en bit mark i något svalare och behagligare land där min hustru och mina två pojkar kunde vara lyckliga – ett land där blommor kunde växa i en trädgård, och där en man inte måste tillbringa hela sitt liv med att brottas med stenar och ogräs och exercera i timmar i den heta solen utan någon som helst anledning.”

”Hah!” utbrast Pinny Penny och såg menande på kungen.

”Hah, själv!” grymtade Skamperoo vredgat, men när smaragderna fortsatte att gnistra och glittra i hans hand lade sig hans ilska.

”Du gjorde mycket fel som behöll halsbandet, Twobyfour”, förklarade han milt. ”Men jag har beslutat att förlåta dig. Återvänd nu till Andra grevskapet och förklara för köpmannen som gav dig det här halsbandet att jag måste få alla tre.”

”Alla tre!” utbrast Twobyfour. ”Men enligt lagen har han rätt till två av dem.”

”Mitt ord är lag här, och du kan välja mellan en bruten lag och en spräckt skalle”, sa Skamperoo lugnt till honom.

”Han är KUNGEN”, mumlade Pinny Penny med lugn röst. Det fanns inget sarkastiskt i sättet han sa det på, men något i premiärministerns min fick det att krypa obehagligt i hela kungen.

”Ja, jag är kungen”, skrek han explosivt, ”och dessutom har jag talat. Försvinn, båda två, och DU, Twobyfour, har två dagar på dig att komma tillbaka med de där två halsbanden. Halsbanden eller ditt HUVUD, förstår du? Och – öh – öh – du kan säga till den där köpmannen i ditt grevskap att han inte behöver skicka några fler av sina varor till huvudstaden, de tre halsbanden får räcka”, vrålade han när de två uppsyningsmännen rusade ut genom dörren.

”Så fint – de får räcka. Ers Majestät är ju kungen”, fnös Pinny Penny med ett surt leende.

”Är du en papegoja eller en premiärminister? Sluta upprepa det där fåniga och berätta om Oz”, befallde Skamperoo och knäppte smaragdhalsbandet runt sin feta hals. ”Har du någonsin hört talas om det här stället, Pinny Penny? Det måste vara ett rikt och förunderligt land om gårdfarihandlare kan byta bort smaragdhalsband lika vårdslöst som vi byter träpärlor.”

”Det är ett förunderligt land”, svarade Pinny Penny eftertänksamt. ”Jag minns att min far berättade för mig om huvudstaden i Oz, en Smaragdstad, där till och med gatorna var inlagda med juveler och varje torn och mur var översållad med smaragder.”

”Nå, varför har ingen någonsin berättat det här för mig?” väste kungen knotigt. ”Ett sådant land bara ett ädelstenskast bort, så att säga.”

”Ers Majestät har aldrig brytt sig om läsning eller studier”, påminde Pinny Penny honom en smula elakt. ”I vårt bibliotek finns en hel historia om Oz.”

”Hämta den! Hämta den, kom med den till mig genast!” flämtade kungen och studsade upp och ner på tronen som en stor, stygg bebis (vilket han i sanningens namn var). ”Jag måste ta reda på varför Oz är så rikt och blomstrande medan vi är så fattiga och olyckliga.”

”Inte så mycket olyckliga och fattiga som oförnuftiga och giriga”, konstaterade Pinny Penny och skred lugnt över golvet. ”Om Ers Majestät ville studera sätt att förbättra Skampavia och lät sina egna undersåtar behålla en skälig del av sina grödor och varor, kunde vi också bli ett mäktigt land.”

”Struntprat! Vad kan vi göra med en stenig liten öken som den här?” dundrade Skamperoo föraktfullt. ”Skampavia är ett tråkigt litet kungadöme, ett dumt litet kungadöme – ett KUNGADUMME, det är ett bra namn på det.”

”Och kungen själv?” mumlade Pinny Penny tyst för sig själv medan han skyndade iväg för att hämta boken om Oz. När han kom tillbaka lät han den tjocka volymen dunsa ner på kungens knän och ställde sig en bit bort med korslagda armar.

”Nå – nå? Väntar du dig att jag ska läsa allt det här?” jämrade sig Skamperoo förskräckt. ”Det skulle ju ta ett år eller mer. Förklara det för mig, Pinny Penny. Ge mig bara det väsentliga. Det väsentliga, utan väsen – där, nu skämtade jag. Ha! ha! ha! Nu skämtade jag.”

”Men Oz är inget skämt”, sa premiärministern kort, ”och det är bäst att Ers Majestät får in det i huvudet med en gång. Lyssna nu noga, så ska jag försöka redogöra för de viktigaste fakta om detta rika och förtrollande land på andra sidan öknen. För det första”, Pinny Penny såg strängt över glasögonen, ”är Oz ungefär femtio gånger så stort som Skampavia, ett stort, avlångt, böljande land som är indelat i fyra trekantiga kungariken. Vart och ett av dessa kungariken har sin egen härskare, men alla fyra lyder under Ozma av Oz, vars huvudstad, Smaragdstaden, ligger mitt i Oz.”

”En flicka?” utbrast Skamperoo och lutade sig ivrigt framåt. ”Hur kan en vanlig flicka styra över ett så betydande land?”

”Genom att använda både sitt hjärta och sitt huvud, genom att uppmuntra sparsamhet och belöna flit”, förkunnade Pinny Penny i en ton som fick kungen att rycka till. ”Ers Majestät gjorde väl i att läsa om hennes visa lagar och planer för att göra landet bättre.”

”Allt det där kan du hoppa över”, fnös Skamperoo och knep envist ihop munnen. ”Berätta vilka som styr de här fyra kungarikena och om folkets seder och egenskaper i allmänhet.”

Pinny Penny slöt ögonen, satte ihop fingertopparna och började högtidligt: ”Det nordligaste landet i Oz är Gillikenernas land, berömt för sina saftiga druvor, plommon, blåregn och ljung. Det är ett purpurfärgat land och styrs av Joe King och drottning Hyacinth, som bor i ett slott prytt med ametister högt uppe i Gillikenbergen. Det östra kejsardömet i Oz är ett gult land, känt för sitt vete, sin majs, sitt smör, sina pumpor, påskliljor och guldgruvor. Nick Chopper är Winkiernas kejsare, och denne märklige härskare är helt gjord av bleckplåt och besjungen i sång och saga som ’Plåtmannen från Oz’.” Pinny Penny gjorde ett kort uppehåll för att hämta andan och fortsatte sedan lugnt:

”Sydlandet är rött och känt för sina jordgubbar, tomater, rödbetor, röda fåglar, rött trä och rödhåriga. Glinda, den goda trollkvinnan, styr över Quadlingerna, som bor där, och hon kan lika mycket magi som Ozma själv –”

”Åh, det är ett av de där magiska ställena där man bara knäpper med fingrarna för att få vad man vill ha”, suckade kungen missnöjt. ”Nå – nå – fortsätt –”

”Västlandet i Oz är blått”, fortsatte Pinny Penny tillmötesgående, ”och alla har hört talas om dess berömda blå bergsryggar, dess blåfåglar, dess violer, dess blå himmel och dess huvudstad, Safirstaden. Cheeriobed är Munchkinernas kung och Orin deras drottning, och de bor i Safirstaden i nästan lika stor prakt som Ozma i Smaragdstaden. Är det allt Ers Majestät önskar veta?”

”Hur är det med armén?” muttrade Skamperoo och rynkade pannan. ”Har den här flickhärskarinnan en stor armé förlagd i sin huvudstad?”

Pinny Penny flinade mot sin vilja. ”Den unga féhärskarinnan i Oz är motståndare till alla krig och strider och har vid sitt hov en armé som består av en enda lång soldat med grönt skägg”, förklarade han hastigt.

”En soldat med grönt skägg!” skrek kungen och höll på att trilla av tronen. ”Jag har aldrig hört något löjligare i hela mitt liv. Jag trodde du sa att Oz inte var något skämt, och ändå står du där och berättar om en armé på en enda soldat. Det är ju det roligaste jag nånsin har hört. Ha, haa, haa!”

”Skratta om Ers Majestät vill”, sa Pinny Penny resignerat, ”men glöm inte att Ozma har fler magiska hjälpmedel till sitt förfogande än vi har småsten i vår öken. I hennes palats bor den berömde Trollkarlen från Oz, som kan utföra alla slags förvandlingar och förtrollningar, men bara gör det för landets bästa.”

”Hm!” utbrast kungen. ”Nå, hur många stridande män har vi?”

”Sjuhundra skampaviska soldater i vart och ett av de sju grevskapen”, svarade Pinny Penny motvilligt, ”men låt mig varna Ers Majestät: den idé Ers Majestät har i huvudet är rena galenskapen och leder inte till annat än undergång. Ta av kronan, sätt på nattmössan och dröm bort den här dårskapen.”

”Och en fin krona är det”, fräste kungen, ryckte av sig kronan och såg ilsket på den. ”Men de här smaragderna kommer att pigga upp den lite, va, Pinny Penny?”

”Det är inte ädelstenarnas gnistrande i en kungs krona som räknas, det är vishetens juveler i huvudet under kronan som gör honom lycklig och älskad –”

”Stopp! Nog!” skrek kungen och slungade kronan av all kraft mot Pinny Penny. ”När ska du sluta med de här förbaskade föreläsningarna och grälen?”

”När Ers Majestät slutar prata strunt”, suckade Pinny, fångade kronan med ena handen och drog i ett långt klocksnöre med den andra. ”Kom nu, så dricker vi vårt te och glömmer Oz”, föreslog han lugnt. ”Citron eller grädde, Ers Höghet?”

”Citron!” morrade kungen surt, och han slog upp historieboken på knäna och stirrade länge och avundsjukt på en bild av Smaragdstaden i Oz.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet