Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

The Wishing Horse of Oz – Kapitel 2. Kungen och köpmannen

· The Equinest

Kung som står bredvid en fux
The Wishing Horse of Oz skrevs av Ruth Plumly Thompson, som förde L. Frank Baums serie vidare, och följer fler av Dorothys spännande äventyr. Den här gången är det hästar med.

Kungen och köpmannen

Två dagar hade gått sedan Skamperoo hade kommit över smaragdhalsbandet. Han hade inte tagit av sig det ett enda ögonblick. Han sov till och med med det på sig, och tillbringade större delen av dagarna med att beundra sig själv och halsbandet i palatsets speglar. Nu, när eftermiddagen på den andra dagen led mot sitt slut, studsade han hela tiden bort till fönstren som vette mot landsvägen.

”Om den där skurken inte dyker upp snart ska jag – ska jag –”

”Explodera, förmodligen”, förutspådde Pinny Penny, som lade patiens med den enda kortlek som fanns i slottet. ”Lugna dig, Skamper, vad är de här smaragderna egentligen till för nytta när allt kommer omkring?”

”Nytta? Nytta? De är värda mer än hela det här eländiga slottet”, svarade kungen indignerat. ”Jag kan sälja dem och köpa – nej, nej, jag ska aldrig skiljas från dem”, rättade han sig hastigt. ”De ger mig en känsla av betydelse och makt. Vår stjärna har stigit, Pinny Penny. Stora dagar väntar. Hör! Lyssna! Är det steg på borggården?” Den korpulente monarken rusade tillbaka till fönstret och tryckte näsan platt mot rutan. ”Det är Twoby! Det är Twobyfour!” skrek han och hoppade upp och ner som en skolpojke. ”Och det är en lång, skäggig främling med honom.”

”Om Ers Majestät stillsamt vill sätta sig, ska jag försöka anmäla dem”, förebrådde Pinny Penny och samlade ihop sina kort. ”Kom ihåg att Ers Majestät är en kung och inte en sprattelgubbe.”

”Åh – då så.” Skamperoo kastade sig tungt ner bland sina kuddar, och strax tillkännagav trampet av fötter längs korridoren att den efterlängtade uppsyningsmannen hade kommit. Pinny Penny gick stelt fram för att möta honom, och efter ett viskat samtal ropade han med uttråkad röst:

”Twobyfour, ståthållare över vår Andra provins, och Matiah, köpmannen, Ers Majestät!”

”Ja! Ja? Men var är smaragderna?” flämtade Skamperoo och lutade sig ivrigt framåt när de två resenärerna vördnadsfullt gick fram till tronen.

Twobyfour drog fram en liten påse ur sin läderjacka och räckte den surmulet fram mot kungen.

”Här, Ers Majestät, och här är också köpmannen som hör till halsbanden.” Twobyfour pekade högdraget på den turbanprydde skampavianen bredvid sig.

”Ja! Ja, köpmannen.” Kungen, helt upptagen av juvelerna, tittade inte ens upp. ”Han hör till halsbanden, säger du? Nå, ha! ha! nu får han höra till utan dem. Det är allt jag begär av dig, min gode man, din närvaro här är varken nödvändig eller önskvärd. Du kan gå. GÅ, förstår du?”

”Gå?” Matiah sträckte på sig till sin fulla längd, och den var ganska ansenlig, det kan jag tala om för dig. ”Kanske Ers Majestät kan föreslå vart? För de här tre halsbanden bytte jag bort mitt hus, mina butiker och alla mina andra ägodelar. Ers Majestät säger att det är allt, och det är det verkligen. Eftersom Ers Majestät har tagit allt jag äger och har, måste Ers Majestät ta mig också. Ers Majestät är skyldig mig mitt uppehälle, och jag är här för att säga det.”

”Säg inte mer”, inföll Pinny Penny lugnande.

”Matiah har rätt, Skamperoo, och han är helt i sin rätt dessutom. Vi måste ordna en plats åt honom i palatset. Vad kan du göra?” frågade han praktiskt.

”Göra?” Köpmannen spärrade upp ögonen. ”Göra? Jag är en köpman som är van att handla med juveler, porslin, tyg och korgvaror.”

”Då är du precis rätt man att hjälpa till i köket och tvättstugan”, föreslog Pinny Penny glatt. ”Juveler finns det inga, men lök och potatis har vi i överflöd, och med den smutsiga disken och korgarna med smutstvätt kommer du att känna dig som hemma.”

”Vad?” skrek Matiah, medan Twobyfour fnissade bakom handen. ”Begär du detta låg-sinta slavgöra av mig – Matiah, son till Metorah, son till Metanic – köpmän sedan tusentals år? Det här är orimligt! En skandal! Jag går! Jag går verkligen. Jag ska starta ett krig, ett uppror – en revolution! Hjälp! hjälp! hjälp!” skrek köpmannen gällt. ”Kungen har stulit mina smaragder.”

”Sluta! Sluta! Inte så högt”, bad Skamperoo, hoppade vigt ner från tronen och tassade ängsligt efter Matiah. ”Du kan lämna oss, Pinny Penny, jag tror att jag kan hitta något bättre än köksarbete åt denne hederlige medborgare.”

”Hm!” fnös Pinny Penny, och han vinkade åt Twobyfour att följa med och marscherade ogillande ut från den kungliga närvaron.

”Bry dig inte om gamle Pinny”, pustade kungen och sjönk lite andfådd ner på tronen. ”Så där ja, sätt dig nu och gör det bekvämt för dig. Som jag sa har Pinny Penny ibland mycket underliga idéer.”

”Mycket underliga”, höll Matiah med, och han satte sig på en stol mitt emot kungen och fäste girigt blicken på de gnistrande kedjorna som nu satt stadigt knäppta kring monarkens feta hals.

”Nå, då måste vi hitta något lätt och trevligt åt dig”, fortsatte kungen och kliade sig fundersamt på ena örat. ”Du skulle kunna, öh – du skulle kunna ägna tiden åt att roa mig. Jag slår vad om att du är full av bra historier, sånger och roliga trick?”

”Trick?” utbrast köpmannen och sträckte föraktfullt på näsan. Sedan kom det plötsligt en glimt i hans små svarta ögon. ”Trick!” upprepade han vänligare. ”Ah, Ers Majestät har rätt. Så väl Ers Majestät har gissat min hemlighet.” Han lutade sig fram, höll handen för munnen, såg sig förstulet över axeln och viskade hest: ”Jag är en trollkarl, kung, och väl bevandrad i trolldomskonsten.”

”Trolldom!” ropade Skamperoo och slog förtjust armarna om sin mage. ”Så fullkomligt panormiskt! Magi är precis vad vi behöver här. Säg mig fort, vad kan du göra? Hur mycket magi kan du?”

”Finns det något ställe där vi kan vara helt ensamma?” Matiah höll hemlighetsfullt upp handen. ”Ingen får veta att jag är trollkarl – det måste vara en hemlighet mellan oss.”

”Naturligtvis! Naturligtvis!” höll kungen med och rullade ner från tronen med mer fart än värdighet. ”Kom till min privata, inmurade trädgård. Där kan ingen höra oss.”

”Ingen?” frågade Matiah skarpt. ”Finns det alltså inga vakter på muren?”

”Inga vakter – inga tjänare – ingen alls får komma in i min trädgård”, försäkrade kungen stolt.

”Och finns det en dörr i trädgårdsmuren?” Matiah stod och strök sitt långa skägg och betraktade kungen eftertänksamt. ”Mitt första trick kräver en dörr.”

”Naturligtvis finns det en dörr, hur skulle jag annars själv komma ut och in? Kom nu, kom nu!” Skamperoo vaggade ut i korridoren och satte av i rask trav mot sin privata trädgård. Matiah flinade elakt för sig själv och smög tyst efter kungen. När de väl var i trädgården tänkte han ta sina halsband, även om han måste hugga huvudet av kungen för att få dem.

”Ett svep med min kroksabel”, mumlade köpmannen för sig själv. ”Ho, ho! Det här är alltför lätt!” Kungens trädgård, när de kom dit, var inte mer än en liten sandig fyrkant med några kaktusar i mitten och en ranglig bänk mot muren. Skamperoo satte sig tungt på bänken och gjorde plats åt köpmannen bredvid sig.

”Nå”, grymtade han brådskande. ”Börja. Visa mig vad du kan. Bevisa att du är en trollkarl.”

”Först måste jag få halsbanden”, förklarade Matiah lugnt. ”Utan smaragderna kan jag inte göra ett enda trick.”

”Men – men – om magin sitter i smaragderna kan jag vara min egen trollkarl”, svarade Skamperoo och höll krampaktigt fast i kedjorna med båda händerna.

”Men Ers Majestät är ingen trollkarl”, sa Matiah förnuftigt. ”Ers Majestät kan inte de rätta orden eller besvärjelserna. Nej, jag måste själv bära de här magiska juvelerna. Och vad är det för skada med det? Så snart Ers Majestäts önskan har gått i uppfyllelse ger jag dem genast tillbaka.”

”Vad sa du? Kan du verkligen uppfylla önskningar?” Skamperoos ögon började gnistra och dansa av girighet och intresse.

”Absolut”, lovade Matiah och kisade slugt över fyrkanten medan han med blicken uppskattade hur långt han skulle behöva springa för att nå dörren i trädgårdsmuren. ”Allt Ers Majestät behöver göra är att tänka på något Ers Majestät vill ha, sluta ögonen och räkna långsamt till hundra, så ska jag, med de tre halsbanden på mig, med lätthet uppfylla önskan. Jag trodde att Ers Majestät litade på mig och att vi skulle bli vänner”, avslutade han förebrående.

”Det skulle vi – öh – det vill säga – HÄR, ta dem!” Skamperoo, som redan hade en önskan i tankarna, knäppte upp de tunga kedjorna och tryckte dem i köpmannens händer. Han slöt ögonen, önskade sig något och började sedan räkna hysteriskt: ”Ett – två – tre – fyra – fem – sex.” Vid sex var Matiah halvvägs över trädgården, när – fasa! En stor vit häst med gyllene svans och man störtade som ett lod ner från himlen. Den skrapade upp sanden framför Matiah och lät sina gula ögon blixtra så elakt att köpmannen föll baklänges in bland kaktusbuskarna, där han blev liggande och skrek av chock, smärta och förvåning. Men Skamperoo, som trodde att alla ljud han hörde bara var magiska besvärjelser, fortsatte lugnt att räkna. Han hade kommit till sextio innan Matiah hade hämtat sig nog för att krypa ut ur kaktusarna och försiktigt ta sig tillbaka till bänken. Den väldiga vita hästen fortsatte att stirra hotfullt på honom, men eftersom den inte gjorde något försök att rusa fram började han återfå lite av sin vanliga självsäkerhet och sitt mod.

”Store Garoo! Det fanns alltså magi i smaragderna. Den här hästen var utan tvivel kungens önskan som gått i uppfyllelse, en bestialisk önskan!” rös köpmannen medan han fascinerat stirrade på det skrapande monstret och undrade vad han skulle göra härnäst. Han vågade inte springa förbi den vita hästen och fly med juvelerna, men HAH! han kunde ju önska något själv, en önskan som skulle föra honom och smaragderna långt bort från Skampavia, ju längre desto bättre. Han slöt ögonen, mumlade en hastig mening och väntade spänt på att förflyttas till Ev, ett land han en gång hade besökt i sin ungdom. Men ingenting alls hände, och medan han skar tänder av förargelse öppnade Matiah ögonen just som Skamperoo hade räknat färdigt till hundra.

”Så!” strålade den förtjuste monarken och omfamnade honom hjärtligt. ”Du har gjort det. Du är verkligen en trollkarl. Se min häst, en häst bland tusen. En stridshäst med gyllene man, värdig en kung, en erövrare –”

”Av alla dumma saker”, fräste Matiah och vred sig häftigt loss från Skamperoo, ”av alla dumma saker att önska sig är en häst nog den allra dummaste!”

”Dum?” gnäggade den vita springaren med ett indignerat frustande.
”Jag är inget dumt fä, jag kan skratta och prata,
för jag e ifrån Oz och heter Chalk, ska du fatta.”

”Cha – lk?” darrade Skamperoo, som aldrig i hela sitt liv hade hört ett djur säga ett ord. ”Han – han säger att han heter Chalk.” Kungen såg bönfallande på köpmannen, och eftersom Matiah insåg att han måste leva upp till rollen som trollkarl antog han en min av vårdslös överlägsenhet.

”Nå, han vet säkert sitt eget namn, Ers Majestät. Om han säger att han heter Chalk så heter han förmodligen Chalk, och skälet till att han kan tala är att han kommer från Oz, de magiska halsbandens land, där alla djur talar lika bra som vi.”

”Bättre”, fnös Chalk. Sedan tog han ett försöksnafs på kaktusen, gav ifrån sig ett fruktansvärt gällt skrik av smärta och missnöje – slog bakut och började rusa runt i trädgården i en så rasande fart att Matiah och kungen hoppade i skydd bakom bänken och kröp ihop eländigt mot muren.

”Nå, där ser du!” flämtade köpmannen ilsket. ”Nu har du din häst, och vad händer nu? Han är din, vet du, och du får allt hålla honom i styr.” Matiah dök ner bakom kungen när Chalk dundrade förbi och täckte dem båda med damm och sand. ”Om du frågar mig slösade du bara bort en önskan. Du kunde ju ha önskat dig ett ton smaragder – eller ett kungarike tio gånger så stort och blomstrande som Skampavia – eller –”

”Men det finns gott om tid för det”, sprätte Skamperoo fram och höll sig desperat fast i bänken, ”eftersom du är en trollkarl kan du uppfylla alla mina önskningar.”

”Å nej, NEJ minsann!” sa Matiah hastigt, för han mindes hur smaragderna hade misslyckats med att uppfylla hans önskan. ”Jag kan bara uppfylla en önskan i veckan”, förklarade han andfått, ”och jag hoppas att du nästa gång tänker efter innan du önskar. Ptro där, ditt oziska best! Ditt fåniga monster. Sluta med det där! Ptro! Ho! Ptro, säger jag!”

”Är du min husbonde?” Chalk hoppade lätt över kaktusen och tvärstannade framför bänken.

”Nej, den här kungen är din husbonde”, svarade Matiah, tacksam nog. ”Prata med honom, Skamper”, manade han med lägre röst när Chalk nyfiket stegrade sig på bakbenen för att ta en ordentlig titt på kungen.

”Upp – uppför dig”, befallde Skamperoo med gråten i halsen. ”Hur tror du att jag ska kunna rida på din rygg om du beter dig så här?”

”Ah – så du tänker rida på mig?” Chalk kom ner med en duns och flinade brett mot sin nye husbonde. Om du aldrig har sett en häst flina har du ingen aning om hur förvirrande det kan vara. ”Nå, jag får väl stå ut med dig”, gnäggade han till sist. ”Kalla bara på en stallknekt eller en tjänare, gamle Rub-atub, och se till att jag får min kvällshavre, tre äpplen och ett mått majs.”

”Visst, visst”, höll kungen med och gav sig av på darrande ben.

”Nå, det här måste jag säga är storartat, storartat!” protesterade Matiah och skyndade nervöst efter kungen. (Han vågade inte stanna kvar i trädgården med Chalk.) ”Vart tror du att du kommer om du tar order av en häst?”

”Du skulle väl hellre se att jag tog dem av dig!” pustade Skamperoo, som själv började bli lite arg. ”Hit med mina halsband, GE mig dem.” Han ryckte smaragderna från köpmannens hals och stormade in i palatset, utan att riktigt veta om han skulle vara glad eller ledsen över den plötsliga vändningen i hans öde.

Men när han kom fram till tronsalen hade han lugnat sig betydligt. Han satte sig hastigt på tronen och funderade på hur han skulle kunna hålla alla dessa märkliga händelser hemliga för Pinny Penny. Han var säker på att Pinny Penny aldrig skulle gilla magiska halsband eller en talande häst. Nå, han skulle helt enkelt tala om för sin beskäftige premiärminister att den stampande, frustande springaren i trädgården tillhörde Matiah och måste utfodras och stallas. När han gjorde nästa önskan – och han hade en hel vecka på sig att tänka på den – när han gjorde nästa önskan skulle han vara noga med att önska sig allt han behövde. Och vad den här skäggige trollkarlen beträffar – honom skulle han smickra och hålla god tills han hade kommit på den rätta magin att använda med smaragderna. Sedan skulle han önska bort honom så här. Så HÄR! Skamperoo knäppte argsint med fingrarna och drog i det långa klocksnöret som kallade på Pinny Penny. Hans kungliga stridshäst skulle utfodras. Det var inte många monarker som hade en talande häst med gyllene man. Aha, han var minsann på väg uppåt! Han skulle allt visa Pinny Penny vilken klok härskare han var!

Nu hade Matiah, som långsamt följde efter kungen in i palatset, också funderat en del. Han beslöt att inte tappa humöret igen med denna retsamma enfaldiga monark. Han skulle helt enkelt hålla honom på gott humör, och innan veckan var slut skulle han få en ny chans att stjäla halsbanden och fly till något avlägset land. Där skulle han i lugn och ro experimentera tills han kom på det rätta sättet att använda dem. Han kunde inte förstå varför kungen hade fått sin önskan uppfylld när hans egen önskan hade gått om intet. Vad var hemligheten med de magiska smaragderna? Med pannan fortfarande rynkad av eftertanke gick Matiah in i tronsalen och satte sig tyst på en stol mitt emot Skamperoo. Till sin stora lättnad varken förebrådde eller skällde kungen på honom.

”Ah, så där är du?” ropade han med sin bästa tillgjort glada röst. ”Jag har just skickat Pinny Penny för att utfodra din häst.”

”Min häst?” skällde Matiah och for förskräckt upp, men när han fick en menande blinkning från kungen blinkade han snabbt tillbaka.

”Det verkade klokast”, mumlade Skamperoo, ”att inte säga något om dina magiska krafter för tillfället. Allt det här ska vara VÅR hemlighet”, avslutade han skälmskt.

”Åh, ja, ja – obestridligen!” Medan Skamperoo fortfarande undrade vad ”obestridligen” betydde skyndade Matiah ut ur rummet och tog en lång klunk vatten ur den gammaldags fontänen i hallen.

”VÅR hemlighet!” upprepade han bittert för sig själv. ”Vår hemlighet, jo pyttsan!”

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet