Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

Den flammande hästen

· The Equinest

En man med en häst som har en sol på huvudet
En ganska märklig saga om en häst som är så mäktig att den bär en flammande sol på huvudet.

Den här berättelsen kommer från boken Czechoslovak Fairy Tales, återberättad av Parker Fillmore.

DET VAR en gång ett land som var dystert och mörkt som graven, för himlens sol lyste aldrig över det. Landets kung hade en underbar häst som hade en flammande sol växande mitt på pannan. För att hans undersåtar skulle få det ljus som livet behöver lät kungen leda hästen fram och tillbaka från den ena änden av sitt mörka rike till den andra. Vart hästen än gick lyste hans flammande huvud upp omgivningen, och det var som en vacker dag.

Plötsligt försvann den underbara hästen. Ett tungt mörker som ingenting kunde skingra sänkte sig över landet. Rädslan spred sig bland folket, och snart led de av fruktansvärd fattigdom, för de kunde inte bruka åkrarna eller göra något annat som gav dem deras uppehälle. Förvirringen växte tills kungen insåg att hela landet höll på att gå under. För att om möjligt rädda sitt folk samlade han därför sin här och gav sig ut för att leta efter den försvunna hästen.

Genom det tunga mörkret trevade de sig långsamt och mödosamt fram till rikets yttersta gränser. Till slut nådde de de urgamla skogarna som gränsade till grannriket, och de såg svaga strålar av det solsken som det riket var välsignat med glimma mellan träden.

Där kom de fram till en liten, ensam stuga, och kungen gick in för att ta reda på var han var och fråga om vägen vidare.

En man satt vid bordet och läste flitigt i en stor, uppslagen bok. När kungen bugade sig för honom lyfte han blicken, besvarade hälsningen och reste sig. Hela hans uppenbarelse visade att han inte var någon vanlig man utan en siare.

”Jag läste just om dig”, sa han till kungen, ”att du har gett dig ut för att leta efter den flammande hästen. Ansträng dig inte mer, för du kommer aldrig att hitta honom. Men överlåt uppdraget åt mig, så ska jag skaffa honom åt dig.”

”Om du gör det, min gode man”, sa kungen, ”ska jag betala dig kungligt.”

”Jag begär ingen belöning. Vänd genast hem med din här, för ditt folk behöver dig. Lämna bara kvar en av dina tjänare här hos mig.”

Kungen gjorde precis som siaren rådde och vände genast hem.

Nästa dag gav sig siaren och hans tjänare av. De vandrade långt och länge tills de hade korsat sex olika länder. Sedan fortsatte de in i det sjunde landet, som styrdes av tre bröder som hade gift sig med tre systrar, döttrar till en häxa.

De tog sig fram till framsidan av det kungliga slottet, och där sa siaren till sin tjänare: ”Stanna du här medan jag går in och tar reda på om kungarna är hemma. Det är de som har stulit den flammande hästen, och det är den yngste brodern som rider honom.”

Sedan förvandlade siaren sig till en grön fågel och flög upp till den äldsta drottningens fönster och fladdrade omkring och pickade tills hon öppnade fönstret och släppte in honom i sin kammare. När hon hade släppt in honom satte han sig på hennes vita hand, och drottningen blev glad som ett barn.

”Din söta lilla sak!” sa hon och lekte med honom. ”Om min man vore hemma, så glad han skulle bli! Men han är ute och besöker en tredjedel av sitt rike och kommer inte hem förrän i kväll.”

Plötsligt kom den gamla häxan in i rummet, och så snart hon såg fågeln skrek hon åt sin dotter: ”Vrid nacken av den förbannade fågeln, annars kommer den att fläcka dig med blod!”

”Varför skulle den fläcka mig med blod, den kära oskyldiga lilla saken?”

”Kära oskyldiga ofärd!” skrek häxan. ”Hit med den, så ska jag vrida nacken av den!”

Hon försökte fånga fågeln, men fågeln förvandlade sig till en man och var redan ute genom dörren innan de förstod vart han hade tagit vägen.

Därefter förvandlade han sig återigen till en grön fågel och flög upp till den andra systerns fönster. Han pickade på det tills hon öppnade och släppte in honom. Sedan fladdrade han omkring henne och satte sig först på den ena av hennes vita händer och sedan på den andra.

”Vilken rar fågel du är!” utbrast drottningen. ”Så glad min man skulle bli åt dig om han vore hemma. Men han är ute och besöker två tredjedelar av sitt rike och kommer inte tillbaka förrän i morgon kväll.”

I samma ögonblick sprang häxan in i rummet, och så snart hon såg fågeln skrek hon: ”Vrid nacken av den eländiga fågeln, annars kommer den att fläcka dig med blod!”

”Varför skulle den fläcka mig med blod?” svarade dottern. ”Den kära oskyldiga lilla saken!”

”Kära oskyldiga ofärd!” skrek häxan. ”Hit med den, så ska jag vrida nacken av den!”

Hon sträckte sig efter fågeln för att fånga den, men på kortare tid än det tar att klappa i händerna hade fågeln förvandlat sig till en man som sprang ut genom dörren och var borta innan de visste var han var.

En stund senare förvandlade han sig återigen till en grön fågel och flög upp till den yngsta drottningens fönster. Han fladdrade omkring och pickade tills hon öppnade fönstret och släppte in honom. Då satte han sig genast på hennes vita hand, och det gladde henne så mycket att hon skrattade som ett barn och lekte med honom.

”Åh, vilken rar fågel du är!” utbrast hon. ”Så förtjust min man skulle bli i dig om han vore hemma. Men han är ute och besöker alla tre delarna av sitt rike och kommer inte tillbaka förrän i övermorgon kväll.”

I samma ögonblick rusade den gamla häxan in i rummet. ”Vrid nacken av den förbannade fågeln!” skrek hon. ”Annars kommer den att fläcka dig med blod.”

”Min kära mor”, svarade drottningen, ”varför skulle den fläcka mig med blod – en så vacker och oskyldig varelse?”

”Vacker och oskyldig ofärd!” skrek häxan. ”Hit med den, så ska jag vrida nacken av den!”

Men i samma ögonblick förvandlade fågeln sig till en man, försvann ut genom dörren, och de såg honom aldrig mer.

Nu visste siaren var kungarna var och när de skulle komma hem. Så han gjorde upp sina planer därefter. Han befallde sin tjänare att följa honom, och de lämnade staden i rask takt. De gick tills de kom till en bro som de tre kungarna måste passera på hemvägen.

Siaren och hans tjänare gömde sig under bron och låg där på lur till kvällen. När solen sjönk bakom bergen hörde de klappret av hovar som närmade sig bron. Det var den äldste kungen som var på väg hem. Vid bron snubblade hans häst på en stock som siaren hade rullat dit.

”Vilken skurk har slängt en stock här?” ropade kungen argt.

Genast hoppade siaren fram under bron och frågade kungen hur han vågade kalla honom skurk. Han krävde upprättelse, drog sitt svärd och angrep kungen. Kungen drog också sitt svärd och försvarade sig, men efter en kort strid föll han död från sin häst. Siaren band fast den döde kungen på hans häst och skickade sedan i väg hästen hemåt med ett piskrapp.

Siaren gömde sig igen, och han och hans tjänare låg på lur till nästa kväll.

Den kvällen, strax före solnedgången, kom den andre kungen ridande fram till bron. När han såg att marken var stänkt med blod ropade han: ”Här har det säkert skett ett mord! Vem har vågat begå ett sådant brott i mitt rike?”

Vid de orden hoppade siaren fram under bron, drog sitt svärd och ropade: ”Hur vågar du förolämpa mig? Försvara dig så gott du kan!”

Kungen drog sitt svärd, men efter en kort strid fick också han ge upp livet för siarens svärd.

Siaren band fast den döde kungen på hans häst och skickade i väg hästen hemåt med ett piskrapp.

Sedan gömde siaren sig igen under bron, och han och hans tjänare låg där på lur till den tredje kvällen.

Den tredje kvällen, precis vid solnedgången, kom den yngste kungen galopperande hem på den flammande springaren. Han hade bråttom eftersom han hade blivit försenad. Men när han såg rött blod vid bron tvärstannade han och såg sig omkring.

”Vilken fräck skurk”, ropade han, ”har vågat döda en man i mitt rike?”

Knappt hade han sagt det förrän siaren stod framför honom med draget svärd och krävde upprättelse för förolämpningen i hans ord.

”Jag vet inte hur jag har förolämpat dig”, sa kungen, ”om du inte är mördaren.”

När siaren vägrade att förhandla drog kungen också sitt svärd och försvarade sig.

Att besegra de två första kungarna hade varit en lek för siaren, men den här gången var det ingen lek. De slogs båda två tills deras svärd var sönderslagna, och ändå var segern oviss.

”Med svärd kommer vi ingen vart”, sa siaren. ”Det är tydligt. Vet du vad: låt oss förvandla oss till hjul och rulla nerför backen, och det hjul som går sönder får ge sig.”

”Bra!” sa kungen. ”Jag blir ett vagnshjul och du blir ett lättare hjul.”

”Nej, nej”, svarade siaren snabbt. ”Du blir det lätta hjulet och jag blir vagnshjulet.”

Det gick kungen med på. Så de gick upp på backen, förvandlade sig till hjul och började rulla nerför. Vagnshjulet susade rakt in i det lättare hjulet och bröt sönder dess ekrar.

”Där ser du!” ropade siaren och reste sig ur vagnshjulet. ”Jag har segrat!”

”Inte alls, broder, inte alls!” sa kungen och ställde sig framför siaren. ”Du bröt bara mina fingrar! Vet du vad: låt oss förvandla oss till två lågor, och den låga som bränner upp den andra har segrat. Jag blir en röd låga och du blir en vit.”

”Åh nej”, avbröt siaren. ”Du blir den vita lågan och jag blir den röda.”

Det gick kungen med på. Så de gick tillbaka till vägen som ledde till bron, förvandlade sig till lågor och började bränna varandra utan nåd. Men ingen av dem lyckades bränna upp den andra.

Plötsligt kom en tiggare gående längs vägen, en gammal man med långt grått skägg och kal hjässa, med en ränsel vid sidan och en tung stav i handen.

”Far”, sa den vita lågan, ”hämta lite vatten och häll det på den röda lågan, så ska du få en penny.”

Men den röda lågan ropade snabbt: ”Inte alls, far! Hämta lite vatten och häll det på den vita lågan, så ska du få en shilling!”

Nu lockade förstås shillingen tiggaren mer än pennyn. Så han hämtade lite vatten, hällde det på den vita lågan, och det var slutet för kungen.

Den röda lågan förvandlades till en man som grep den flammande hästen i tygeln, satt upp på honom och, sedan han belönat tiggaren, ropade på sin tjänare och red i väg.

Under tiden rådde djup sorg på det kungliga slottet över de mördade kungarna. Salarna kläddes i svart, och folk kom från vida omkring för att se på de stympade kropparna av de två äldre bröderna, som hästarna hade burit hem.

Den gamla häxan var utom sig av raseri. Så snart hon hade tänkt ut en plan för att hämnas mordet på sina mågar tog hon sina tre döttrar under armen, satte sig på en järnräfsa och seglade i väg genom luften.

Siaren och hans tjänare hade redan tillryggalagt en god bit av sin resa och skyndade vidare över karga berg och öde slätter, när tjänaren drabbades av en fruktansvärd hunger. Det fanns ingenting i sikte som han kunde äta, inte ens ett vilt bär. Men plötsligt kom de fram till ett äppelträd som böjde sig under en last av mogen frukt. Äpplena var röda och vackra att se på och spred en högst lockande doft.

Tjänaren blev förtjust. ”Gud vare lov!” ropade han. ”Nu kan jag äta mig mätt på de här äpplena!”

Han sprang redan mot trädet när siaren kallade tillbaka honom.

”Vänta! Rör dem inte! Jag ska plocka dem åt dig själv!”

Men i stället för att plocka ett äpple drog siaren sitt svärd och högg ett väldigt hugg i äppelträdet. Rött blod forsade ut.

”Där ser du, min gode man! Du hade gått under om du hade ätit ett enda äpple. Det här äppelträdet är den äldsta drottningen, som hennes mor, häxan, har placerat här för att förgöra oss.”

Snart kom de fram till en källa. Dess vatten porlade upp klart som kristall och var högst lockande för en trött vandrare.

”Ah”, sa tjänaren, ”när vi inte kan få något bättre kan vi åtminstone ta en klunk av det här goda vattnet.”

”Vänta!” ropade siaren. ”Jag ska hämta upp lite åt dig.”

Men i stället för att hämta vatten stötte han sitt dragna svärd mitt i källan. Genast täcktes den av blod, och blod började spruta ur källan i tjocka strömmar.

”Det här är den andra drottningen, som hennes mor, häxan, har placerat här för att bli vår undergång.”

Snart kom de fram till en rosenbuske full av vackra röda rosor som fyllde hela luften med sin doft.

”Vilka vackra rosor!” sa tjänaren. ”Sådana har jag aldrig sett i hela mitt liv. Jag ska plocka några. När jag inte kan äta eller dricka får jag trösta mig med rosor.”

”Våga inte plocka dem!” ropade siaren. ”Jag ska plocka dem åt dig.”

Med det högg han in i busken med sitt svärd, och rött blod sprutade ut som om han hade skurit av en människas ådra.

”Det här är den yngsta drottningen”, sa siaren, ”som hennes mor, häxan, har placerat här i hopp om att hämnas på oss för sina mågars död.”

Därefter fortsatte de utan fler äventyr.

När de passerade gränsen till det mörka riket sände solen i hästens panna ut sina välsignade strålar åt alla håll. Allt vaknade till liv. Jorden gladdes och klädde sig i blommor.

Kungen kände att han aldrig skulle kunna tacka siaren nog, och han erbjöd honom halva sitt rike.

Men siaren svarade: ”Du är kungen. Fortsätt att härska över hela ditt rike och låt mig återvända i frid till min stuga.”

Han tog farväl av kungen och gick sin väg.

Hästböcker

Översatt från engelska. Läs originalet