Hästkonst
Hur solens hästar skenade iväg

En grekisk myt om solens hästar och om hur farligt det är att leka med dem. Själva urtypen för FAFO, om du frågar oss.
Den här berättelsen kommer från boken Classic Myths, återberättad av Mary Catherine Judd.
Faethon var son till solguden Apollon.
”Mor Klymene”, sa pojken en dag, ”jag ska besöka min fars palats.”
”Det är bra”, svarade hon. ”Landet där solen går upp ligger inte långt härifrån. Gå och be honom om en gåva.”
Samma natt snörde Faethon sina sandaler hårdare, svepte en tjockare sidenmantel om sig och gav sig av mot soluppgångens land, som människorna ibland kallar Indien.
Många nätter och många dagar vandrade han, men hans sandaler blev aldrig utslitna och manteln gjorde honom aldrig för varm eller för kall.
Till slut, när han klättrade uppför den högsta bergstoppen på hela jorden, såg han de glittrande pelarna i sin fars palats. När han kom närmare upptäckte han att de var täckta av miljontals ädelstenar och inlagda med guld. När han började gå uppför de otaliga trappstegen flög palatsets silverdörrar upp, och han såg det underbara elfenbenstaket och väggarna i den långa salen.
Han var glad att trappstegen var så många, och han betraktade länge bilderna som en odödlig konstnär hade huggit in i väggarna.
Där fanns bilder av både land och hav. Till höger var jorden med sina städer, skogar och floder och de varelser som lever i var och en av dem. Till vänster var havet med sina sjöjungfrur som lekte bland vågorna, red på fiskarnas ryggar eller satt på klipporna och torkade sitt havsgröna hår. Deras ansikten var lika och ändå inte lika, så som systrars ska vara.
Uppåt, uppåt klättrade han, hundratals steg, utan att någonsin bli trött. I taket i den förunderliga salen kunde han se himlens stjärnor inhuggna. På silverdörrarna fanns himlens tolv underliga varelser, formade av stjärnor, sex på varje dörr.
Han nådde det sista steget. Utanför var himlen mörk, men i dörröppningen stannade Faethon, för ljuset från hans far var mer än han kunde uthärda. Där satt Apollon, klädd i karmosinrött, på en tron som gnistrade av diamanter. Till höger och till vänster om honom stod Dagarna, strålande av hopp, och Månaderna, hand i hand med Dagarna, tycktes lyssna på vad Åren viskade till dem.
Faethon såg där de fyra årstiderna. Våren, ung och vacker, kom först, med huvudet krönt av blommor. Sedan kom Sommaren, med sin mantel av rosor löst slängd omkring sig och en krans av moget vete på huvudet. Därefter kom den glade Hösten, med fötterna fläckade av druvsaft, och sist den iskalle Vintern, med frostigt skägg och hår, och Faethon huttrade när han såg på honom. Bländad av ljuset och förskräckt över att stå inför en sådan gestalt blev han stående alldeles stilla.
Solen, som såg honom med det öga som ser allt, frågade:
”Varför är du här?”
”Apollon, min far, uppfyll en enda önskan åt mig, så att jag kan bevisa för de dödliga att du är min far.”
Apollon lade ifrån sig sin bländande strålkrona, slöt Faethon i sina armar och sa:
”Modige son, be om vad du vill, gåvan är din.”
Snabbare än en blixt från faderns krona kom frågan från Faethon:
”Får jag köra din vagn under en dag?”
Dåraktige far, dåraktige son! Apollon skakade varnande på huvudet tre gånger.
”Jag har talat förhastat. Detta enda kan ingen dödlig klara. Inte heller kan någon odödlig utom jag själv hålla tillbaka hästarna som drar dagens eldiga vagn. Det är inte ära utan död du ber om. Ändra din önskan.”
Faethon svarade:
”Min mor lärde mig att min far alltid höll sina löften.”
”Så är det, förhastade pojke. Om du inte ändrar dig kan inte heller jag göra det. För fram solens vagn.”
Det djärva barnet ställde sig bredvid den praktfulla vagnen, som var högre än hans huvud. Hans ögon blixtrade lika klart som diamanterna som var infattade i den gyllene vagnens rygg. Den gyllene axeln glänste mellan silverekrarna, för vagnen var gjord av ingenting annat än guld, silver och ädelstenar.
Då slog Morgonrodnaden upp de purpurfärgade portarna i den östra himlen. Stjärnorna lydde Morgonstjärnans signal och försvann långsamt ur sikte, och sist av alla gick deras anförare.
Timmarna lydde Apollons befallning, selade på hästarna, ledde ut de underbara varelserna och spände dem för vagnen.
Apollon smorde Faethons ansikte med salva, tog upp kronan av skinande strålar och satte fast den på den förhastade pojkens huvud.
Med en suck sa han:
”Min son, du tar åtminstone emot mitt råd i en sak: spara på piskan och håll hårt i tömmarna. Du kommer att se hjulspåren där jag har kört förut, och de visar dig vägen. Kör inte för högt, då bränner du himlen, och inte för lågt, då sätter du eld på din mors hem, jorden. Mittenvägen är bäst. Ta tömmarna, eller, om du ens nu vill ändra din önskan, stanna här och lämna vagnen åt mig.”
Faethon hoppade upp i den gyllene vagnen och tackade sin far med ett stolt leende. Sedan manade han på hästarna.
De rusade fram genom morgonmolnen med en stormvinds raseri. Människorna på jorden trodde att det var mitt på dagen och försökte hinna med dubbelt så mycket arbete som vanligt. De eldiga hästarna märkte snart att lasset var lätt och att händerna på tömmarna var svaga. De kastade sig åt sidan från sin bana, tills den våldsamma hettan fick Stora björnen och Lilla björnen att längta efter att störta sig i havet.
Stackars Faethon blev blek när han såg ner på jorden och skakade av skräck. Han önskade att han aldrig hade sett de skinande gångarna, aldrig sökt sig till solens palats och aldrig hållit sin far vid det förhastade löftet.
Diana, som kör månens vagn, hörde det vilda oväsendet på himlen. Hon sköt sina pilar mot de skrämda hästarna och fick dem att vika undan i tid, innan de slog hennes egen silvervagn i spillror.
Jorden ropade efter moln och regn. Afrikas folk blev svarta av den fruktansvärda hettan. Bäckar torkade ut, berg brann och floden Nilen gömde sitt huvud för alltid i en öken. Till slut ropade Jorden med hes röst till Jupiter, gudarnas härskare:
”Vad har jag gjort för att förtjäna detta straff? Dräp mig, eller rädda mitt folk från den här branden!”
Jupiter såg från sin plats bland åskmolnen vilken fara himlen och jorden befann sig i och slungade sina blixtar mot den förhastade kusken. Faethon föll död ur vagnen. Från morgon till natt, och från den natten till morgonen, föll han som ett stjärnfall och sjönk till sist ner i en italiensk flod. Hans systrar darrade så vid hans fall och grät så bittert att de förvandlades till popplar på flodstranden. Än i dag sörjer de honom och darrar vid minsta vindpust från himlen. Apollons hästar, lugnade av Jupiters röst, hittade till slut tillbaka till sin bana. När kvällen kom gick de in genom himlens västra portar och fördes tillbaka via norr till sina spiltor nära Apollons palats.
Översatt från engelska. Läs originalet