Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

A Horse’s Tale, kapitel 4 – Cathy till sin moster Mercedes

· The Equinest

En flicka med pilbåge och pilar står bredvid en amerikansk indian
Från mannen som gav oss Huckleberry Finn kommer här en berättelse om Buffalo Bills häst, skriven för att väcka uppmärksamhet kring hur meningslös tjurfäktningen är.

Del I

Kapitel IV Cathy till sin moster Mercedes

Å, det är underbart här, kära moster, rena paradiset! Å, om du bara kunde se det! allting så vilt och ljuvligt; så storslagna slätter, som sträcker sig så många mil och mil och mil, alltihop den mest läckra sammetslena sand och malörtsbuskar, och kaniner stora som hundar, med så långa och ståtliga åsneöron att det är just efter dem de har fått sitt namn; och så väldiga berg, så skrovliga och klippiga och höga, med molnsjalar svepta kring axlarna, och de ser så högtidliga och förskräckliga och belåtna ut; och de förtjusande indianerna, å, vad du skulle avguda dem, kära moster, och de skulle avguda dig också, och de skulle låta dig hålla deras bebisar, så som de gör med mig, och de är de tjockaste och brunaste och sötaste små varelser, och gråter aldrig, och skulle inte göra det ens om det satt knappnålar i dem, vilket det inte gör, för de är fattiga och har inte råd; och hästarna och mulorna och korna och hundarna – hundratals och hundratals och hundratals, och inte ett djur som man inte kan göra vad man vill med, utom farbror Thomas, men honom bryr jag mig inte om, han är ljuvlig; och å, om du kunde höra signalhornen: tu – tu – tu-tu – tu – tu, och så vidare – alldeles underbart! Känner du igen den? Det är de första tutorna i reveljen; den går, kära nån, så tidigt på morgonen! – sedan är jag och alla andra soldater på hela stället uppe och ute på en minut, utom farbror Thomas, som är alldeles obegripligt lat, jag vet inte varför, men jag har pratat med honom om det, och jag tror att det blir bättre nu. Han har inte många fel, och är förtjusande och söt, precis som Buffalo Bill och Thunder-Bird och Mammy Dorcas och Soldier Boy och Shekels och Potter och Sour-Mash och – ja, de är alla sådana, rena änglar, kan man säga.

Allra första dagen när jag kom, jag vet inte hur länge sedan det var, tog Buffalo Bill med mig på Soldier Boy till Thunder-Birds läger, inte det stora som ligger ute på slätten, som är White Clouds, dit tog han mig nästa dag, utan det här ligger fyra eller fem engelska mil upp bland kullarna och klipporna, där det finns en stor instängd äng full av indiantält och hundar och kvinnor och allt som är intressant, och en bäck med det klaraste vatten rinner genom den, med vita stenar på botten och träd längs hela stränderna, svalt och skuggigt och skönt att vada i, och när solen går ner blir det skumt där inne, men långt uppe mot himlen ser man de stora topparna torna upp sig och lysa klara och starka i solen, och ibland en örn som seglar förbi dem utan att röra en vinge, precis som om han sov; och unga indianer och flickor som stojar och skrattar och tokar sig runt källan och dammen, och inte mycket kläder på utom flickorna, och hundar som slåss, och kvinnorna i full färd med arbetet och krigarna i full färd med att vila, och de gamla männen som sitter i en klunga och röker och skickar pipan inte åt vänster utan åt höger, vilket betyder att det har varit gräl i lägret och att de försöker lösa det om de kan, och barn som leker precis som alla andra barn, och små pojkar som skjuter till måls med pilbåge, och jag gav en av dem en örfil för att han slog en hund med en påk när den inte gjorde någonting, och han tog illa upp men snart önskade han att han inte hade gjort det: men den här meningen börjar bli för lång så jag börjar på en ny. Thunder-Bird klädde sig i sin finaste krigsmundering för att jag skulle få se honom, och han var praktfull att se på, med ansiktet målat rött och klart och intensivt som ett glödande kol och en bård av örnfjädrar från hjässan och hela vägen ner längs ryggen, och han hade sin tomahawk också, och sin pipa, som har ett skaft som är längre än min arm, och jag har aldrig haft så roligt i ett indianläger i hela mitt liv, och jag lärde mig massor av ord i språket, och nästa dag tog BB med mig till lägret ute på slätten, fyra engelska mil, och jag hade roligt igen och blev bekant med några fler indianer och hundar; och den store hövdingen, som heter White Cloud, gav mig en söt liten pilbåge och pilar och jag gav honom mitt röda skärpband, och på fyra dagar kunde jag skjuta mycket bra med den och slå vilken vit pojke som helst i min storlek på fortet; och jag har varit i de lägren massor av gånger sedan dess; och jag har lärt mig rida också, BB lärde mig, och varje dag övar han mig och berömmer mig, och varje gång jag gör det bättre än någonsin får jag galoppera en sväng på Soldier Boy, och det är den allra yttersta njutningens vånda! för han är den mest förtjusande häst som finns, och så vacker och blank och svart, och har inte en enda annan färg på sig någonstans, utom en vit stjärn i pannan, och inte bara en låtsasstjärna utan en riktig, med fyra uddar, formad precis som en stjärna som är gjord för hand, och om man täckte över hela honom utom stjärnen skulle man känna igen honom var som helst på den, till och med i Jerusalem eller Australien. Och jag blev bekant med en hel massa av Sjunde kavalleriet, och dragonerna, och officerare och familjer och hästar, de första dagarna, och några till de närmaste dagarna efter, och de närmaste efter de, och de närmaste efter de, och nu känner jag fler soldater och hästar än du kan tänka dig, hur mycket du än försöker. Jag håller på med mina studier då och då, men det finns inte mycket tid för det. Jag älskar dig så! och jag skickar dig en kram och en puss.

Cathy.

P.S. – Jag tillhör Sjunde kavalleriet och Nionde dragonerna, jag är officer också, och behöver inte arbeta eftersom jag inte får någon lön.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet