Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

A Horse’s Tale, kapitel 5 – General Alison till Mercedes

· The Equinest

En ung flicka på en häst bredvid en skäggig man
Från mannen som gav oss Huckleberry Finn kommer här en berättelse om Buffalo Bills häst, skriven för att väcka uppmärksamhet kring hur meningslös tjurfäktningen är.

Del I

Kapitel V General Alison till Mercedes

Nu har hon varit hos oss en god och lång tid. Du oroar dig för ditt lilla troll därför att det här är en så vild gränstrakt, hundratals mil från civilisationen och befolkad bara av kringvandrande stammar av vildar? Du är rädd för hennes säkerhet? Oroa dig inte det minsta för henne. Kära nån, hon är i en barnkammare! och hon har mer än artonhundra barnsköterskor. Det skulle bedröva garnisonen om den misstänkte att du tror att de inte kan ta hand om henne. De tror att de kan. Det skulle de säga dig själva. Du förstår, Sjunde kavalleriet har aldrig förut haft ett alldeles eget barn, och inte Nionde dragonerna heller; och därför är de som alla nyblivna mödrar, de tror att det inte finns något annat barn som deras, inget annat barn så underbart, inget som så väl förtjänar att troget och ömt tas om hand och skyddas. Mina solbrända veteraner är mycket goda mödrar, tycker jag, och klokare än en del andra mödrar; för de låter henne ta massor av risker, och det är en god skola för henne; och ju fler risker hon tar och klarar sig helskinnad ur, desto stoltare blir de över henne. De adopterade henne, med allvarliga och formella militära ceremonier som de själva hittat på – högtidligheter är det riktigare ordet; högtidligheter som var så djupt högtidliga och allvarliga att skådespelet hade varit komiskt om det inte varit så rörande. Det var en fin föreställning, lika ståtlig och invecklad som vaktparaden och fanparaden; och den hade sin egen särskilda musik, komponerad för tillfället av Sjundes musikdirektör; och barnet var lika allvarligt som den allvarligaste krigsnötta soldaten av dem alla; och när de till sist satte henne som på en tron på den äldste veteranens axel och förklarade henne ”väl och sannerligen adopterad”, och musikkårerna stämde upp och alla gjorde honnör och hon gjorde honnör tillbaka, så var det vackrare och mer gripande än något liknande jag har sett på scenen, för det som händer på scenen är låtsas, men det här var på riktigt och de agerande var med av hela sitt hjärta.

Det hände för flera veckor sedan och följdes av ytterligare några högtidligheter. Männen skapade ett par nya grader, dittills okända i arméns reglementen, och förlänade Cathy dem, med ceremonier som hade anstått en hertig. Så nu är hon korpral-general i Sjunde kavalleriet och flagglöjtnant i Nionde dragonerna, med privilegiet (beslutat av männen) att skriva U.S.A. efter sitt namn! Dessutom gav de henne ett par axelklaffar – båda mörkblå, den ena med F. L. på, den andra med C. G. Och en sabel. Hon bär dem. Till sist gav de henne rätt till honnör. Jag kan intyga att den ceremonin troget iakttas av båda parter – och dessutom med största allvar och värdighet. Jag har ännu aldrig sett en soldat le när han gör honnör för henne, eller Cathy när hon besvarar den.

Officiellt var jag inte närvarande vid dessa förrättningar och känner inte till dem; men jag stod där jag kunde se. Jag var rädd för en sak – avundsjuka hos de andra barnen på fortet; men något sådant finns inte, är jag glad att kunna säga. Tvärtom är de stolta över sin kamrat och hennes utmärkelser. Det är förvånande, men det är sant. Barnen är hängivna Cathy, för hon har förvandlat deras trista liv vid gränsen till ett slags ständig fest; och dessutom vet de att hon är en trofast och stadig vän, en vän man alltid kan lita på och som inte växlar med vädret.

Hon har blivit en ganska enastående ryttare, under ledning av en mer än enastående lärare – BB, som är hennes smeknamn på Buffalo Bill. Hon uttalar det ”biby”. Han har inte bara lärt henne sjutton sätt att bryta nacken på, utan också tjugotvå sätt att undvika det. Han har ingjutit i henne en ryttares bästa och säkraste skydd – självförtroende. Han gjorde det gradvis, systematiskt, lite i taget, ett steg i taget, och varje steg säkrades innan nästa prövades. Och så lirkade han henne tum för tum upp genom skräck som träningen redan hade avväpnat innan hon nådde fram, och som därför inte gick att känna igen som skräck när hon kom dit. Nåväl, nu är hon en djärv liten ryttare och fulländad i det hon kan om ridkonst. Med tiden kommer hon att behärska konsten som en kadett från West Point och utöva den lika oförskräckt. Hon vet ingenting om damsadlar. Bekymrar det dig? Och hon rider utmärkt helt utan sadel. Oroar det dig? Låt det inte göra det; hon är inte i någon fara, det ger jag dig mitt ord på.

Du sa att om mitt hjärta var gammalt och trött skulle hon ge det nytt liv, och du talade sanning. Jag vet inte hur jag klarade mig utan henne förut. Jag var ett ensamt gammalt träd, men nu när den här blommande rankan har slingrat sig om mig och blivit mitt livs liv är allt annorlunda. Som leverantör av bestyr åt mig och Mammy Dorcas är hon outtröttligt skicklig, men jag tycker om min del av dem och Dorcas tycker förstås om sin, för Dorcas ”fostrade” George, och Cathy är George på nytt på så många sätt att hon för tillbaka Dorcas ungdom och glädjen från den sedan länge svunna tiden. Min far försökte ge Dorcas friheten för tjugo år sedan, när vi fortfarande bodde i Virginia, men utan framgång; hon såg sig som en medlem av familjen och ville inte gå. Och så förblev hon en medlem av familjen och har haft den ställningen obestridd sedan dess, och har den än; för när min mor skickade hit henne från San Bernardino när vi fick veta att Cathy skulle komma, flyttade hon bara från en gren av familjen till en annan. Hon har sitt folks varma hjärta och dess överflödande tillgivenhet, och när Cathy kom var de två mor och barn inom fem minuter, och det är de än i dag och kommer att förbli. Dorcas tror verkligen att hon fostrade George, och det är en av de saker hon är stolt över, men kanske var det en ömsesidig fostran, för de var jämngamla – tretton år yngre än jag. Men lekkamrater var de i alla fall; i den saken finns inget utrymme för tvivel.

Cathy tycker att Dorcas är den bästa katoliken i Amerika, förutom hon själv. Hon kunde inte ge någon en större komplimang än så, och Dorcas kunde inte få någon som gladde henne mer. Dorcas är övertygad om att det aldrig har funnits ett mer underbart barn än Cathy. Hon har fått den egendomliga idén att Cathy är tvillingar, och att den ena av dem är en pojktvilling som aldrig blev avskild – som hamnade under ytan, är tanken. Att argumentera med henne om att det är nonsens är bortkastad möda – hon har bestämt sig, och argument biter inte på henne. Hon säger:

”Titta på henne; hon älskar dockor och flicklekar och allt som flickor älskar, och hon är snäll och söt och är inte elak mot oskäliga djur – det där är flicktvillingen; men hon älskar pojklekar också, och trummor och pipor och soldatlek och vild ridning, och är inte rädd för nån eller nånting – och det där är pojktvillingen; nej, ni behöver minsann inte tala om för mig att hon bara är ett barn; nej, sir, hon är tvillingar, och den ena blev instängd så man inte ser’n. Man ser’n inte, men det gör ingen skillnad, den där pojken finns där inne, och man kan se honom titta ut ur hennes ögon när hon blir arg.”

Sedan fortsatte Dorcas, på sitt enkla och allvarliga sätt, att ge exempel.

”Titta på den där korpen, Marse Tom. Skulle nån bli vän med en korp utom det där barnet? Klart de inte skulle; det är inte naturligt. Jo, indianpojken hade korpen bunden och plågade den och lät den svälta hela tiden, och hon tyckte synd om den stackars krabaten och försökte köpa den av pojken, och hon hade tårar i ögonen. Det var flicktvillingen, förstår ni. Hon bjöd honom sin fingerborg, och han slängde den på marken; hon bjöd honom alla munkar hon hade, och det var två, och han slängde dem på marken; hon bjöd honom ett halvt brev knappnålar, värt fyrtio korpar, och han gjorde en grimas åt henne och stack en av dem i ryggen på korpen. Då var måttet rågat, förstår ni. Då behövdes den andra tvillingen. Hennes ögon flammade upp, och hon kastade sig över honom som en vildkatt, och när hon var färdig med honom var hon i trasor och han var inget annat än en allegori. Det var utan minsta tvivel den andra tvillingen som kom fram, förstår ni. Nej, sir; säg inte till mig att han inte finns där inne. Jag har sett honom med egna ögon – och det många gånger, ska ni veta.”

”Allegori? Vad är en allegori?”

”Det vet jag inte, Marse Tom, det är ett av hennes ord; hon älskar de stora, vet ni, och jag snappar upp dem av henne; de låter fint och jag kan inte låta bli.”

”Vad hände sedan hon hade förvandlat pojken till en allegori?”

”Jo, hon knöt loss korpen och tog honom i beslag med våld och bar hem honom, och lät munkarna och sakerna ligga kvar på marken. Kelade med honom förstås, som hon gör med alla kreatur. På två dar hade hon fått honom så fäst vid sig att hon – ja, ni vet ju hur han följer henne överallt och sitter på hennes axel ofta när hon rider sina halsbrytande galopper – och allt det där är flicktvillingen som syns, förstår ni – och han gör som han vill och hittar på all möjlig djävulskap och är en riktig plåga i köket. Nåja, alla står ut med det, men det skulle de inte göra om det var nån annans fågel.”

Här började hon klucka belåtet, och snart sa hon:

”Jo, ni vet, hon är en plåga själv, fröken Cathy, hon har så mycket för sig och har näsan i allting, precis som den där fågeln. Det är alltihop lika oskyldigt, vet ni, och hon menar inget illa, och hon är så snäll och rar; och det är inte hennes fel, det är hennes natur; hennes nyfikenhet är alltid i gång och alltid glödhet, och hon kan inte vara stilla. Jo, i går var det ’Snälla fröken Cathy, gör inte så’; och ’Snälla fröken Cathy, låt det där vara’; och ’Snälla fröken Cathy, för inte så mycket oväsen’; och så vidare och så vidare, tills jag tror att jag hade anmärkt på henne fjorton gånger på femton minuter; då tittade hon upp på mig med sina stora bruna ögon som kan be så vackert, och sa på det där lustiga lilla utländska sättet som går rakt in i hjärtat,

”’Snälla mammy, gör mig en komplimang.”

”Och det gjorde du förstås, din gamla tok?”

”Marse Tom, jag bara grep henne och tryckte henne mot mitt bröst och sa: ’Å, du stackars lilla kära moderlösa stumpa, du har inte ett enda fel i hela världen, och du får göra vad du vill, och riva hela huset, och din gamla svarta mammy säger inte ett ord!’”

”Jo, förstås, förstås – jag visste att du skulle skämma bort barnet.”

Hon torkade bort tårarna och sa med värdighet:

”Skämma bort barnet? skämma bort det där barnet, Marse Tom? Det finns ingen som kan skämma bort henne. Hon är bikungen på det här fortet, och alla kelar med henne och är hennes slavar, och ändå, som ni själv vet, är hon inte det minsta lilla bortskämd.” Sedan lättade hon sitt hjärta med den här repliken: ”Marse Tom, hon får er att göra allt hon vill, och det kan ni inte förneka; så om hon kunde bli bortskämd, hade hon blivit det för länge sen, för ni är den allra värsta! Titta på den där högen med katter i er stol, och ni som sitter på en ljuslåda, så tålmodig; det är för att de är hennes katter.”

Om Dorcas vore soldat kunde jag straffa henne för en sådan frispråkighet. Jag bytte samtalsämne och lät henne fortsätta med sina exempel. Hon hade fått in en ärlig träff på mig, och jag tänkte inte förringa hennes seger genom att bestrida den. Hon gick vidare och lade fram följande händelse som bevis för sin tvillingteori:

”För två veckor sen när hon fick fingret sönderklämt blev hon ganska blek av smärtan, men hon sa inte ett ord. Jag tog henne i knät, och fältläkaren tvättade bort blodet och tog nål och tråd och började sy ihop det; det behövdes många stygn, och vart och ett fick henne att krypa ihop lite, men hon gav inte ifrån sig ett ljud. Till sist var fältläkaren så full av beundran att han sa: ’Ja, du är minsann en modig liten människa!’ och hon sa, lika lugnt och enkelt som om hon pratade om vädret: ’Det finns ingen som är modigare utom Cid!’ Ser ni? Det var pojktvillingen som fältläkaren hade att göra med.

”Vem är Cid?”

”Det vet jag inte, sir – åtminstone bara det hon säger. Hon pratar jämt om honom och säger att han var den modigaste hjälte Spanien nånsin har haft, eller nåt annat land heller. De tjafsar fram och tillbaka om det, barnen; hon håller på Cid, och de använder George Washington för allt vad han är värd.”

”Grälar de?”

”Nej; det är bara käbbel och skryt, så som barn håller på. De vill att hon ska vara amerikanska, men hon kan inte vara nåt annat än spanjorska, säger hon. Ni förstår, hennes mor längtade alltid hem, stackars människa! och tänkte på det, och därför är barnet lika mycket spanjorska som om hon alltid hade bott där. Hon tror att hon minns hur Spanien såg ut, men det tror inte jag, för hon var bara en bebis när de flyttade till Frankrike. Hon är mycket stolt över att vara spanjorska.”

Gläder det dig, Mercedes? Mycket väl, var nöjd; din systerdotter är trogen sitt land: hennes mor lade en djup grund för hennes kärlek till Spanien, och hon kommer att återvända till dig som en lika god spanjorska som du själv. Hon har fått mig att lova att ta med henne till dig på ett långt besök när krigsministeriet pensionerar mig.

Jag sköter hennes studier själv; har hon berättat det för dig? Ja, jag är hennes skolmästare, och hon gör ganska goda framsteg, tycker jag, allt taget i betraktande. Allt taget i betraktande – i översättning – betyder lov. Men faktum är att hon inte är född för studier, och det går tungt. Tungt för mig också; det gör ont i mig som en kroppslig smärta att se den där fria anden av luft och solsken slita och sörja över en bok; och ibland när jag ser henne blicka långt bort mot slätten och de blå bergen med längtan i ögonen, måste jag slå upp fängelsedörrarna; jag kan inte låta bli. En egendomlig liten elev är hon, och gör massor av tabbar. En gång ställde jag frågan:

”Vad styr tsaren?”

Hon stödde armbågen mot knät och hakan i handen och tog sig an det problemet med djup eftertanke. Snart tittade hon upp och svarade, med ett stigande tonfall som antydde en aning osäkerhet,

”Dativ?”

Här är ett par av hennes utläggningar, som framfördes med lugn säkerhet:

”Chaplain, diminutiv av chap. Lass är maskulinum, lassie är femininum.”

Hon är inget geni, förstår du, bara ett vanligt barn; alla gör sådana misstag. Det finns ett glatt ljus i hennes ögon som är vackert att se när hon märker att hon kan svara på en fråga snabbt och rätt, utan minsta tvekan; som till exempel i morse:

”Lilla Cathy, vad är en kub?”

”Det är väl en som kommer från Kuba.”

Hon slänger fortfarande in ett utländskt ord i sitt prat då och då, och det finns fortfarande en subtil utländsk smak eller doft över till och med hennes mest korrekta engelska – och må den bestå länge! för den har för mig en charm som är mycket behaglig. Ibland är hennes engelska nätt och prudentlig och boklig och förtjusande. Hon har ett barns sötsug, men för hennes hälsas skull försöker jag hålla dess ingivelser i schack. Hon är lydig – som det anstår en betitlad och erkänd militär person, vilket hon är – men kedjan skaver ibland. Till exempel var vi ute på promenad och gick förbi några buskar som var tyngda av vilda krusbär. Hennes ansikte lyste upp och hon knäppte händerna och höll följande tal, med stor känsla:

”Å, om jag fick tillåtas en last skulle det vara gourmandisen!”

Kunde jag stå emot det? Nej. Jag gav henne ett krusbär.

Du frågar om hennes språk. De sköter sig själva; de kommer inte att rosta här; våra regementen består inte bara av infödda amerikaner – långt därifrån. Och hon lär sig flitigt indianspråk.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet