Hästkonst
A Horse’s Tale, kapitel 11 – Flera månader senare. Antonio och Thorndike

Från mannen som gav oss Huckleberry Finn kommer här en berättelse om Buffalo Bills häst, skriven för att väcka uppmärksamhet kring hur meningslös tjurfäktningen är.
Del I
Kapitel XI Flera månader senare. Antonio och Thorndike
”Thorndike, är inte den där kraken du rider på en tillgång från slagsmålet som du och Buffalo Bill hade med framlidne Blake Haskins och hans kumpan för några månader sedan?”
”Jo, det här är Mongrel – och ingen dålig häst heller.”
”Jag har märkt att han håller farten förstklassigt. Hör du – är det inte en grann morgon?”
”Där sa du något!”
”Thorndike, den är andalusisk! och när det är sagt är allt sagt.”
”Andalusisk och oregonsk, Antonio! Säg det så, och du har min röst. Jag är född där uppe, så jag vet. Och du som är född i Andalusien –”
”Kan uttala mig med auktoritet om den lilla biten paradis? Ja, det kan jag. Liksom Don Quijote! liksom Sancho! Det här är den rätta andalusiska gryningen – frisk, sval, daggig, doftande, kryddig –”
”’Fast kryddade vindar blåsa
så milt kring Ceylons ö –’
– upp med dig, din gamla ko! snubbla så där när vi just har berömt dig! ute på spaning och kan inte leva upp till äran bättre än så? Antonio, hur länge har du varit här ute på slätterna och i Klippiga bergen?”
”Mer än tretton år.”
”Det är en lång tid. Får du aldrig hemlängtan?”
”Inte förrän nu.”
”Varför nu? – efter en så lång kur.”
”Den avgående kommendantens förberedelser har satt i gång den.”
”Förstås. Det är naturligt.”
”Det får mig att tänka på Spanien hela tiden. Jag känner trakten där Sjundes barns moster bor; jag känner hela det ljuvliga landskapet flera mil runt omkring; jag slår vad om att jag har sett hennes mosters villa många gånger; jag slår vad om att jag har varit där inne under de trevliga gamla tiderna när jag var en spansk gentleman.”
”De säger att barnet längtar som tokig efter att få se Spanien.”
”Det stämmer; jag vet det av vad jag har hört.”
”Har du inte pratat med henne om det?”
”Nej. Jag har undvikit det. Jag skulle snart vara lika tokig som hon. Det vore inte bekvämt.”
”Jag önskar att jag fick följa med, Antonio. Det finns två saker jag skulle ge mycket för att få se. Den ena är en järnväg.”
”Hon kommer att få se en när hon når Missouri.”
”Den andra är en tjurfäktning.”
”Jag har sett massor; jag önskar att jag fick se en till.”
”Jag vet ingenting om det, utom på ett rörigt och dimmigt sätt, Antonio, men jag vet tillräckligt för att veta att det är en storslagen sport.”
”Den mest storslagna i världen! Det finns ingen annan sport som går upp mot den. Jag ska berätta vad jag har sett, så kan du döma själv. Det var min första, och den står lika levande för mig nu som när jag såg den. Det var en söndagseftermiddag, och vackert väder, och min farbror, prästen, tog med mig som belöning för att jag hade varit en snäll pojke och för att jag helt av mig själv och utan att någon bett mig hade tömt min sparbössa och gett pengarna till en mission som civiliserade kineserna och förljuvade deras liv och mjukade upp deras hjärtan med vår religions milda läror, och jag önskar att du hade kunnat se det vi såg den dagen, Thorndike.
”Amfiteatern var fullpackad, från arenan till den översta raden – tolv tusen människor i en enda rund massa, en enda sluttande, kompakt massa – kungligheter, adelsmän, präster, damer, herrar, statstjänstemän, generaler, amiraler, soldater, sjömän, advokater, tjuvar, köpmän, mäklare, kockar, husor, diskflickor, tvivelaktiga kvinnor, sprättar, spelare, tiggare, dagdrivare, luffare, amerikanska damer, herrar, predikanter, engelska damer, herrar, predikanter, tyska dito, franska dito, och så vidare och så vidare, hela världen var representerad: spanjorer för att beundra och lovorda, utlänningar för att njuta och åka hem och klaga – där var de, ett enda kompakt, sluttande, runt svep av böljande och glittrande färg under sommarsolens skyfall av ljus – en enda trädgård, en grann, praktfull blomsterträdgård! Barn som mumsade på apelsiner, sex tusen solfjädrar som fladdrade och glimmade, alla glada, alla pratade muntert med sina närmaste, ljuvliga flickansikten som log igenkännande och hälsade på andra ljuvliga flickansikten, gråhåriga gamla damer och herrar som utbytte samma hälsningar med varandra – å, en sådan bild av glad förnöjsamhet och lycklig förväntan! inte en lumpen ande, inte en snöd själ, inte ett sorgset hjärta där – å, Thorndike, jag önskar att jag fick se det igen.
”Plötsligt klyver en signalhornsstöt med krigisk ton sorlet och mumlet – rensa arenan!
”De rensar den. Den stora porten slås upp, och processionen marscherar in, praktfullt utstyrd och glittrande: dagens marskalkar, sedan pikadorerna till häst, sedan matadorerna till fots, var och en omgiven av sin kvadrilj av chulos. De marscherar fram till stadsfädernas loge och hälsar högtidligt. Nyckeln kastas, tjurporten låses upp. Ännu en signalhornsstöt – porten flyger upp, tjuren störtar in, rasande, darrande, blinkande i det bländande ljuset, och står där, en praktfull varelse, mittpunkten för alla dessa otaliga beundrande ögon, modig, redo för strid, med en utmaning i hela hållningen. Han ser sin fiende: ryttare som sitter orörliga med långa lansar i fällt läge, på ögonbindlade utslitna kampar, magra och utsvultna, dugliga bara till sport och offer, och sedan till as-högen.
”Tjuren gör ett anfall, med mord i blicken, men en pikador tar emot honom med en lansstöt i bogen. Han ryggar för smärtan, och pikadoren skuttar undan ur faran. En applådstorm för pikadoren, visslingar åt tjuren. En del ropar ’Ko!’ åt tjuren och kallar honom kränkande namn. Men han lyssnar inte på dem, han är där för att göra jobbet; han bryr sig inte om kappbärarna som kommer fladdrande omkring honom för att förvirra honom; han jagar åt det här hållet, han jagar åt det hållet, hit och dit, och sprider de kvicka banderillerna åt alla håll som ett stänk, medan han får deras retande pilar i nacken när de viker undan och flyr – å, det är ett livligt skådespel, och hela arenan jublar! Å, du skulle höra det dånande vrål som stiger när leken är som vildast och lysande saker blir gjorda!
”Å, den första tjuren den dagen var storartad! Från det ögonblick då stridslusten steg till högvatten i honom och han satte i gång med sitt arbete började han göra underverk. Han slet sig fram genom sina förföljare och slungade en av dem rakt över barriären; han slog omkull en häst och dess ryttare och störtade rakt mot nästa, träffade med hornen och sårade både häst och man; vidare igen, hit och dit, åt det här hållet och åt det hållet; och den ena efter den andra slet han upp buken på två hästar så att inälvorna vällde ut på marken, och han rev upp en tredje så illa att, fast de skyndade undan med honom i skydd och tryckte tillbaka hans inälvor och stoppade revorna med blånor och red honom mot tjuren igen, klarade han inte vägen; han försökte galoppera för sporrarna, men vacklade och raglade snart och föll ihop i en hög. En stund var arenan den mest spännande och härliga och inspirerande syn som någonsin skådats. Tjuren rensade den fullständigt och stod där ensam! härskare över platsen. Folket blev tokigt av stolthet över honom, och av glädje och förtjusning, och man kunde inte höra sina egna tankar för allt vrål och dån och brak av applåder.”
”Antonio, jag blir alldeles utom mig bara av att höra dig berätta det; det måste ha varit helt enastående. Om jag får leva ska jag se en tjurfäktning innan jag dör. Dödade de honom?”
”Å ja; det är det tjuren är till för. De tröttade ut honom och fick honom till slut. Han rusade gång på gång mot matadoren, som alltid smidigt och graciöst gled åt sidan i tid och väntade på ett säkert tillfälle; och till slut kom det; tjuren gjorde ett dödligt utfall mot honom – blev prydligt undviken, och när han for förbi gled det långa svärdet tyst in i honom, mellan vänster bog och ryggraden – in och in, ända till fästet. Han segnade ner, döende.”
”Å, Antonio, det är den ädlaste sport som någonsin funnits. Jag skulle ge ett år av mitt liv för att få se den. Dödas tjuren alltid?”
”Ja. Ibland är en tjur skygg, när han hamnar på en så främmande plats, och han står och darrar eller försöker dra sig undan. Då föraktar alla honom för hans feghet och vill att han ska straffas och göras löjlig; så de skär av hasorna på honom bakifrån, och det är det roligaste i världen att se honom linka omkring på sina avskurna ben; hela den väldiga publiken brister ut i orkaner av skratt åt det; jag har skrattat tills tårarna rann nedför kinderna av att se det. När han har bjudit på all den förlustelse han kan är han inte längre till någon nytta, och då dödas han.”
”Ja, det är helt storslaget, Antonio, alldeles underbart. Att bränna en neger kommer inte i närheten.”
Översatt från engelska. Läs originalet