Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

Hästen och olivträdet – kapitel 2: Att välja ett namn

· The Equinest

Häst under ett olivträd
En hästsaga ur Old Greek Stories av James Baldwin. Den berättas i två kapitel, även om det första kapitlet är snålt med hästar … förlåt, det är åtminstone kort.

Så småningom låg där, i stället för de usla grottorna bland klipporna, en liten stad på toppen av kullen, med prydliga hus och ett torg, och runt den gick en stark mur med en enda smal port, precis där gångstigen började slutta ner mot slätten. Men ännu hade platsen inget namn.

En morgon när kungen och hans vise män satt tillsammans på torget och planerade hur de skulle göra staden till en rik och mäktig stad, fick man syn på två främlingar på gatan. Ingen kunde säga hur de hade kommit dit. Vakten vid porten hade inte sett dem, och ingen hade någonsin vågat klättra uppför den smala stigen utan hans lov. Men där stod de två främlingarna. Den ena var en man, den andra en kvinna, och de var så långa och deras ansikten så storslagna och ädla att de som såg dem stod stilla och förundrades utan att säga ett ord.

Mannen hade en mantel av purpur och grönt svept runt kroppen, och i ena handen bar han en kraftig stav med tre vassa spjutspetsar i ena änden. Kvinnan var inte vacker, men hon hade underbara grå ögon, och i ena handen bar hon ett spjut och i den andra en sköld av märkligt hantverk.

”Vad heter den här staden?” frågade mannen.

Folket stirrade förundrat på honom och förstod knappt vad han menade. Då svarade en gammal man: ”Den har inget namn. Vi som bor på den här kullen kallades förr Cranae, men sedan kung Kekrops kom har vi haft så mycket att göra att vi inte har haft tid att tänka på namn.”

”Var finns denne kung Kekrops?” frågade kvinnan.

”Han är på torget med de vise männen”, blev svaret.

”För oss till honom genast”, sa mannen.

När Kekrops såg de två främlingarna komma in på torget reste han sig och väntade på att de skulle tala. Mannen talade först:

”Jag är Neptunus”, sa han, ”och jag härskar över havet.”

”Och jag är Athena”, sa kvinnan, ”och jag ger människorna visdom.”

”Jag hör att ni planerar att göra er stad till en stor stad”, sa Neptunus, ”och jag har kommit för att hjälpa er. Ge platsen mitt namn och låt mig bli er beskyddare och skyddspatron, så ska hela världens rikedomar bli era. Skepp från alla länder ska föra hit varor och guld och silver till er, och ni ska bli havets herrar.”

”Min farbror ger er vackra löften”, sa Athena, ”men lyssna på mig. Ge er stad mitt namn och låt mig bli er skyddspatron, så ska jag ge er det som guld inte kan köpa: jag ska lära er att göra tusen saker som ni i dag inte vet något om. Jag ska göra er stad till mitt älsklingshem, och jag ska ge er en visdom som ska styra alla människors sinnen och hjärtan intill tidens slut.”

Kungen bugade sig och vände sig till folket, som alla hade trängt sig in på torget. ”Vem av dessa mäktiga ska vi välja till vår stads beskyddare och skyddspatron?” frågade han. ”Neptunus erbjuder oss rikedom, Athena lovar oss visdom. Vem ska vi välja?”

”Neptunus och rikedom!” ropade många.

”Athena och visdom!” ropade lika många andra.

Till slut, när det stod klart att folket inte kunde enas, reste sig en gammal man vars råd man alltid lyssnade på och sa:

”Dessa mäktiga har bara gett oss löften, och de har lovat oss saker som vi inte vet något om. För vem av oss vet vad rikedom är eller vad visdom är? Om de nu bara ville ge oss en verklig gåva, här och nu, som vi kan se och ta på, så skulle vi bättre veta hur vi ska välja.”

”Det är sant! Det är sant!” ropade folket.

”Nåväl då”, sa främlingarna, ”vi ska var och en ge er en gåva, här och nu, och sedan får ni välja mellan oss.”

Neptunus gav den första gåvan. Han ställde sig på kullens högsta punkt, där klippan var kal, och bad folket se hans makt. Han höjde sitt treuddiga spjut högt i luften och stötte sedan ner det med väldig kraft. Blixten flammade, jorden skakade och klippan klövs ända halvvägs ner till kullens fot. Ur den gapande klyftan sprang då en underbar varelse, vit som mjölk, med långa smala ben, välvd hals och man och svans av siden.

Folket hade aldrig sett något liknande förut, och de trodde att det var en ny sorts björn eller varg eller vildsvin som hade kommit ut ur klippan för att sluka dem. En del sprang och gömde sig i sina hus, andra klättrade upp på muren och åter andra grep förskräckta efter sina vapen. Men när de såg varelsen stå lugnt vid Neptunus sida släppte rädslan, och de kom närmare för att se och beundra dess skönhet.

”Det här är min gåva”, sa Neptunus. ”Detta djur ska bära era bördor åt er, han ska dra era stridsvagnar, han ska dra era vagnar och era plogar, han ska låta er sitta på hans rygg och springa med er fortare än vinden.”

”Vad heter han?” frågade kungen.

”Han heter Häst”, svarade Neptunus.

Då steg Athena fram. Hon stod ett ögonblick på en grön gräsplätt där stadens barn tyckte om att leka på kvällarna. Sedan stötte hon spjutspetsen djupt ner i jorden. Genast fylldes luften av musik, och ur jorden sköt ett träd upp med smala grenar och mörkgröna blad och vita blommor och violettgröna frukter.

”Det här är min gåva”, sa Athena. ”Detta träd ska ge er mat när ni är hungriga, det ska skydda er mot solen när ni är matta, det ska försköna er stad, och oljan från dess frukt ska eftertraktas av hela världen.”

”Vad heter det?” frågade kungen.

”Det heter Oliv”, svarade Athena.

Då började kungen och hans vise män tala om de två gåvorna.

”Jag kan inte se att Häst kommer att vara till någon större nytta för oss”, sa den gamle mannen som hade talat förut. ”För vad gäller stridsvagnar och vagnar och plogar har vi inga sådana, och vi vet faktiskt inte ens vad det är. Och vem av oss kommer någonsin att vilja sitta på den här varelsens rygg och bäras fram fortare än vinden? Men Oliv kommer att vara något vackert och en glädje för oss och våra barn för all framtid.”

”Vem ska vi välja?” frågade kungen och vände sig till folket.

”Athena har gett oss den bästa gåvan”, ropade de allesammans, ”och vi väljer Athena och visdom!”

”Så får det bli”, sa kungen, ”och vår stad ska heta Aten.”

Från den dagen växte staden och bredde ut sig, och snart fanns det inte plats för hela folket på kullens topp. Då byggdes hus på slätten runt kullens fot, och en stor väg byggdes ner till havet, tre miles bort, och i hela världen fanns det ingen stad vackrare än Aten.

På det gamla torget uppe på kullen byggde folket ett tempel åt Athena, och ruinerna av det kan man fortfarande se. Olivträdet växte och frodades, och när du besöker Aten kommer folk att visa dig just den plats där det stod. Många andra träd växte upp ur det och blev med tiden en välsignelse både för Grekland och för alla andra länder runt det stora havet. Och hästen vandrade bort över slätterna norrut och fann till sist ett hem i det avlägsna Thessalien, bortom floden Peneios. Jag har hört sägas att alla världens hästar härstammar från den häst som Neptunus lät komma fram ur klippan, men det kan nog finnas vissa tvivel om den historiens sanning.

Hästböcker

Översatt från engelska. Läs originalet