Hästkonst
Hästen och olivträdet – kapitel 1: Att finna en kung

En hästsaga ur Old Greek Stories av James Baldwin. Den berättas i två kapitel, även om det första kapitlet är snålt med hästar … förlåt, det är åtminstone kort.
På en brant och stenig kulle i Grekland bodde i forna tider några mycket fattiga människor som ännu inte hade lärt sig att bygga hus. De hade sina hem i små grottor som de grävde i jorden eller högg ut bland klipporna, och deras föda var köttet från vilda djur som de jagade i skogarna, med några bär eller nötter då och då. De visste inte ens hur man gör pilbågar och pilar, utan använde slungor, klubbor och vassa pinnar som vapen, och de få kläder de hade var gjorda av skinn. De bodde högst upp på kullen, eftersom de där var skyddade från de vilda djuren i den stora skogen runt omkring och också från de vilda män som ibland strövade genom landet. Kullen var så brant på alla sidor att det inte fanns något annat sätt att ta sig upp än en enda smal gångstig, och den bevakades alltid av någon där uppe.
En dag när männen jagade i skogen fann de en främmande yngling vars ansikte var så vackert och som var så fint klädd att de knappt kunde tro att han var en människa som de själva. Hans kropp var så smal och smidig, och han rörde sig så lätt bland träden, att de inbillade sig att han var en orm i människogestalt, och de stod stilla av förundran och rädsla. Den unge mannen talade till dem, men de förstod inte ett ord av vad han sa. Då gjorde han tecken till dem att han var hungrig, och de gav honom något att äta och var inte längre rädda. Hade de varit som de vilda männen i skogen hade de kanske dödat honom på stället. Men de ville att deras kvinnor och barn skulle få se ormmannen, som de kallade honom, och höra honom tala, och därför tog de med honom hem till toppen av kullen. De tänkte att när de hade visat upp honom några dagar skulle de döda honom och offra hans kropp åt den okända makt som de dunkelt föreställde sig rådde över deras liv.
Men den unge mannen var så vacker och mild att de, när alla hade fått se honom, började tycka att det vore synd att skada honom. Så de gav honom mat och behandlade honom vänligt, och han sjöng sånger för dem och lekte med deras barn och gjorde dem gladare än de hade varit på mycket länge. På kort tid lärde han sig att tala deras språk, och han berättade att han hette Kekrops och att hans skepp hade förlist vid kusten inte långt därifrån. Sedan berättade han många märkliga saker om landet han kom ifrån, dit han aldrig skulle kunna återvända. De fattiga människorna lyssnade och förundrades, och det dröjde inte länge förrän de började älska honom och se upp till honom som någon klokare än de själva. Då började de fråga honom om allt som skulle göras, och det fanns inte en enda av dem som vägrade att göra som han bad.
Så blev Kekrops – ormmannen, som de fortfarande kallade honom – kung över de fattiga människorna på kullen. Han lärde dem att göra pilbågar och pilar, att lägga ut nät för fåglar och att fånga fisk med krok. Han ledde dem mot de vilda männen i skogen och hjälpte dem att döda de vilddjur som hade varit en sådan skräck för dem. Han visade dem hur man bygger hus av trä och täcker taken med vassen som växte i kärren. Han lärde dem att leva i familjer i stället för att flockas tillsammans som oförnuftiga djur, så som de alltid hade gjort förut. Och han berättade för dem om den store Jupiter och det mäktiga folket som bodde bland molnen på bergets topp.
Översatt från engelska. Läs originalet