Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 41. Slaktaren

Kapitel 41. Slaktaren
Jag såg mycket elände bland hästarna i London, och mycket av det hade kunnat förhindras med lite sunt förnuft. Vi hästar har inget emot hårt arbete om vi blir förnuftigt behandlade, och jag är säker på att det finns många som körs av riktigt fattiga män och som har ett lyckligare liv än jag hade när jag gick för grevinnan av W:s vagn, med mina silverbeslagna seldon och mitt rikliga foder.
Det skar mig ofta i hjärtat att se hur de små ponnyerna behandlades, när de släpade sig fram med tunga lass eller vacklade under hårda slag från någon simpel, grym pojke. En gång såg jag en liten skimmelponny med tjock man och vackert huvud, så lik Merrylegs att jag skulle ha gnäggat åt honom om jag inte hade varit i selen. Han gjorde sitt bästa för att dra en tung kärra, medan en stark, rå pojke piskade honom under buken och ryckte grymt i hans lilla mun. Kunde det vara Merrylegs? Han var precis lik honom; men å andra sidan skulle Mr. Blomefield aldrig sälja honom, och jag tror inte att han skulle göra det; men det här kunde ha varit en lika god liten kamrat, som hade haft det lika bra när han var ung.
Jag lade ofta märke till den stora fart som slaktarnas hästar tvingades hålla, fast jag inte visste varför förrän en dag när vi fick vänta en stund i St. John’s Wood. Det låg en slaktarbutik intill, och medan vi stod där kom en slaktarkärra farande i hög fart. Hästen var varm och mycket utmattad; han hängde med huvudet, och de häftigt hävande flankerna och de darrande benen visade hur hårt han hade körts. Pojken hoppade ur kärran och höll på att hämta korgen när husbonden kom ut ur butiken, mycket missnöjd. Efter att ha tittat på hästen vände han sig ilsket mot pojken.
”Hur många gånger ska jag behöva säga åt dig att inte köra på det här sättet? Du förstörde den förra hästen och gav honom kvickdrag, och du håller på att förstöra den här på samma sätt. Om du inte vore min egen son skulle jag avskeda dig på fläcken; det är en skam att en häst kommer fram till butiken i ett sådant skick; du kan bli tagen av polisen för sådan körning, och blir du det behöver du inte vänta dig att jag ställer borgen för dig, för jag har pratat med dig tills jag är trött; du får se om dig själv.”
Under det här talet hade pojken stått bredvid, butter och trotsig, men när hans far tystnade bröt han ut i ilska. Det var inte hans fel, och han tänkte inte ta på sig skulden; han hade bara gjort som han blivit tillsagd hela tiden.
”Du säger alltid: ’Skynda dig nu; raska på nu!’ och när jag kommer till husen vill en ha en fårstek till en tidig middag och jag måste vara tillbaka med den inom en kvart; en annan kokerska har glömt att beställa oxköttet; jag måste åka och hämta det och vara tillbaka på nolltid, annars blir frun arg; och hushållerskan säger att de får oväntat besök och måste få några kotletter skickade genast; och damen på nummer 4 i Crescent beställer aldrig sin middag förrän köttet till lunchen har kommit, och det är bara brådska, brådska hela tiden. Om herrskapen ville tänka efter vad de behöver och beställa sitt kött dagen innan, skulle det inte behöva bli sådant här väsen!”
”Det önskar jag verkligen att de gjorde”, sa slaktaren; ”det skulle bespara mig förskräckligt mycket besvär, och jag kunde tillfredsställa mina kunder mycket bättre om jag visste i förväg — Men vad tjänar det till! Vad är det för mening att prata — vem tänker någonsin på vad som passar en slaktare eller en slaktares häst! Nå, ta in honom nu och se ordentligt efter honom; och kom ihåg att han inte ska ut igen i dag, och om något mer behövs får du bära det själv i korgen.” Med de orden gick han in, och hästen leddes bort.
Men alla pojkar är inte grymma. Jag har sett några som var lika förtjusta i sin ponny eller åsna som om det varit en älsklingshund, och de små djuren har arbetat lika glatt och villigt för sina unga kuskar som jag arbetar för Jerry. Det kan vara hårt arbete ibland, men en väns hand och röst gör det lätt.
Det fanns en ung gatuförsäljare som kom upp längs vår gata med grönsaker och potatis; han hade en gammal ponny, inte särskilt vacker, men den gladaste och modigaste lilla varelse jag någonsin sett, och att se hur förtjusta de två var i varandra var en fröjd. Ponnyn följde sin husbonde som en hund, och när han satt upp i kärran travade den iväg utan piska eller ett ord och skramlade nerför gatan lika muntert som om den hade kommit från drottningens stall. Jerry tyckte om pojken och kallade honom ”Prins Charlie”, för han sa att han en dag skulle bli en kung bland kuskar.
Det fanns också en gammal man som brukade komma upp längs vår gata med en liten kolkärra; han bar en kolbärarhatt och såg grov och svart ut. Han och hans gamla häst brukade lunka fram längs gatan tillsammans, som två goda kompanjoner som förstod varandra; hästen stannade självmant vid dörrarna där de köpte kol av honom; han brukade ha ena örat vänt mot sin husbonde. Den gamle mannens rop hördes uppe på gatan långt innan han kom nära. Jag fick aldrig veta vad han sa, men barnen kallade honom ”Gamle Ba-a-ar Hoo”, för det lät ungefär så. Polly köpte sitt kol av honom och var mycket vänlig mot honom, och Jerry sa att det var en tröst att tänka på hur lycklig en gammal häst kunde vara på ett fattigt ställe.
Översatt från engelska. Läs originalet