Hästkonst
The Wishing Horse of Oz – Kapitel 6. En märklig varning

The Wishing Horse of Oz skrevs av Ruth Plumly Thompson, som fortsatte L. Frank Baums serie, och följer fler av Dorothys spännande äventyr. Den här gången finns det hästar.
En märklig varning
Den första dagen av den stora festen grydde klar och ljus. Smaragdstaden hade aldrig sett mer gnistrande eller vacker ut. Flaggor fladdrade från palatsets alla torn och tinnar; varje hus bar en blomstergirlang och ståtade med ett dussin sidenbaner i den friska vårbrisen. Gatorna myllrade av Ozmas undersåtar, passande utklädda för den stora paraden, och när de kungliga besökarna började anlända strax efter tolv brast slottsklockorna ut i glad klämtning, de hundra musikkårerna stämde upp Oz nationalsång och de praktfulla och vackra paradvagnarna började svänga in i ledet.
Fågelskrämmans välkomsttal vid stadsportarna hade tagits emot med vild förtjusning och applåder, och nu, glad men en smula andfådd, ledde den outtröttlige halmmannen, ridande på Sågbocken, de lysande gästerna in i staden, där de skulle ansluta sig till det kungliga festtåget och dra i triumf till de västra trädgårdarna i parken. Vilka rop och hurrarop som steg upp från de glada folkmassorna när det imponerande sällskapet i sina glittrande vagnar eller ridande på sina älsklingshästar drog majestätiskt fram genom huvudstadens smaragdbesatta gator! Närmast efter Fågelskrämman kom Glinda, Söderns goda trollkvinna, helt i rött och med sin högsta rubinkrona, och hennes svandragna vagn tycktes sväva av sig själv. Glatt marscherande efter Quadlingarnas härskarinna kom Nick Chopper, Winkiernas förnicklade kejsare, polerad till högsta glans men demokratiskt till fots, mitt bland sina tio praktfullt uniformerade Winkiegardister. Några steg bakom Plåtmannen, dansande fram i knappt återhållen yra, kom Jättehästen, som stolt bar Joe King och drottning Hyacinth, kung och drottning av Gillikens. Och Highboy bar inte bara sitt eget huvud högt, utan han hade höjt sina härskare över alla andra i festtåget så att ingen kunde missa Nordens lyckligt leende regenter.
En bländande blå drake hade dragit kung Cheeriobeds, drottning Orins och prins Philadors vagn hela vägen från Safirstaden, och Munchkinernas kungafamilj var en syn för gudar. Kabumpo, den Elegante Elefanten, lysande i sin juvelbesatta mantel, gungade högdraget fram efter Cheeriobeds blå vagn och viftade värdigt med snabeln åt sina vänner i folkmassan. På den baldakinförsedda sitsen på hans rygg red prins Pompadore och Peg Amy av Pumperdink, utan tvekan det vackraste unga paret i Oz.
Skälmskt kikande ut från sidan av sin glatt målade rikscha satt den glade Röde Jinnen själv, och ingen kunde se den runde lille Trollkarlen från Ev utan att känna sig gladare. Jinnickys kropp var en stor röd kruka. Han bar locket som hatt, och när han blev uttråkad eller sömnig drog han sig helt enkelt in i sig själv som en sköldpadda. Men nu kände han sig inte alls hågad att dra sig tillbaka, utan strödde ingefärskakor åt höger och vänster och bara strålade av intresse och munterhet. Kungen och drottningen av Ragbad rullade raskt fram i sin luggslitna men bekväma öppna vagn. Med dem åkte prins Tatters, Urtha, hans blomsterlika lilla prinsessa, och Grandpa, en gammal soldat med träben, som hade gått igenom många krig och umbäranden för sitt lands skull. Men jublet som hälsade Gula Riddaren var det högsta och längsta av alla. Prinsen av Corumbia hade bott i Smaragdstaden i många år som Sir Hokus of Pokes, innan förtrollningen bröts och han blev prinsessan Marygolden av Corabias unge och charmige make. Sir Hokus red på den Bekväma Kamelen, och Camy, som också hade tillbringat en del av sitt liv i huvudstaden, fick sin fulla del av hurraropen. Prinsessan Marygolden red på Stampedro, Riddarens stora stampande stridshäst, och Stampedro var en syn som fick varje liten pojkes hjärta att slå fortare.
Ato, kung över Oktagonöarna, och Samuel Salt, en omvänd pirat som nu var kronans kunglige upptäckare och upptäcktsresande, reste tillsammans i Atos oktagonvagn, dragen av åtta dansande svarta hästar, med åtta lakejer i åttakantiga hattar på den höga sitsen bakom hans glada lilla majestät. Roger, Läsfågeln, satt stolt på kungens axel och läste högt skyltarna och gatunamnen medan de muntert rullade fram över gatstenarna av guld, och skrockade för sig själv på åtta olika språk.
Sist men inte minst kom kungen och drottningen av Seebania, kungens farbror, mer känd i Smaragdstaden som Unc Nunkie, och kungens son Ojo. Kungen och drottningen satt sedesamt i Seebanias silvervagn, men Ojo och hans tambjörn Snufferbux red stolt på ryggen av Roganda, enhörningarnas drottning. Detta vackra snövita djur, som råkade vara på besök hos Ojo vid tillfället, kunde inte bara skjuta ut sitt horn som en lans utan också blåsa i det. Ljudet av dess klara, klockliknande toner fick mången trumpetare i Ozmas musikkår att vända sig om av förvåning och avund. Uppställd för att ta emot sina imponerande besökare väntade Ozma själv. Hennes kejserliga höghets kungliga paradvagn var formad som ett snäckskal. På en oslipad smaragd i mitten satt den lilla härskarinnan över alla Ozbor, klädd i en skimrande vit dräkt och med sin gnistrande smaragdkrona, och aldrig under alla de tusen åren av sitt unga liv hade denna ljuvliga unga älva sett vackrare ut. I vitt var också hennes följe, Dorothy, Bettsy och Trot, var och en med ett smaragddiadem och en lång stav behängd med vårblommor.
När Fågelskrämman fick sin färggranna kavalkad att stanna i triumf svängde Ozmas paradvagn, dragen av Hungriga Tigern och Fega Lejonet, in på sin plats i täten av ledet. De andra paradvagnarna från Smaragdstaden väntade först tills besökarnas kungliga ekipage och riddjur hade passerat och svepte sedan efter dem i ett utbrott av musik och färg. Trollkarlen från Oz hade valt ett enormt roterande grönt klot, på vilket den smidige lille nekromantikern skickligt höll balansen medan han tog sig fram. Efter honom kom Jack Pumpkinhead, ridande på Iffin. Herby, Medicinmannen, som klängde sig osäkert fast vid den Tvivelaktiga Dromedarens puckel medan pillren och askarna i hans medicinkista skramlade som kastanjetter, var en annan sevärd figur. Notta Bit Mores vagn föreställde en cirkusmanege, och upptågen från clownen, Pigasus, Bob Up, Scraps, Hank och Grumpy, Lapptäcksflickans björn, fick åskådarna att vrida sig av skratt.
Tik Tok hade riggat upp en mekanisk dressin, som han själv körde. Benny, den levande statyn av en allmän välgörare, som hade kommit till Oz från Boston, klev stadigt fram med ett uttryck av stolthet och djup tillfredsställelse i sina välhuggna drag. Bredvid Benny marscherade Soldaten med det gröna skägget, utan att se vare sig åt vänster eller höger, som det anstod en man som i egen person utgjorde hela Oz armé. Jag har bara nämnt de mest framstående av paraddeltagarna från Smaragdstaden. Utöver dem fanns det otaliga som marscherade och hundratals miniatyrslott, skepp, väldiga låtsassjöormar och drakar, och i ett hav av färg och harmoni slingrade de sig fram genom huvudstadens gator och slutade i palatsets västra trädgårdar, där pojkarna och flickorna från professor Wogglebugs idrottshögskola utmärkte sig i en rad gymnastikuppvisningar och Fågelskrämman satte ett rekord i stavhopp som aldrig skulle slås.
När Ozma hade delat ut pokalerna och priserna hade solen börjat sjunka ner bakom trädtopparna, och på strålande humör och med utmärkt aptit vände det kungliga sällskapet och de kungliga gästerna mot slottet. Här skötte Tik Tok, som hade skyndat i förväg, sina plikter som ceremonimästare med glans. Fega Lejonet tog hand om de fyrfota besökarna och ledde var och en till en luftig box med dusch i det kungliga stallet, så att de kunde vila och fräscha upp sig före den stora banketten. Och hur ska jag kunna göra rättvisa åt den bländande tillställningen?
För första gången i sin historia var den praktfulla matsalen fylld till sista plats. Den var lätt lika stor som en stadspark, och ändå fanns det precis plats för de två långa, glittrande, blomsterprydda bankettborden, det första för Ozmas hovmän och gäster, det andra för palatsets husdjur och de besökande djuren. Fågelskrämman väckte stor munterhet när gästerna tog plats, genom att sätta på sig ett par mörka glasögon för att skydda ögonen mot gnistrandet från så många juveler och kronor. Till varje rätt i den långa, läckra middagen hade Ozma en ny kung, drottning eller berömdhet vid sin sida, och allt var så skickligt ordnat att varje gäst fick äran att en stund sitta bredvid rikets lilla älvhärskarinna. Mjuk musik svävade ner från balkongen där den kungliga orkestern dolde sig bakom en berså av palmer. Gästernas färgglada dräkter och juveler och servisen av smaragd och silver tindrade och gnistrade i det magiska skenet från tusen ljus. De hundra lakejerna var snabba och skickliga, talen var korta och muntra, ”och aldrig”, tänkte Dorothy och såg sig omkring med en liten rysning av förnöjelse, ”aldrig har det funnits en så storslagen och ändå så förtjusande fest!”
Hungriga Tigern hade kommit ihåg varje gästs smak och aptit, och inte nog med att de fick samma läckerheter som de tvåfota besökarna, var och en fick också en egen specialrätt. Till och med Draken verkade njuta enormt av sina tändstickor och sin senap, och ropade sedan med hes röst efter tre hinkar glödande kol, varpå han blåste en hel serie rökringar och somnade gott.
Dorothy och Trollkarlen hade med tillbörlig blygsamhet tagit emot sina medaljer för upptäckten av Oz, och hela sällskapet, som stod upp under den högtidliga ceremonin, skrämdes plötsligt av ett gällt skrik från Lapptäcksflickan.
”Hans skägg! Hans skägg! Titta på hans skägg!” joddlade Scraps. (Ja, jag tror att ”joddla” bäst beskriver det upphetsade ljud som den här okuvliga flickan gav ifrån sig.)
”Hans skägg, sa jag, det blir RÖTT!” Vid ordet ”skägg” vändes varje öga mot Soldaten med det gröna skägget, för hans skägg var det längsta och mest berömda i Oz.
”Men det gör det ju!” utbrast Dorothy förvånat.
”Rött?” flämtade Soldaten och grep förtvivlat tag i sitt berömda skägg. ”Å! Å! Mitt vackra gröna skägg—det är rött som eld. Å! Å! Hur ska jag någonsin kunna vara Soldaten med det gröna skägget om mitt skägg förblir rött? Vem har gjort det här? Trollkarl! Trollkarl, spelar du mig ett spratt?”
”Absolut inte, Soldat. Jag vore den siste att röra ditt heliga skägg. Tyst, är ni snälla! Tyst! Det här är högst underligt och oroande.” Den lille Trollkarlen från Oz hoppade upp på sin stol och såg sig oroligt omkring i salen.
”Gör det ont? Är det smärtsamt med rött skägg?” frågade Scraps, medan de kungliga gästerna, som knappt visste om de skulle skratta eller tycka synd om honom, stirrade nyfiket på Oz armés flammande skägg.
”Det—det sårar mina känslor”, snyftade den stackars Soldaten och höll ut sitt borstiga skägg med avsky. ”Jag kommer aldrig att vänja mig vid ett rött skägg. Aldrig! Aldrig!”
”Varför inte klippa av det?” frågade prins Pompadore, som hade svårt att hålla tillbaka skrattet.
”Vad? Klippa av mitt vackra skägg? Nej, nej, då skulle jag hellre mista huvudet”, jämrade sig Soldaten med en förskräckt rysning. ”Hur skulle jag se ut? Hur skulle jag kunna slåss? Å! Å! Det här är ridikylt!” Ozmas förtvivlade armé begravde ansiktet i servetten och rusade våldsamt ut ur salen.
”Rödikylt, om du frågar mig”, anmärkte Fågelskrämman med sin lustiga röst.
”Nej, nej, det är MAGI!” muttrade Trollkarlen och klev raskt ner från stolen. ”Vänta, jag måste slå upp i min bok om röd magi och järtecken.”
”Och jag följer med dig”, erbjöd sig Jinnicky och rullade snabbt ur sin stoppade stol. ”Du vet ju att RÖD magi är min specialitet.” Och så skyndade Trollkarlen från Oz och Trollkarlen från Ev i väg tillsammans, arm i arm.
”Tja, jag kan tala om för er vad det betyder utan att slå upp i några böcker”, sa Fågelskrämman, medan Ozma, som såg ganska bekymrad ut, åter tog plats och gjorde tecken åt de andra att göra detsamma. ”Det är en varning”, förklarade Fågelskrämman och höjde stelt armen. ”Någon är på väg för att ryka i skägget på oss i vår egen lya (förlåt att jag talar så familjärt om ditt slott, min kära)”, han bugade ursäktande åt Ozma och fortsatte sedan allvarligt, ”en fara utifrån hotar kungariket Oz.”
”Vem skulle våga hota vårt lands självständighet?” frågade Gula Riddaren och svängde sitt svärd.
”Vad står på? Vad står på?” gnäggade Highboy och höjde sig så hastigt att han slog huvudet i taket.
”Det borde du veta, du som står så högt”, skrockade Fågelskrämman, som inte kunde låta bli att skämta ens när han var som allvarligast. ”Men lugna dig, min gode häst, du är inte i fara än.” Fara! Det korta, fula ordet föll som en bomb mitt i den glada och sorglösa församlingen. Med ett litet styng av bestörtning såg Dorothy Fega Lejonet krypa in under bordet, och när hon kände efter näsduken i fickan drog hon i stället fram ett av Trollkarlens önskepiller. Han hade gett henne det så att hon kunde besöka Fågelskrämmans majskolvspalats veckan därpå och göra det genom att helt enkelt önska sig dit i stället för att resa. Dorothy fingrade eftertänksamt på pillret en minut eller två, och sedan stoppade hon med en plötslig, snabb rörelse den lilla tabletten i munnen.
”Vad som än händer, hjälp mig att rädda Ozma och Oz”, mumlade Dorothy, och medan hon svalde pillret såg hon sig skarpt omkring i salen efter fler tecken på varning eller olycka.
Översatt från engelska. Läs originalet