Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

The Wishing Horse of Oz – Kapitel 5. En stor fest i Oz

· The Equinest

Kung som rider en häst
The Wishing Horse of Oz skrevs av Ruth Plumly Thompson, som fortsatte L. Frank Baums serie, och följer fler av Dorothys spännande äventyr. Den här gången finns det hästar.

En stor fest i Oz

”Varför alla kronjuveler, gamle Toz?” Highboy vilade hakan mot fönsterbrädan och tittade frågande in i påklädningsrummet hos Joe King, härskare över Gillikens och alla de purpurfärgade länderna i Oz. Kungens gemak låg på tionde våningen i det kungliga palatset, men det gjorde ingen skillnad för Highboy, för Highboy var en jättehäst vars teleskopben kunde höjas eller sänkas till vilken nivå som helst, vilket gjorde honom till ett av de mest häpnadsväckande och roliga djuren i Oz. ”Säg mig, ska vi någonstans särskilt?” frågade han nyfiket med sin släpiga röst, medan kungen, utstyrd i sin finaste snörade resrock och sin ametistkrona, belåtet betraktade sig själv i den långa spegeln.

”VI!” skrockade den glade monarken och vände sig om med ett hjärtligt vrål. ”Ho, ho, HO! Och hur vet DU att du ska med?”

”Jo, jag ser att du har dina finaste purpurfärgade stövlar på dig, och när kungen över alla Gillikens bär sina finaste purpurfärgade stövlar brukar han rida sin finaste purpurfärgade häst, eller hur?”

”Riktigt”, medgav kungen godmodigt. ”Och jag kan lika gärna tala om det med en gång: vi ska resa till huvudstaden på uttrycklig inbjudan av Hennes kejserliga höghet, drottning Ozma av Oz!” Kungen harklade sig viktigt. ”Det ska hållas en väldig fest för att fira att Oz upptäcktes av dödliga, och äran ska delas lika mellan den berömde trollkarlen som kom hit i en ballong från Omaha för många år sedan och lilla Dorothy, som kom med en cyklon från Kansas en tid senare. Inte bara härskarna över alla fyra kungarikena i Oz kommer att vara där, utan också många andra viktiga och kungliga personer.”

”Jaså? Jaså, minsann!” trumpetade jättehästen gällt. ”Där står du, blankputsad som ett dörrhandtag, och har inte sagt ett ord till mig. Hur kommer jag att se ut? Varför fick jag inte veta det tidigare? När ger vi oss av?”

”Så snart Hennes majestät har bestämt sig för vad hon ska ha på sig och vad hon ska ta med sig”, svarade kungen och blinkade högtidligt.

”Å, då har jag tid i överflöd.” Highboy suckade djupt av lättnad. ”Så vi är bjudna till Smaragdstaden, minsann? Så alldeles perf, så helt enkelt magnif. Billy! Tommy! JIM!!” Medan han ropade på var och en av de små stalldrängarna sänkte Highboy sig ett par våningar, och när han hade nått vanlig hästhöjd och stod på marken hade han beställt ett bad, en manpermanent, en oljeschamponering och en hovikyr åt sig själv. Highboys förberedelser för festen gick verkligen med fart, och med de tre stalldrängarna trippande efter sig med hinkar, borstar och svampar travade han oroligt fram och tillbaka i sitt stora, luftiga stall och valde ut sin allra präktigaste sadel, sitt präktigaste träns och sitt silverflätade täcke inför resan. Jättehästen ville göra ett intryck som upprätthöll, om inte rentav ökade, Gillikens ära och anseende. Han längtade efter att förnya vänskapen med Trot, en liten dödlig flicka som bodde i palatset, och med Herby, Medicinmannen, och alla de andra intressanta figurer han hade träffat vid ett tidigare besök i huvudstaden.

I kungarikena Munchkin, Quadling och Winkie rådde också livlig brådska och förberedelserna var i full gång, och i många av de mindre kungarikena gjorde kungar, drottningar och potentater sig redo för den stora vårfesten i Smaragdstaden. Och du kan föreställa dig hur roligt och spännande det var i själva huvudstaden. Alla hade någon särskild uppgift i programmet, till och med hundarna och katterna sprang viktigt omkring på otaliga ärenden som små budbärare, med öron och svansar darrande av intresse och förväntan. Sedan besökarna hade välkomnats officiellt vid stadens portar skulle det bli ett kejserligt festtåg med musikkårer, paradvagnar och små presenter åt alla. Därefter skulle det bli lekar, kapplöpningar och andra spännande idrottstävlingar och en stor bankett i det kungliga palatset. En bal i skenet av laterna magica i Ozmas trädgård skulle avsluta festligheterna den första dagen. Till den andra dagen hade man ordnat uppträdanden och levande tablåer på förmiddagen som skildrade viktiga och historiska händelser i Oz historia. Notta Bit More, en cirkusclown som hade kommit till Oz från Philadelphia, skulle ge en utomhuscirkus på eftermiddagen med hjälp av Bob Up, den föräldralöse pojken som hade kommit med honom, och alla de berömda djuren i Smaragdstaden. Att döma av tjuten, ropen och de uppsluppna fnissen som hördes från det stora vita tältet strax utanför stadsmuren lovade den att bli en fullständig succé.

Efter cirkusen hade Ozma planerat en picknickmiddag på stranden av Winkiefloden, följd av magiska uppvisningar av Trollkarlen från Oz och Glinda, Söderns goda trollkvinna, och sist men inte minst ett påkostat fyrverkeri som Happy Toko, kejsare över Silveröarna, hade skickat särskilt till det stora tillfället. Inte undra på att barnen i Smaragdstaden inte kunde tänka på något annat än den kommande festen. Inte undra på att Dorothy, Trot och Bettsy Bobbin, de små dödliga flickorna som bodde i det stora palatset och var prinsessor i egen rätt, hade för mycket att göra för att tänka på sina titlar eller bry sig om sina kronor. Dorothy, den första av de tre som kom till huvudstaden, var Ozmas käraste följeslagare, och Dorothy var kanske den mest upptagna av dem alla. Hon hade inte bara planerat alla tablåer och uppträdanden utan hade också hela ansvaret för att smycka både palatset och Smaragdstaden. Fågelskrämman, som Dorothy hade upptäckt på sin allra första resa till Oz, var hennes villigaste och mest outtröttliga medhjälpare. Den livlige, halmstoppade herrn hade fått en hjärna av Trollkarlen och var mycket omtyckt och ständigt efterfrågad tack vare sitt naturligt glada humör och sitt vänliga sinnelag.

Just nu övervakade han och Dorothy hur en blomsterbåge restes över stadens stora juvelbesatta portar. Bågen, som Trollkarlen hade odlat och skött om, var så magiskt sammansatt att en bandknuten bukett av doftande vårblommor föll lätt ner i knät på varje besökare som red genom porten. Dorothy och Fågelskrämman hade provat den till sin fulla förtjusning och belåtenhet, och nu stod de med sina stora buketter i famnen och såg på medan tre ivriga små trädgårdsmästare band upp de sista klängena av den magiska rankan på den glatt målade spaljén.

”Vet du”, sa Dorothy och kikade på Fågelskrämman över blomtopparna, ”jag kan knappt vänta till i morgon. Tänk att vi ska få träffa Sir Hokus och Ojo och Unk Nunkie och Urtha och prins Tatters och alla de andra—”

”Och de ska få träffa oss också, kom ihåg det”, strålade Fågelskrämman och blinkade med ena bomullsögat. ”Och nu, om du tror att du klarar dig några minuter utan mig, är det bäst att jag går och övar på mitt välkomsttal.”

”Å—är det DU som ska hålla välkomsttalet? Så storslaget! Så spännande!” Dorothy såg beundrande upp på sin äldsta vän i Oz.

”Ja, och jag ska också hålla talet när medaljerna delas ut till vårt lands upptäckare”, anförtrodde Fågelskrämman henne, sköt fram hakan och intog en pose. ”Hur kommer du att känna dig när jag fäster den där medaljen på ditt bröst, min flicka?”

”Tja”, suckade Dorothy och tittade drömmande över sin bukett, ”jag skulle inte kunna känna mig lyckligare än jag gör nu, men det blir verkligen en stor ära, Fågelskrämman.”

”En stor ära! Det kan du ge dig snickerty-sjutton på. Men tänk om jag glömmer mitt tal mitt i ett ord!” Fågelskrämman sköt bak sin gamla blå hatt och rynkade oroligt pannan. ”Hur kommer jag att känna mig med alla de där kungarna och drottningarna som stirrar rakt på mig? Jag tror verkligen att Ozma borde låta någon annan hålla talen.”

”Å, sluta nu”, skrattade Dorothy och gav honom en liten knuff. ”Har du inte en magisk hjärna? Du kommer att bli en lysande talare.”

”Tror du det? Ja, jag ska göra mitt bästa.” Något lugnare klappade Fågelskrämman Dorothy på axeln och gav sig av genom parken. Dorothy kunde se på hur han viftade med armarna att han övade, och med ett litet roat leende skyndade hon tillbaka till palatset för att lägga sista handen vid dekorationerna i Ozmas tronsal. Halvvägs dit mötte hon Hungriga Tigern, som bar en stor korg i munnen och följdes av tio små kökspojkar som också bar enorma korgar.

”Du milde, Tige, vad är det här?” Dorothy stirrade förvånat på det lilla tåget. Hungriga Tigern och Fega Lejonet har bott i Smaragdstaden nästan lika länge som Dorothy, och fast tigerns aptit är enorm och han ständigt hotar att äta upp en fet bebis har han aldrig gjort det än, och han är lika tam som Dorothys kattunge Eureka.

”Å, har du inte hört?” Hungriga Tigern satte ner sin korg och strök självbelåtet tillbaka sina morrhår. ”Jag är ordförande i mottagningskommittén för alla besökande djur och är just på väg för att köpa förfriskningar till den stora banketten och picknicken. Och lita på mig”, han blinkade stort åt Dorothy, ”jag ska göra det ordentligt. Låt mig se på listan, Kapo.” Han tog en lång lapp från den första kökspojken och började rabbla namnen på huvudstadens berömda fyrfota medborgare och sedan listan över besökare.

”Självklart måste det finnas kött åt Fega Lejonet och mig”, funderade Tigern och blinkade sömnigt. ”Sedan har vi Hank, Bettsy Bobbins mula, och Doubty, den där dromedaren som du och Sir Hokus tog med er hem från en av de där konstiga resorna; och vi får inte glömma Peters Iffin, fast han inte äter mycket. Skriv upp en låda violer och pelargoner åt Iffin, Kapo, min gosse. Ozmas Sågbock och Woozyn är av trä och bryr sig inte om mat, men den där fina rosa grisen Pigasus äter så mycket som ett dussin hästar, och Toto, din lilla hund, och Billina måste också tas om hand, och Scraps björn, Grumpy.”

”Naturligtvis”, höll Dorothy med och lutade armbågen mot Tigerns rygg så att hon kunde läsa listan över hans axel. ”Men alla de bor ju här. Vem kommer från främmande länder, Tiger?”

”Jo”, anförtrodde Tigern, ”det gläder dig säkert att höra att vår gamle vän den Bekväma Kamelen gör resan tillsammans med Hokus, jag menar Gula Riddaren, och Marygolden, prinsessan han gifte sig med, rider en stridshäst som heter Stampedro. Kungen och drottningen av Gillikens reser på Jättehästen (det blir rätt många hästar, eller hur?), och jag hoppas att Highboy håller sina ben i styr. Jag blir nervös av att se en varelse som har en höjd ena minuten och en annan höjd nästa. Visste du att prinsen av Pumperdink tar med sig Kabumpo, den Elegante Elefanten?”

”Menar du inte att Kabumpo tar med sig honom?” inföll Dorothy skälmskt. ”Och blir du inte glad att se honom igen?”

”Jo, jag blir glad nog att se honom”, mumlade Tigern, ”men att ge honom mat är ett rätt stort problem.”

”Ja, men du är precis rätt person att göra det”, sa Dorothy och slätade ut rynkan mellan Tigerns spetsiga öron. ”Du har ju själv en så stor aptit, så du vet precis hur hungrig en elefant skulle känna sig. Jag ser att du har skrivit upp Roger också.”

”Jag är rätt säker på att kung Ato tar med sig sin Läsfågel, så jag beställer ett dussin askar djurkex åt Roger och en tunna äpplen åt Snufferbux.”

”Undrar om han kommer att dansa för oss.” Dorothys ögon lyste upp, för hon tyckte mycket om den trofaste björnen som Ojo hade rest över hela Oz med. ”Han är säkert glad och full av upptåg.”

”Och hungrig som en björn”, suckade Tigern och rynkade bekymrat pannan. ”Men det är lätt jämfört med en drake. Kung Cheeriobed tar med sig en drake, och den draken lever på en diet av senap och svavel—tänk dig det, mitt barn, och HÖRRU—det är bäst att jag skyndar mig, annars blir mina inköp aldrig gjorda.”

”Och jag måste också gå”, sa Dorothy, som påmindes om sina många uppgifter. Hon drog kärleksfullt Tigern i örat och sprang sedan hela vägen tillbaka till palatset. I tronsalen hittade hon Ozma och Tik Tok i ett stilla samtal.

”Jag har gjort Tik Tok till ceremonimästare”, sa Ozma och såg upp med ett välkomnande leende, ”eftersom han aldrig glömmer det han har blivit uppdragen att komma ihåg.”

”Och jag ska se till att han alltid är uppdragen”, lovade Dorothy och klappade den mekaniske mannen på kopparaxeln. Tik Tok var ännu en av Dorothys upptäckter och hade tillverkats av en trollkarl för att vara slav åt kungen av Ev, men här var han nu, tack vare Dorothy, och levde ett intressant och bekymmersfritt liv i huvudstaden. Tik Tok kunde prata, tänka och röra sig lika bra som vem som helst när han var uppdragen, och han var mycket pålitligare och outtröttligare än en riktig människa.

”Jag ska an-mä-la be-sö-kar-na när de kom-mer in i pa-lat-set och per-son-li-i-gen fö-ra dem till de-ras kung-li-ga rum”, berättade Tik Tok för Dorothy på sitt långsamma och noggranna sätt. ”Oz-ma kan li-ta full-stän-digt på mig och allt kom-mer att gå som ett ur-verk.” Med två stela bugningar, tickande av viktighet, marscherade metallmannen stolt ut ur rummet.

”Som ett urverk. Ha, ha! hörde du det, och varför inte, med en urverksman som håller i alltihop? Å, Ozma, ser inte allt storslaget och praktfullt ut?” Dorothy lade armen om den lilla drottningens smala midja och såg sig omkring i den vackra tronsalen. Varje fönster och dörröppning var smyckad med blomstergirlanger, och hundratals palmer, ormbunkar och fladdrande vimplar av siden gav den en ovanlig prägel av pompa och ståt. ”Låt—mig—se”, funderade Dorothy och rättade till vecken i en vit satängridå. ”Jag ska stå till höger om dig, Bettsy Bobbin och Trot till vänster, och Lapptäcksflickan ska bära ditt släp vid den stora mottagningen. Tror du att du kan lita på henne, Ozma? Hon kommer nog att försöka hoppa hopprep med det eller vifta med det som en näsduk.”

”Å, Scraps är rätt duktig, med tanke på hur tokigt hon är hopsydd”, anmärkte Ozma med ett litet leende, ”och hon skulle bli så besviken om hon inte fick vara med oss. Jag är säker på att jag kan lita på henne—åtminstone en liten stund.”

”Lita på mig? Lita på? Så förolämpad blir man då!” ropade en glad röst, och Scraps, som hade kikat fram mellan draperierna längst bak i rummet, tog sats, gled ett långt stycke och landade i en föga damlik hög vid foten av podiet som ledde upp till tronen. Scraps, som var gjord av ett gammalt lapptäcke och stoppad med bomull, hade väckts till liv av en trollkarl för att tjäna hans hustru, men Lapptäcksflickan hade kommit till Smaragdstaden med Ojo och aldrig återvänt till dem som skapat henne, eftersom hon föraktade den enkla banan som tjänsteflicka. Hon var så glad och rolig att Ozma hade låtit henne stanna i palatset.

”Måste jag släpa mig till träningen för att få bära ett släp?” frågade hon, hoppade upp och intog en så komisk pose att både Dorothy och Ozma måste skratta.

”Naturligtvis inte”, sa Ozma vänligt, ”var bara försiktig och gör ingen gymnastik under mottagningen.”

”Å, jag ska vara försiktig och så värdig att jag förmodligen spricker i en söm, men vänta bara tills ni får se det stora luft-balans-trotsande numret jag ska göra till den stora föreställningen”, flåsade Scraps och blinkade skrytsamt med knappögonen. ”Jag ska gå på lina i Nottas cirkus, så HEJ på er så länge, flickor, jag måste gå och öva.”

”Ja, även om hon ramlar spelar det ingen roll”, anmärkte Dorothy med en lätt rysning när Lapptäcksflickan vårdslöst hoppade ut genom fönstret, reste sig upp och gav sig av mot cirkusplatsen i utkanten av parken.

”Å, Ozma, med alla intressanta personer som redan är här och alla storslagna och spännande som är på väg, tror jag att vi kommer att ha roligare än vi någonsin har haft sedan Oz upptäcktes.”

”Är du glad att du upptäckte oss?” Ozma kramade henne kärleksfullt och stack in sin arm under Dorothys. ”Kom så går vi och ser hur det går för Trollkarlen med hans trick till picknicken.”

Dorothy nickade ivrigt, och hand i hand skyndade de två flickorna över korridoren till laboratoriet hos den underbare Trollkarlen från Oz.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet