Hästkonst
Den svarta hästen

Sagan om en mystisk svart häst och vad den betydde för en sörjande ung prins.
Ur boken More Celtic Fairy Tales, i urval och bearbetning av Joseph Jacobs.
Det var en gång en kung som hade tre söner, och när kungen dog gav de inte den yngste sonen så mycket som en skugga av något, utom en gammal vit, haltande hästkrake.
”Om det här är allt jag får”, sa han, ”så är det väl bäst att jag ger mig av med den.”
Han färdades med den rakt fram, ibland gående, ibland ridande. När han hade ridit en bra stund tänkte han att hästkraken behövde äta en stund, så han steg av, och vad fick han se komma emot sig ur hjärtat av västerled om inte en ryttare som red högt, väl och mycket väl.
”Var hälsad, min gosse”, sa han.
”Var hälsad, kungason”, sa den andre.
”Vad har du för nytt?” sa kungasonen.
”Jag har det här”, sa gossen som kom. ”Jag har just ridit mig förtvivlad på den här åsnan till häst; vill du ge mig den haltande vita hästkraken i utbyte mot honom?”
”Nej”, sa prinsen, ”det vore en dålig affär för mig.”
”Du behöver inte vara rädd”, sa mannen som kom, ”vem vet, du kanske har större nytta av honom än jag. Han har en förtjänst: det finns inte en enda plats i världshjulets fyra delar som du kan komma på och som den svarta hästen inte kan ta dig till.”
Så kungasonen fick den svarta hästen och gav bort den haltande vita hästkraken.
Och vart tänkte han sig när han satt upp, om inte till Riket under vågorna? Han red, och före soluppgången nästa morgon var han där. Vad fann han när han kom fram om inte sonen till kungen under vågorna, som höll hov, och rikets folk som hade samlats för att se om det fanns någon som åtog sig att ge sig ut och söka efter grekernas kungs dotter för att hon skulle bli prinsens hustru. Ingen trädde fram – men vem dök då upp om inte ryttaren på den svarta hästen.
”Du, ryttare på den svarta hästen”, sa prinsen, ”jag binder dig med kors och trolldom att ha grekernas kungs dotter här innan solen går upp i morgon.”
Han gick ut till den svarta hästen, lutade armbågen mot hans man och drog en djup suck.
”En förtrollad kungasons suck!” sa hästen. ”Men oroa dig inte; vi ska klara det som har lagts på dig.” Och så gav de sig av.
”Nu”, sa hästen, ”när vi närmar oss grekernas stora stad kommer du att märka att en hästs fyra hovar aldrig förr har satt sin fot i staden. Kungadottern kommer att få syn på mig när hon tittar ut genom ett fönster högst uppe i slottet, och hon kommer inte att vara nöjd förrän hon har fått rida en tur på mig. Säg att det får hon, men att hästen inte tål någon annan man än dig framför en kvinna på hans rygg.”
De kom nära den stora staden, och han började visa prov på sin ridkonst; prinsessan tittade ut genom fönstren och lade märke till hästen. Ridkonsten behagade henne, och hon kom ut precis som hästen hade sagt.
”Låt mig rida på hästen”, sa hon.
”Det får du”, sa han, ”men hästen låter ingen annan man än mig rida framför en kvinna på honom.”
”Jag har en egen ryttare”, sa hon.
”I så fall, sätt honom framför”, sa han.
Innan ryttaren ens hunnit upp, när han försökte sitta upp, lyfte hästen benen och sparkade bort honom.
”Kom då själv och sitt framför mig”, sa hon, ”jag tänker inte låta saken bero.”
Han satt upp på hästen och hon bakom honom, och innan hon hann se sig om var hon närmare himlen än jorden. Han var i Riket under vågorna med henne före soluppgången.
”Du har kommit”, sa prinsen under vågorna.
”Jag har kommit”, sa han.
”Där är du, min hjälte”, sa prinsen. ”Du är en kungason, men jag är en lyckans son. I alla händelser ska det nu inte bli någon fördröjning eller försummelse, utan bröllop.”
”Sakta i backarna”, sa prinsessan, ”ditt bröllop är inte så nära som du tror. Förrän jag får silverbägaren som min mormor hade på sitt bröllop, och som min mor också hade, gifter jag mig inte, för jag måste ha den på mitt eget bröllop.”
”Du, ryttare på den svarta hästen”, sa prinsen under vågorna, ”jag binder dig med trolldom och kors om inte silverbägaren är här före gryningen i morgon.”
Han gick ut till hästen, lutade armbågen mot hans man och drog en djup suck.
”En förtrollad kungasons suck!” sa hästen. ”Sitt upp, så ska du få silverbägaren. Rikets folk har samlats kring kungen i kväll, för han saknar sin dotter, och när du kommer till palatset ska du gå in och lämna mig utanför; där inne kommer bägaren att gå runt bland sällskapet. Gå in och sätt dig mitt ibland dem. Säg ingenting och låtsas vara en av dem som hör till där. Men när bägaren kommer till dig, ta den under armen och kom ut till mig med den, så rider vi.”
I väg red de och kom till Grekland, och han gick in i palatset och gjorde som den svarta hästen hade sagt. Han tog bägaren, kom ut och satt upp, och före soluppgången var han i Riket under vågorna.
”Du har kommit”, sa prinsen under vågorna.
”Jag har kommit”, sa han.
”Det är bäst att vi gifter oss nu”, sa prinsen till den grekiska prinsessan.
”Sakta och lugnt”, sa hon. ”Jag gifter mig inte förrän jag får silverringen som min mormor och min mor bar när de vigdes.”
”Du, ryttare på den svarta hästen”, sa prinsen under vågorna, ”ordna det. Låt oss ha den ringen här i morgon vid soluppgången.”
Gossen gick till den svarta hästen, lade armbågen på hans hals och berättade hur det stod till.
”Aldrig har jag ställts inför något svårare än det här som nu har lagts framför mig”, sa hästen, ”men det finns i alla fall inget annat att göra. Sitt upp. Det finns ett snöberg och ett isberg och ett eldberg mellan oss och den där ringen. Det är mycket svårt för oss att ta oss förbi dem.”
Så red de som de var, och ungefär en engelsk mil från snöberget var de illa ute av kölden. När de kom nära slog han på hästen, och med ett enda språng var den svarta hästen uppe på toppen av snöberget; med nästa språng var han på toppen av isberget; med det tredje språnget for han genom eldberget. När han hade passerat bergen hängde han sig fast vid hästens hals, som om han var nära att svimma. Han red vidare ner till en stad nedanför.
”Gå ner”, sa den svarta hästen, ”till en smedja och låt göra en järnspik för varje benända i mig.”
Han gick ner som hästen önskade, fick spikarna gjorda och kom tillbaka med dem.
”Stick in dem i mig”, sa hästen, ”varenda spik i varenda benända jag har.”
Det gjorde han; han stack in spikarna i hästen.
”Här finns en sjö”, sa hästen, ”fyra engelska mil lång och fyra engelska mil bred, och när jag går ut i den kommer sjön att fatta eld och flamma. Om du ser Eldsjön slockna innan solen går upp, vänta på mig, och om inte, gå din väg.”
Ut i sjön gick den svarta hästen, och sjön blev till lågor. Länge låg han utsträckt vid sjön, slog händerna mot varandra och klagade högt. Dagen kom, och sjön slocknade inte.
Men i den stund då solen steg upp ur vattnet slocknade sjön.
Och den svarta hästen steg upp mitt i vattnet med en enda spik kvar i sig, och ringen på dess ände.
Han kom i land och föll ihop vid sjöns strand.
Då gick ryttaren ner. Han tog ringen och släpade hästen ner till en sluttning. Han började skydda honom genom att lägga armarna om honom, och medan solen steg blev hästen bättre och bättre, tills han vid middagstid reste sig på benen.
”Sitt upp”, sa hästen, ”så ger vi oss av.”
Han satt upp på den svarta hästen, och i väg red de.
Han nådde bergen och lät hästen hoppa upp på eldberget, och de var på toppen. Från eldberget hoppade han till isberget och från isberget till snöberget. Han lämnade bergen bakom sig, och på morgonen var han i riket under vågorna.
”Du har kommit”, sa prinsen.
”Det har jag”, sa han.
”Det är sant”, sa prinsen under vågorna. ”En kungason är du, men en lyckans son är jag. Nu ska det inte bli fler misstag och fördröjningar, utan bröllop den här gången.”
”Ta det lugnt”, sa grekernas prinsessa. ”Ditt bröllop är inte så nära som du tror än. Förrän du bygger ett slott gifter jag mig inte med dig. Varken till din fars slott eller till din mors tänker jag flytta, utan bygg mig ett slott som din fars slott inte ens duger till tvättvatten åt.”
”Du, ryttare på den svarta hästen, bygg det”, sa prinsen under vågorna, ”innan morgondagens sol går upp.”
Gossen gick ut till hästen, lutade armbågen mot hans hals och suckade, för han trodde att det slottet aldrig i evighet skulle kunna byggas.
”Aldrig har jag mött en krök på min väg som varit lättare att ta mig förbi än den här”, sa den svarta hästen.
I samma ögonblick som gossen såg sig om fick han se allt som fanns där, och en mängd timmermän och stenhuggare i arbete, och slottet var klart innan solen gick upp.
Han ropade på prinsen under vågorna, och prinsen fick se slottet. Han försökte riva ut sitt öga i tron att det var en synvilla.
”Son till kungen under vågorna”, sa ryttaren på den svarta hästen, ”tro inte att det är en synvilla; det här är en sann syn.”
”Det är sant”, sa prinsen. ”Du är en lyckans son, men jag är också en lyckans son. Nu ska det inte bli fler misstag och fördröjningar, utan bröllop.”
”Nej”, sa hon. ”Tiden är inne. Ska vi inte gå och titta på slottet? Det finns gott om tid att gifta sig innan natten kommer.”
De gick till slottet, och slottet var utan ett enda ”men” ——
”Jag ser ett”, sa prinsen. ”Åtminstone en brist måste åtgärdas. En brunn måste göras inne i slottet, så att man inte behöver gå långt efter vatten när det är fest eller bröllop på slottet.”
”Det ska inte dröja länge innan det är gjort”, sa ryttaren på den svarta hästen.
Brunnen gjordes, och den var sju famnar djup och två eller tre famnar bred, och de tittade på brunnen på väg till bröllopet.
”Den är mycket väl gjord”, sa hon, ”så när som på ett litet fel där borta.”
”Var då?” sa prinsen under vågorna.
”Där”, sa hon.
Han böjde sig ner för att titta. Hon kom fram, lade båda händerna mot hans rygg och knuffade ner honom.
”Där får du vara”, sa hon. ”Om jag ska gifta mig är det inte med dig, utan med mannen som utförde varenda bragd som har utförts, och om han vill ska jag ta honom.”
I väg gick hon med ryttaren på den lilla svarta hästen till bröllopet.
Och det var först tre år senare som han kom att tänka på den svarta hästen eller var han hade lämnat honom.
Han steg upp och gick ut, och han ångrade bittert att han hade glömt den svarta hästen. Han hittade honom precis där han hade lämnat honom.
”Lycka till, min herre”, sa hästen. ”Det verkar som om du har fått något som du tycker bättre om än mig.”
”Det har jag inte, och det kommer jag aldrig att få; men det kom över mig att glömma dig”, sa han.
”Det gör mig ingenting”, sa hästen, ”det spelar ingen roll. Lyft ditt svärd och hugg av mitt huvud.”
”Lyckan låter mig inte göra det”, sa han.
”Gör det genast, annars gör jag det med dig”, sa hästen.
Så gossen drog sitt svärd och högg av hästens huvud; sedan lyfte han båda händerna och gav upp ett sorgset rop.
Vad hörde han då bakom sig om inte: ”Var hälsad, min svåger.”
Han såg sig om, och där stod den ståtligaste man han någonsin hade sett.
”Varför grät du över den svarta hästen?” sa han.
”Därför”, sa gossen, ”att det aldrig har fötts någon varelse i den här världen, av människa eller djur, som jag har hållit mer av.”
”Skulle du ta mig i hans ställe?” sa främlingen.
”Om jag kunde tro att du var hästen skulle jag göra det; men annars vill jag hellre ha hästen”, sa ryttaren.
”Jag är den svarta hästen”, sa ynglingen, ”och vore jag inte det, hur skulle du då ha fått alla de saker du gav dig ut för att hämta i min fars hus? Sedan jag förtrollades har jag sprungit för många män innan du träffade mig. De hade bara ett och samma ord: de kunde inte behålla mig eller hantera mig, och de behöll mig aldrig mer än ett par dagar. Men när jag kom till dig behöll du mig tills den tid som förtrollningen skulle vara hade runnit ut. Och nu ska du följa med mig hem, och vi ska hålla bröllop i min fars hus.”
Översatt från engelska. Läs originalet