Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Hur den gamla hästen vann vadet

· The Equinest

Tre hästar som tävlar på gräs

Dagens poesi är en dikt med humor, skriven av Oliver Wendell Holmes 1876.

Det var på den berömda travbanan,
där vadhållarna samlats runt planen
från när och fjärran; där fanns ”esen”
vars bragder fyller sportpressen:
det snabba skimmelstoet, gamle Hirams märr,
den kvicka fuxhingsten, Dan Pfeiffers stolthet,
och med dem en tredje – och vem är han
som står där bredvid sin snabba bruna valack?
Budd Doble, vars snuviga namn
ljuder så i ryktets nästrumpet.
Där stod också mången känd springare
av Messengers och Morgans blod;
och gröna hästar, inte få,
som ingen ännu visste vad de gick för;
och alla hyrkrakar som känner så väl
söndagssprättens piskrapp.

Blå är himlen på premiärdagen;
gräset runt banan är grönt av maj;
solskenets gyllene glans faller
på ljusfux och fux, brun och konstantskimmel;
hästarna skrapar, dansar och gnäggar,
stoföl och hingstföl leker som kattungar
och dansar och kastar sina vågiga manar,
blanka och mjuka som härvor av silke;
vagnar och gigar står uppställda runtom,
och modet visar stolt upp sin glada utstyrsel;
här står – varje ung Jehus dröm –
den ledade tandemen, ett nyckfullt spann!
Och där breder i större bredd ut sig
fyrspannets prakt;
mot felfria kravatter och blanka cylindrar
strålar de vackra damhattarna sina leenden;
(stilen är mannen, som böckerna säger;
stilen är kvinnan, i alla fall);
ur volanger som skummar av gräddvita spetsar
tittar mopsens sotiga nos fram,
eller så rullar spanieln med sitt fuktiga öga,
eller stirrar den strävhåriga skyeterriern –
o kvinna, i dina lediga stunder
så blyg mot oss, så frikostig mot dessa!

”Kom igen! Jag slår vad, två mot ett,
att jag får honom att göra det!” ”Säger du det? Det gäller!”

Vad var det, och vem skulle göra det?
Jag hörde inte och kan inte säga det –
men lyssna tills min berättelse är slut.

Knappt sedd, längst bak bakom de andra,
omilt trängd av kärra och vagn,
stod prästens magra, knotiga brune
förspänd för sin enspännarvagn –
utlånad till klockaren för dagen;
(en begravning – sa klockaren;
hans mors morbrors fru var död.)

Som Lasarus bjuden till den rike mannens gästabud
såg det stackars övergivna gamla djuret ut;
hans päls var sträv, hans svans var kal,
det grå låg inströsslat i hans hår;
sportfolk och jockeys kände honom inte,
och ändå sägs det att han en gång kunde trava
bland de snabbaste i stan,
tills något sprack och bröt ner honom –
springarens och statsmannens gemensamma öde!
”Och glöms vi då så snart?”
Ack! Jag tvivlar på att någon av er
någonsin har hört namnet ”Old Blue”,
vars rykte ljöd i hela trakten
i forna dagar, när jag var ung!

”Fram med hästen!” Ack! han liknade
inte den som Mazeppa red;
tunn i manen, vass i ryggen och ostadig i knäna,
ett vrak av det som en gång var en springare,
tunna läppar, hålögd, stel i lederna;
men inte utan förtjänster för ett kunnigt öga.
Klockaren, som skrattade i mjugg
som om alltihop vore på låtsas,
ledde fram hästen, och medan han skrattade
hakade han loss bakselen från en skakel,
knäppte upp den rostiga bukgjorden,
drog ut tränsbettet ur hans mun,
tog av hans huvudlag och gjorde honom fri
från remmar och tyglar – en syn att skåda!

Så sliten, så mager i varje lem,
de kan väl inte sadla honom!
Jo! Över hans rygg grenslar svinlädret
och slår mot hans magra, reumatiska sidor;
med en min av blandat förakt och munterhet
spänner de sadelgjorden runt honom;
med en hästkarls blinkning och ett kaxigt kast
slänger en ung grabb benet över,
och så, med ryttaren på ryggen,
leder de honom, haltande, till banan,
långt upp bakom startpunkten,
för att mjuka upp varje stelnad led.

När han passerade genom den hånande folkmassan
kastade gamle Hiram en medlidsam blick;
”Spring på, din krympling, så länge du kan!”
ropade den osentimentale Dan;
”En fastedagsmiddag åt kråkorna!”
hördes Budd Dobles hånfulla rop.

Långsamt, som när balansbommen
först känner ångtrycket stiga,
med varnande hosta och hotfullt väsande
böjer den stela gamla stridshästen knäna;
först med försiktigt och värdigt steg,
som om han drog en statskaross.
Han är ingen fåle; han vet mycket väl
att tiden är vikt och alltid gör sig påmind;
ingen häst är så stark att han inte fruktar
handikappet av tjugo år.

När den gamla hästen, genom trängseln på båda sidor,
närmar sig domartornet,
under sin jockeys fjäderlätta vikt,
blir han lite varm i gången,
och då och då prövas ett steg
som antyder något som liknar ett riktigt kliv.

”Kör!” Genom hans öra sved uppropet
som om en stridstrumpet ljudit;
de slumrande instinkterna, länge orörda,
spritter till vid det gamla välkända ordet;
det far som en låga genom varje lem –
vad betyder hans tjugo år för honom?
Det vilda slag som ryttaren gav honom
föll okänt på hans insjunkna flanker;
sporren som stack hans glanslösa hud
slet obemärkt upp hans blödande sida;
sporre och tygel är honom likgiltiga –
han går som en femåring igen!

Innan kvartspålen var passerad
sa gamle Hiram: ”Han går fort.”
Långt innan kvarten blivit en halv
hade den fnissande publiken slutat skratta;
hårdare klamrade sig hans skräckslagna jockey fast
när han svängde ut i väldiga kliv,
med gruset yrande i spåret,
halsen sträckt och öronen bakåtlagda,
och svansen utsträckt hela tiden
bakom sig som en rundfil!
Av flög en sko – iväg den snurrade,
skjuten som en kula ur ett gevär;

Den darrande jockeyn formar en bön
av rester av svordomar han brukat svära;
han tappar spöt, han tappar tygeln,
han griper vilt efter en man;
han tappar greppet – han vinglar och raglar –
han glider ner under de trampande hovarna!
Mången ryttares knän darrar,
blommorna på mången damhatt skälver,
och rop stiger från vänster och höger:
”Sitt kvar! Sitt kvar!” ”Hall i! Hall i!”
”Klamra dig runt halsen och släpp inte!”
”Den farten håller inte – så där! lugnt! ptro!”
Men likt den svarta springare som bar
Lenores spöklika älskare,
med näsborrar som frustar skum och eld,
kan ingen sträcka trötta hans knotiga lemmar;
och nu rusar han förbi läktaren,
och ”Stoppa honom! Stoppa honom!” är ropet.
Stig undan! han har bara börjat –
han kör tre heat i ett!

”Spring inte fram framför honom! han slår in skallen på dig;
följ efter i stället och grip tyglarna!”
Så talade gamle Hiram. Dan Pfeiffer hörde
och sprang otåligt iväg vid ordet;
Budd Doble gav sig av på sin brune,
gamle Hiram följde på sin skimmel,
och iväg de far, och runt de går,
de snabba gör ”allt de kan”.
Se! två gånger följer de i hans hälar
när han svänger runt den runda banan
och virvlar med sig den fastklamrade pojken
som Hektor runt Trojas murar;
vidare, vidare, tredje varvet runt –
de halkar efter! de tappar mark!
Budd Dobles krake börjar ge vika!
Dan Pfeiffers fux viftar med svansen!
Och se! trots spö och rop
ger gamle Hirams märr upp!
Nu mot mål! I kurvan
kommer den gamla hästen – alla andra långt bakom –
svängande in i lätt trav;
herregud! han har distanserat hela bunten!

Det travet kunde ingen dödlig förklara;
somliga sa: ”Old Dutchman är tillbaka!”
Somliga tog hans tid – åtminstone försökte de,
men vad den var kunde ingen avgöra;
en sa att han inte kunde förstå
vad som hänt med hans sekundvisare;
en sa 2.10; det kunde inte stämma –
snarare två tjugotvå eller tre;
gamle Hiram avgjorde det till sist:
”Tiden var två – det gick dja-vu-lskt fort!”

Prästens häst hade vunnit vadet;
det kostade honom en hel del svett;
tillbaka för enspännarvagnen gick han;
prästen undrade vad det betydde
och mumlade, milt förvånad
och med en vänlig glimt i ögat,
att den begravningen måste ha varit ett knep,
eller så kör liken i dubbel fart;
det skulle inte förvåna mig, det säger jag,
om broder – Jehu – höll bönen!

Och det här är allt jag har att säga
om den sega gamla bruna travaren.
Hopp! Hopp! Trav på! Adjö!
Sensmoralen som sagan berättas för:
en häst kan trava fast han är gammal.

För krånglig?

Språket i den här dikten är lite svårare, men om du tar dig förbi det finns det en fantastisk berättelse att hämta. Om du föredrar något som är lite lättare att läsa kan du kolla in ett par utdrag ur Mazeppa av Lord Byron. Utdrag 1 | Utdrag 2.

Hästar i poesin

Översatt från engelska. Läs originalet