Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Så kom fuxen hem

· The Equinest

En fux som går mot ett hus
Dagens hästpoesi är en tragedi skriven 1898 av William Ogilvie, en skotsk berättande poet och hästälskare.

Så kom fuxen hem

Tjugo engelska mil bortom höjderna, där en glänta av vassgräs bryter
en halv engelsk mil av snårig mulga, gömmer sig ett tjog infödingsspjut,
medan ryttaren sjunger en kärleksvisa, utan aning om sitt öde,
tills boskapshästen viker undan och kastar sig ut ur vassgrästräsket – för sent!

Tung faller en livlös kropp från hans blanka bog till marken,
och det mörka blodet stänker upp när den stora hästen tar sitt språng;
med vilda ögon vidgade av skräck och de röda näsborrarna utspända
rusar han vansinnigt in i mulgan, bort från den dödes mörka gestalt;

fläckad av det purpurröda blodet, i stället för orden han inte kan säga,
dundrar han genom den karmosinröda solnedgången mot gården vid bäcken;
högt över höjd och väg ljuder hovarna sina olyckstoner,
rak som en pil mot grinden … Så kom fuxen hem!

Vad är det för dammoln nere på slätten, Jack? Dina ögon är yngre än mina;
det kommer för fort för ett spann eller en kärra, och diligensen kommer inte förrän nio.
Harry Olden, som han rider! Ja, det är inte så konstigt, Jack;
när en karl är nygift dröjer han inte på vägen.

Där borta vid stugdörren väntar hans lilla fru:
Vid alla makter i himmel och på jord! Varför i hela friden rider han så?
Jag skulle hellre förlora tio pund – han måste sluta med det här förbaskade spelet –
jag skulle hellre förlora hundra än att han red gamle Khyber halt.

Inte en häst längs floden . . . Vad är det du säger, Jack?
Khyber styr mot grinden utan ryttare på ryggen!
Tränset sönder, bröstplattan fladdrande, bringa och bog vita av lödder!
Gå undan där! Ta ner bommarna! . . . Så kom fuxen hem!

Hon står i trädgården, och solnedgångens sken faller
genom pepparträden och eukalyptusen på stugans vitkalkade väggar;
hon spanar genom solnedgången tills hennes ögon får sin belöning;
i den stilla luften lyssnar hon efter takten av Khybers hovar;

nu viskar hon: ”Jag ser honom; han rider fort i kväll!”
Ivrigt slår hennes hjärta, och hennes ögon har kärlekens eget ljus.
”Khyber älskar att rusa hemåt! Käre gamle Harry låter honom springa,
för han vet att jag väntar och oroar mig när solen sjunker lågt.

”Vad är det för folksamling vid grindbommarna? Harry kommer hem med pompa och ståt!
Om jag springer genom trädgården möter jag honom vid grinden!”
I den tysta, skräckslagna ringen, med stumma läppar och mörka pannor,
fanns inte en man som förmådde berätta för henne hur fuxen kom hem!

Ett tragiskt slut

Även om det är en sorglig dikt är den skickligt skriven och mycket underhållande att läsa. Om du letar efter något kortare kan du läsa en strof ur en annan av hans dikter, The Hooves of Horses, och håll utkik efter mer nästa tisdag.

Hästar i poesin

Översatt från engelska. Läs originalet