Följ vår helt nya YouTube-kanal!
SA Boerperd

RaserSydafrika

SA Boerperd

Mankhöjd
14 – 16 hands
Bevarandestatus
I riskzonen

Boerhästen, som också kallas South African Boerperd och Kaapse Boerperd, har en lång historia som är tätt sammanflätad med Sydafrikas folk.

Ursprung

Boerperd-hästarnas släktlinje går tillbaka till mitten av 1600-talet, då holländarna anlade en station vid Taffelbukten. De första hästarna som fördes in till Kapkolonin var korsningar mellan berberhästar och araber som hämtades från Java. Antalet var litet från början och en hästs dräktighet är lång, så beståndet växte långsamt och inavel var ett ständigt problem.

Som tur var räddades de av en hel skeppslast araber. Det är faktiskt sant: utanför kusten hade ett fartyg på väg till Persien gått på grund med 14 arabiska hästar som tillhörde shahen av Persien (och dessutom några av hans allra finaste djur). Hästarna simmade i land och fångades in, och deras utsökta blodslinjer tillfördes den lilla flock som redan fanns. Den här blandningen blev det som kallas Cape Horse.

I isolering

Under ungefär hundrafemtio år fick genpoolen nästan inget tillskott utifrån, frånsett 40 hingstar av engelskt fullblod. Beståndet var så stort att fullblodets arv inte satte några större spår i rasen, utöver lite mer storlek och en annan hållning. Aveln blomstrade, och vid mitten av 1700-talet levererade man krigshästar till den engelska armén i Indien.

Två gånger under 1700-talet drabbades Sydafrikas hästar av afrikansk hästpest, som dödade tusentals djur. Tragedin gav ändå rasen ett visst skydd mot sjukdomen för framtiden, eftersom bara de djur som överlevde fick föra sina gener vidare.

Boerkrigen

Det var 1800-talet och boerkrigen som befäste Boerperd-hästarnas egenskaper. Importerade hingstar – flamländska, hackney, Norfolk Trotter och Cleveland Bay – bidrog till deras arv. Rasen sattes på hårda prov i krigen och kämpade tappert, men många hästar gick förlorade. En del sköts på gårdarna, när brittiska soldater försökte ta ifrån boerna deras övertag. Till slut klarade sig bara de hästar som var tåliga nog att överleva, eller vars ägare var listiga nog att gömma dem för de brittiska soldaterna.

Under 1900-talet väcktes ett förnyat intresse för att bevara den här heroiska rasen. Flera olika stamböcker och föreningar bildades, men det var först 1973 som Boerperd Society of SA grundades. Föreningen tog fram en rasstandard och använde ett mycket strängt urval för att hitta lämpliga avelsdjur. I slutet av decenniet hade namnet ändrats till Historic Boerperd Breeders Society, och 1980 erkändes rasen officiellt.

Enligt DAD-IS är rasen i riskzonen, och 2025 fanns det mellan 250 och 405 djur kvar.

Blodslinjer

Det finns flera viktiga blodslinjer inom Boerperd-rasen.

Cloete-hästar

Jacob Cloete var en av de första fria borgarna (Free Burghers) som slog sig ner i Kapkolonin, och han fick några av de första hästarna som föddes upp där. Familjen Cloete var hästuppfödare och var särskilt noga med att hålla sina blodslinjer rena. Under kriget förlorade de alla hästar utom två stoföl, och det ena av dem, Ou Bes, är en av linjens stammödrar.

A2- eller van Niekerk-hästar

Den här linjen kommer från ett stuteri som var väletablerat vid mitten av 1800-talet och vars hästar var kända för sin kvalitet. År 1879 var en bonde på väg med sina får och hästar och övernattade på stuteriet. På morgonen var ett av hans hingstföl för svagt för att fortsätta, så det såldes till stuteriet. Hingstfölet, som hette David, blev en av grundpelarna för van Niekerk-hästarna. Linjen hölls ren av stuteriet A2, som gav den dess andra namn.

Hancke-hästar

Familjen Hancke var känd i hela landet för sina fina skimlar. Just den här linjen uppskattades av storviltsjägare för sin uthållighet och seghet. Under kriget visade linjen sitt värde, och hästar från familjens flock på 700 ston levererades till boerna. Alla linjer led av krigen, men efteråt samlades de brännmärkta djuren ihop så att familjen kunde fortsätta aveln.

Steenkamp-hästar

Den här blodslinjen går tillbaka till 1847, då uppfödaren Willem Steenkamp och hans familj började leva ett ganska nomadiskt liv och flyttade sin flock mellan olika delar av landet. Till slut hamnade de på en perfekt plats för hästavel, det bergiga distriktet Ermelo. Före krigen bidrog hingstar av arabiskt och engelskt fullblod till arvet, och linjen var känd för smidiga och robusta ridhästar. Kriget tog hårt även på den här linjen, och 1934 var den nästan utdöd, även om några hästar fanns kvar.

Odendaal-hästar

Den här linjen var redan etablerad när kriget bröt ut 1899, och H.P. Odendaal var känd för sina hästar. När kriget var slut hade han 6 ston kvar och en hingst som han hållit gömd i bergen vid Witsieshoek. År 1912 började han med omsorg köpa in fler hingstar, och aveln kom i gång igen. Med tiden bytte aveln ägare, tills stuteriet till slut lades ner. År 1980 hittade Mof Grimbeeck en hingst och ett par fuxston, och han höll blodslinjerna vid liv – som tur var hittade han även andra ston. I dag är linjen känd för sin fux- eller isabellfärg och sin femte gångart.

Middleton-hästar

Den här linjen kommer från Ficksburg och Fouriesburg och var eftertraktad för sin uthållighet och känd för sin svarta färg. Familjen Middleton, som födde upp nötkreatur, började avla hästar under boerkriget, med ett skimmelsto och hennes svarta hingstföl. Hästhandlare i trakten korsade Caledonfloden till Lesotho nära familjens gård, och Middleton köpte ston av dem. Efter kriget avlade Middleton mest för eget bruk och satsade på en säkerfotad ridhäst. Hans omsorgsfulla avel gjorde linjen populär som polishästar. Det var också en Middleton-häst som genomförde den långa ritten till München (Long Ride to Munich), vilket visar hur robusta de är. I dag finns det mycket få registrerade hingstar i den här linjen.

Streicher-hästar

Det här är en nyare linje: Thys Streicher köpte två ston av rasen Nooitgedacht till sina söner 1973. Först betäcktes de av en Nooitgedacht-hingst, och även om de unga männen var imponerade av hästarnas temperament ville de ha en bättre ridhäst. De tog in fler lokala hingstar och började bygga upp sin flock. Linjen är känd för sina livliga rörelser, sitt fina temperament och för att vara bekväm att rida.

Namibhäst

Namibhästarnas ursprung är omstritt, men hur de än uppstod är de troligen en korsning mellan lokala afrikanska och europeiska hästar. Det karga landskapet har format en robust häst, men förhållandena gör att antalet är mycket lågt. År 2001 fanns bara 96 kvar, och av dem var bara 34 ston. Könsfördelningen var så sned att det fanns flockar med enbart hingstar. De överblivna hingstarna har bidragit med en egen Boerperd-linje, och korsningarna ger pålitligt goda resultat. Intressant nog har det här förvildade djuret av okänt ursprung fått en egen plats bland SA Boerperd-linjerna.

Kännetecken

Genomsnittlig mankhöjd 14 – 16 hands

Exteriör

Huvudet har platt panna och framträdande ögon, profilen är rak eller lätt konkav
Halsen är medellång och välformad
Benen är starka, torra och muskulösa
Hovarna är hårda och sunda

Traditionella färger

Alla färger

Temperament

Pålitlig och vaken
Stabilt temperament
Modig och intelligent
Lugn och ambitiös

Användning

Jordbruksarbete
Distanshäst
Kavalleri

Användbara länkar

SA Boerpard
Cape Boerperd Breeders Society

Fler bilder

Boerperd-häst
Boerperd-häst
Boerperd-häst
Boerperd-häst

Video

Översatt från engelska. Läs originalet