Intervjuer
Intervju med hästkonstnär – Sara Johani
Namn
Jag heter Sara Mall Johani. Jag signerar mina verk helt enkelt Sara. Det finns en historia bakom det som säger mig så mycket att det räcker. Jag försöker hålla det enkelt, och som vi alla vet är livet allt annat än enkelt.
Webbplats och ställen där du hittar mina verk på nätet
Vår huvudsakliga webbplats är www.thelateralline.com. Min man och jag är ett team och gör mycket (konst)arbete tillsammans, där vi fyller i luckorna med de färdigheter och styrkor vi har.
Det finns också en annan projektsida, http://soulsalmon.org. Det var ett mycket intensivt ideellt samhällsprojekt, ungefär som korna i Chicago och alla andra glasfiberfigurer runt om i världen. Se den interaktiva kartan över konstparader
Vi deltog också som konstnärer i ett konstretreat med fokus på vattendrag, där vi tillsammans med andra konstnärer ombads förhålla oss till Wenatchees avrinningsområde och de djur som lever där.
Var jag finns
Jag bor i Chimacum i delstaten Washington i Pacific Northwest, trakten med höga barrträd och myllrande lax. Åtminstone brukade de ”myllra”. Vi arbetade i åratal med att få tillbaka dem, men det är fortfarande en olöst fråga om den vilda fisken kommer att klara sig på sikt.

Berätta lite om dig själv, vad har du för bakgrund och var kommer du ifrån?
Jag har estnisk bakgrund och växte upp med estniska som språk hemma. Jag föddes i Lund i södra Sverige, och när min familj flyttade till Kanada när jag var fem följde jag med.
Jag studerade pedagogik på college och arbetade som lärare i ett år, men det passade mig inte. Som tur var hade jag förutsett den möjligheten och sett till att betala min första bil, en VW Bubbla, med lönen från de första tio månaderna, så att jag inte behövde gå tillbaka.
Jag hade haft turen att få möjligheter till konstundervisning, kroki och skulptur på Royal Ontario Museum, där jag tillbringade många lyckliga år, men jag kunde inte föreställa mig ett liv som konstnär i Kanada. Då kändes det som att det bara var för personer med goda kontakter eller gott om pengar.
Så när jag kom till USA i början av sjuttiotalet började jag genast arbeta med konstnärliga projekt. Kanske gav den 30 gånger större befolkningen en grund för min känsla av att möjligheterna var mer realistiska här.
När började du skulptera?
Precis som alla andra konstnärer jag har läst om älskade jag hästar och att skulptera från allra första början.
Jag visste förstås inte vad det innebar då, men jag minns tydligt när jag skulpterade min första häst, i trav, vid sju eller åtta års ålder. Kanske var jag sex. Jag gjorde min första brända keramik när jag var tolv, och jag har fortfarande kvar den: en glaserad vit lejoninna som ligger på sidan. Det blev ett omedelbart och livslångt engagemang.
Vilket är ditt favoritdjur att skulptera?
Vad kan det vara?! Jag var tokig i hästar från mycket tidig ålder. Jag älskade deras dynamik, energi, villighet och tillgivenhet. Det krossar alltid mitt hjärta att se en häst göra fantastiska saker bara för att den blir ombedd – som att springa för allt den är värd, kämpa sig över hinder eller så fullkomligt villigt lyda avancerade dressyrhjälper.
Efter att ha koncentrerat mig på att skulptera hästar under hela min ungdom skulpterade jag inga hästar på många år efter att jag fått barn, faktiskt i årtionden, och som jag nämnde ovan gjorde jag mycket miljöarbete i lokalsamhället. Under flera år var jag kreativ främst för samhället, och jag tror att det var nödvändigt för mig för att vidga min världsbild, mina färdigheter och min förståelse, och för att skapa ett levande samhälle för barnen.
Jag lärde mig hur svårt det är att skulptera människoporträtt och lärde mig också att älska utmaningen. (Jag hade försörjt mig i många år på hästporträtt, både grafik och skulpturer.) Jag tror att jag behövde fördjupa mig för att ta mig an mitt personliga konstnärliga kall. Jag är så glad och lycklig över att skulptera hästar igen. Det kom som en överraskning, vilket jag förklarar i svaret på en senare fråga.

Hur lång tid tar det att göra klart ett verk?
När vår son hade tagit examen från college bestämde jag mig för att främst ägna mig åt bronsskulptur, som jag ser som mitt första kall.
Brons är en intressant, nästan slitsam process som kräver uthållighet och envishet.
Eftersom vi gjuter våra egna verk är själva ARBETET en större del av processen än när skulpturen som vanligt skickas iväg för att gjutas och efterbearbetas. Min man är gjutare och har gjutit mycket stora konstverk i årtionden. Nu gjuter vi bara våra egna verk.
Jag skulle säga att en vanlig skulptur i bordsstorlek brukar ta några månader. Brons kan förstöras i vilket skede som helst, till och med allra sist, så vi tar oss med stor försiktighet igenom stegen: formtagning, montering av gjutkanaler, inbäddning, gjutning, utslagning och ciselering. Vi älskar det och har valt det själva, det är väldigt tillfredsställande.
Har du (eller hade du) ett djur som är musan bakom ditt arbete?
Ja, jag hade en lång relation med ett hingstföl som växte upp till en häst som levde i 38 år. Han var hingst i 9 år och blev far till flera angloaraber. Han var en araber som hette Star in Bronze. Jag kallade honom ”Might”, som i Mighty Mouse, antar jag. Han var en bronsglänsande fux med en stjärn och lite vitt på ena kotan.
Han var en fantastisk vän och höll längre än många andra relationer eftersom han levde så länge. Jag höll koll på hans spontana galopper i den stora hagen han gick i, särskilt när han hade blivit gammal. Han galopperade för fullt tre dagar innan han dog. Han var en frisk, energisk, lyhörd och intelligent varelse, och när han hade varit borta i ett år bestämde jag mig för att unna mig världscupen i dressyr, min favoritsport, för att hedra hans minne.
Det var då jag upptäckte att jag fortfarande kunde ”se” hästen. Jag hade inte glömt någonting, trots att det hade gått 25–30 år. Jag började skulptera hästar igen med porträttet ”Briar & Brink”.

Har du några hemliga ritualer som hjälper dig att komma i rätt stämning för ditt skapande?
Min enda hemlighet är att vara trogen mig själv, stadigt ärlig och realistisk i min syn på saker, tro på det jag uppfattar och ta till mig alla lärdomar som livet ger utan att vika undan eller förneka något. Utan det skulle min kreativitet inte vara tillgänglig för mig. Den är belöningen.
Finns det någon särskild plats som ger dig inspiration?
Jag älskar verkligen Pacific Northwest, där jag känner mig mer hemma än någon annanstans i världen. Jag har hittat min ”plats”, en fristad som passar mig, och jag antar att det är ganska viktigt på det hela taget.
Jag är inte säker på att det är den direkta inspiration du frågar om, men om jag inte kände mig trygg och tillfreds i mig själv och min omgivning tvivlar jag på att jag skulle kunna arbeta. Jag är SÅ TACKSAM för att jag är inspirerad och kan arbeta.
Jag kan inte föreställa mig att arbeta kreativt utan nåd, den gåtfulla gåvan från någonstans bortom oss.

Vilken effekt tror du att internet kommer att få på konsten i allmänhet?
Internet är ett fantastiskt sätt att knyta samman människor. Min man är en självutnämnd nyluddit, och jag ser att han går miste om mycket kontakt, en del av den nära och viktig. Jag kan hålla nära kontakt med släktingar och vänner långt borta lika enkelt som om de vore här.
Jag älskar möjligheten att söka efter och titta på hundratals bilder och idéer från hela världen. Mina samhällsprojekt har fått spridning och erkännande tack vare webben. Jag kan hålla koll på möjligheter som RFP:er (förfrågningar om förslag) och hitta chanser som annars vore otänkbara. Och självklart blomstrar försäljningen till avlägsna platser via nätet, det går inte att förneka.
Men jag oroar mig lite och undrar om nätet är hållbart. Svårt att föreställa sig, vi är ju så uppkopplade, eller hur? Jag är rädd att jag inte kan säga vad den samlade effekten på konsten blir. Det kan få oavsiktliga följder, det brukar det få, tror jag. Jag hoppas att det inte trivialiserar konsten.
Har det påverkat din konst?
Eftersom vi är ganska inriktade på vår ort och samhället omkring oss kanske inte lika mycket som för andra. Jag tror djupt på att lokalsamhället är den bästa och viktigaste mänskliga gemenskapen och det skyddsnät vi har tillgång till.
Som någon sa en gång – jag tror att det var Bill Mollison, permakulturens grundare – ”Slut på net-working, nu ska vi ha work-netting”. Nätverkande är något internet gör väldigt bra, det söker upp gemensamma intressen. Work-netting är det som händer i ett lokalsamhälle. Det är personligt, mångfaldigt, nära och inkluderande – till och med den tokiga farbrorn är en del av det.
Jag dömer inte ut internet, jag älskar det, men jag funderar över saker vi gärna blundar för. Det finns en fara i för många friheter och sidospår. Kaos är en fara.

Vilket är ditt personliga favoritverk?
Jag gjorde nyligen klart ett verk som jag påbörjade för 34 år sedan. Det hette DEN FLYGANDE HÄSTEN FRÅN KANSU på den tiden, men K:et har sedan dess blivit ett G. Nu heter det Gansu. Jag kopierade det i lärosyfte efter att ha blivit helt överväldigad av utställningen om Folkrepubliken Kinas arkeologiska fynd i San Francisco.
Den var utställningens stora succé och har senare blivit symbolen för turismen i hela Kina. Jag gjorde skisser och noterade vridningen i hästens huvud, där den galopperar och gnäggar, balanserande på en hov på ryggen av en svala som tittar upp, förvånad över att se en häst i flykten. Just nu håller jag på att göra formen till den, och jag längtar efter att se hur den blir i brons. Den är en ren inspiration, ett mästerverk.
Det var ganska svårt att ta del av det här äldre sättet att lära sig, genom att kopiera mästerliga verk. Jag visste inte hur svårt det var att följa någon annans förlaga förrän jag provade det med ett par verk – Gansuhästen och Venus från Willendorf, som jag förstorade under arbetet.
Venus är ett fantastiskt mästerverk! Det är den äldsta kända skulpturen av en hel människofigur – nästan 30 tusen år gammal!
Skulle du någonsin sälja det?
Jag är lite rädd över att ens ha kopierat den flygande hästen, eftersom det uppenbarligen är en upphovsrättsskyddad bild (även om jag skulle kunna invända mot att uråldriga verk har upphovsrätt; jag tycker att de tillhör oss alla). Men verkligheten är som den är – jag vill inte bråka med Kina! Det skulle i så fall bli en privat sak, antar jag.
Eftersom brons vanligtvis säljs i upplagor är det en av de få situationer där man kan både äta kakan och ha den kvar.
Vad mer brinner du för?
Jag verkar brinna för allt jag stöter på nu för tiden. Jag har så många kreativa idéer att det är rent löjligt. Nu när tiden är knapp, eftersom jag redan är 63, måste jag hinna med enorma mängder arbete för att komma i närheten av allt jag har planerat.
Som tur är har jag fått en viss envis uthållighet i min förmåga att ta mig framåt, så jag fortsätter att arbeta, vare sig det är i gjuteriet där jag hjälper till att undervisa på vår kurs i bronsgjutning, i ateljén där jag skulpterar, ciselerar eller gör formar osv., eller i huset på kvällen där jag gör smycken.
Friheten att arbeta, det är min välsignelse. Till och med att se en film på tv är ett tillfälle att koppla av och arbeta.

Arbetar du på något nytt?
Jag har skulpterat klart ett stort offentligt uppdrag, ett porträtt av Harvey Manning i helfigur och naturlig storlek. Nu är vi inne i det mödosamma skedet av skulpterandet för att hinna installera det till deadline i september – formtagning, gjutning, att svetsa ihop pusslet och få det att se rätt ut igen.
Jag har också nyss hittat en ny RFP att svara på, som passar perfekt för ett projekt jag har tagit fram tidigare, så jag ser fram emot möjligheterna. Men mest entusiastisk är jag över flera nya serier av små skulpturer av hästar (och en noshörning med ryttare)! Jag kan bokstavligen inte vänta på att få sätta igång med dem. De är redan gjutna och står ute medan regnet försiktigt sköljer dem rena, så att jag kan göra klart dem (såga av gjutkanaler, bearbeta ytan med filar, mejslar och hammare osv.). Serierna heter ”Galloping Graphics”, ”Extreme Equipoise” och ”RISK”. Jag längtar!
Mer kommer
Tack till Sara för att hon svarade på intervjun och delade med sig av sin konst. Titta gärna in på hennes webbplats med bronskonst för nyheter om hennes senaste verk.
Håll också utkik efter fler intervjuer med hästkonstnärer och fotografer.
Är du hästkonstnär eller känner du en konstnär som du skulle vilja se presenterad här? Skriv ditt namn och din webbplats i kommentarerna nedan eller skicka oss ett meddelande för att vara med.
Översatt från engelska. Läs originalet