Hästkul
The Riding of the Rebel

Dagens hästpoesi är en spännande berättande dikt, skriven 1898 av William Ogilvie, en skotsk balladpoet och hästälskare.
The Riding of the Rebel
Han var förman på Red Creek, en pålitlig man och sann,
som alltid tog i när det fanns arbete att göra;
hela dagen red han över ägorna, och när ljuset bleknade
väntade och spanade den ljuvaste hustru som någonsin älskat efter honom.
Hon gav honom i hemgift gyllene hår och skrattande blå ögon,
ett modigt hjärta och en skicklig tygelhand som styrde genom mulgasnåret;
och när hjorden samlades in från slätterna vida omkring
älskade hon att sitta upp på de vildaste unghästarna, som ingen annan ville rida.
Men en gång hände det att en egensinnig springare, halvt inriden och hårdhänt tämjd,
vägrade ta emot hennes milda hand och de ännu mildare ord hon sa,
och, kastande sig framåt som ett skepp som känner höstens stormar,
stegrade han sig, tappade fotfästet och föll baklänges över bommarna.
Hennes man böjde sig över henne med kall skräck i hjärtat –
stilla låg den gestalt han älskade så, de bleka läpparna rörde sig inte;
hela dagen låg hon som i trans, men när stjärnorna log ner
hörde han sitt namn viskas lågt, och hon var fortfarande hans.
Efteråt talade han om sin rädsla: ”Mitt hjärtas kära, om du hade dött!…
Så länge du lyder mig och ingen annan man
ska du aldrig röra ett träns, aldrig sitta upp på en hästrygg,
förrän vildhästen på Glenidol är en inriden damhäst!”
Det finns en vildhäst på Glenidol som är känd i hela västern,
och tre mäns liv har han på sitt samvete, djärva ryttare av de bästa;
grabbarna på stationen har hört hånet som spridits vida omkring
och slängt tillbaka utmaningen: ”Kom och lär oss hur man rider!”
Kom hit, alla glada ryttare som har en heder att försvara!
Vi har samlat in från bergen och The Rebel står i fållan,
hans öppna mun, stampande hov och skarpa, eldblixtrande öga
har hans moders lynne och hans faders glöd.
Kom hit, alla glada ryttare, från stuga, läger och stad!
Ni får sitta som klistrade när fållans bommar fälls.
Men chefen kommer att vara frikostig, som chefen brukar vara,
mot den förste som rider hem The Rebel med sporrar och råhudspiska.
Och boskapsskötarna hörde utmaningen från Cooper till Bree,
och red från stuga och boskapsläger, en och två och tre,
för att hålla sin ryttarheder ren och spela hjältens roll,
för att slå de djärva Glenidol-grabbarna och knäcka The Rebels hjärta.
Och Ruddy Neil, hästtämjaren, kom hela vägen från Riverine
med den senaste inridningsutrustningen och alla knep han kunde,
men innan sadeln satt fast, innan en sadelgjord var åtdragen,
klöv The Rebels framhov hans skalle – de begravde honom i gryningen!
Marora Mick, av blandat påbrå, kom från Flinders River
för att ge grabbarna söder om gränsen en läxa i konsten;
men han fick ett skurkaktigt välkomnande när han kom till New South Wales,
för The Rebel målade fållans bommar med hans blod och hjärna!
Och Mulga Jack kom över från Yuinburra-hållet –
den häst var aldrig fölad, sägs det, som Mulga inte kunde rida;
med en mun hård som en girigbuks hjärta och en vilja som Djävulens egen
satte The Rebel av mot Stony Range, med mannen som inte lät sig kastas av;
The Rebel satte av mot Stony Range, där slätten möter buskmarken,
och döda grenar knäcktes mot hans bog, stenarna for under hans hovar,
och gidyea-trädens trasiga stammar skar och slet när de störtade förbi…
Och Jack låg kall i solnedgångens guld – han hade äntligen mött sin överman.
Och än en gång ljöd utmaningen, ännu bittrare av hån,
och de djärva Glenidol-grabbarna talade, med jackorna sönderrivna av mulgan:
”I en vecka har vi jagat honom och ridit hårt och fort
för att ge er alla en chans till – The Rebel står i fållan!”
Och boskapsskötarna hörde utmaningen från Cooper till Bree;
men ”Jag börjar bli gammal!” ”Jag börjar bli stel!” eller ”Jag har ju fru!”
viskades fram till gränsen; och hästen som ingen kunde tämja
hade räddat Glenidol från skam och tvättat rent ett fläckat namn.
Men innan den rodnande solen gick ner och natten föll över bergen
red en främmande yngling fram till grindbommarna, band sin häst och talade
mjukt och lågt, men inte så lågt att inte varenda man där hörde:
”Jag har kommit för att ta itu med er vilda unghäst” – och han såg ut att kunna hålla vad han lovade.
Han tränsade The Rebel i det sviktande ljuset, sadlade unghästen och drog
åt remmarna i utrustningen dubbelt hårt, och såg till att ”längden” var rätt.
Han satt upp på The Rebel och gav ordern, och de skramlande bommarna föll,
och vildhästen kastade sig mot den öppna grinden och ut i de bruna skuggorna;
Men han lugnade sig vid den mjuka rösten och den smekande handens beröring,
när den följde kurvan på hans välvda hals från manke till pannband;
hans flanker var våta av färsk svett, hans bogar täckta av lödder,
och han gav efter för tränset och lekte med bettet när han kom hem i galopp.
Och grabbarna satt stumma av förundran, och förmannen på Red Creek
var den förste att hoppa ner från fållans staket och ge honom ett hjärtligt hurrarop.
Han lyfte på hatten till svar och det gyllene håret flöt fritt!
Och de blå ögonen lyste av skratt när hon ropade glatt:
”Nu kan du ta ner mitt träns åt mig och ge mig tillbaka mina sadelgjordar och min sadel, för vildhästen på Glenidol är en inriden damhäst!”
Spännande för att vara en dikt
Vi har alla blivit berörda av böcker och filmer, men det är inte ofta jag blir rörd av poesi. Ogilvies verk är rikt på detaljer och beskrivningar och får dig nästan att känna att du är där. Om du letar efter något lite kortare kanske du gillar Hästen sprang utan anledning.
Översatt från engelska. Läs originalet