Intervjuer
Lisa Marie Ford – intervju med hästförfattare, konstnär och fotograf
Namn
Lisa Marie Ford
Webbplats och var du hittar mina verk på nätet
Webbplats: www.picsbylis.com
Blogg: apps.picsbylis.com/blog
Facebook: picsbylis (bilder och konst) och crittertales (böcker och poesi)
Twitter: @picsbylis
Var jag bor
Familjejordbrukets land, USA (alias Conneautville, Crawford County, Pennsylvania)
Berätta lite om dig själv – vilken bakgrund har du och var kommer du ifrån?
Jag är en fotograf i blåjeans, en professionell klottrare, ordsmed, kluddare och allmän tusenkonstnär, liksom en bondepoet, en berättare och en skrönmakare av den gamla skolan.
Som mjölkbonde i sjätte generationen på ett amerikanskt familjejordbruk bor och arbetar jag på min familjs mjölkgård, bland några av naturens tokigaste kuriositeter.
Jag älskar att skriva och läsa detaljer som sätter fart på fantasin, så mycket att jag är känd för att vara mångordig och skriva hela ”romaner” som mejl (vilket min pappa säger att du kommer att märka om du tar dig till slutet av den här intervjun). Jag älskar att titta på stjärnorna och dagdrömma. Jag är också känd för att snubbla över mina egna fötter ganska regelbundet, med andra ord en klumpeduns av rang.
Pic By Lis, Down on the Farm Studio, är mitt företag för fotografi och design; där finns Critter Express-bokmärken, vykort, kort, affischer och kalendrar, alla till 100 % original i foto, poesi och design och dessutom tillverkade i USA. Jag är också författare till bokserien The Critters That Call the Farm Home, poesi- och fotoböcker för barn i alla åldrar. Hittills finns det fyra: The Bunny Dance, A Spring Dance, The Deer och Candy the Colt.

Du heter Lisa – varför Pics By Lis? Var ärlig, blev det ett stavfel eller något?
Något annat: förstår du, bara en ”pappa” skulle korta ett namn på fyra bokstäver som han själv har varit med och gett en. Min har alltid kallat mig det… ehm… utom vid mycket sällsynta tillfällen… missförstånd… som krävde att mitt fullständiga namn användes, och skämsstolen… inte för att jag var stygg, vet du, jag var den lilla ängeln bland alla kusinerna… ahem…
Hur som helst, sedan snappade min mamma upp det, och även min äldre kusin Darcy, som var mer som en syster för mig. Med åren tog familj och vänner också efter. Och när jag närmade mig tonåren träffade folk mig och sa ”Lisa” kanske en gång, och i slutet av samtalet hade de kortat det till ”Lis”.
Mina andra kusiner växte också upp på gården, så vi stod varandra väldigt nära. Min farmor säger att det var som att ”fostra” fyrlingar med oss fyra flickor, pojkarna oräknade, plus alla sysslingar som kom på besök. Vi lekte aldrig ”mamma, pappa, barn”, vi lekte ”kontor”. Vi hade alla företag och satte upp en affär också, och tog över farmors hus. Hi, hi, hi. Ofta var mitt företag en fotostudio som hette… Pics By Lis.
Nu när vi pratar om namn – vad är egentligen Critter Express?
Critter Express är min produktserie: vykort, kort, bokmärken och så vidare. Den kom också till under den gamla goda tiden.
Jag började göra kort åt alla, komplett med kuvert, egenhändigt ritade frimärken och låtsade poststämplar som jag kallade Critter Express. Jag är säker på att mina farföräldrar eller någon annan har några av de där originalen någonstans. Jag älskar det fortfarande.
När tog du din första bild?
Jag var för liten för att minnas exakt ålder och datum. Min pappa höll kameran åt mig, lät mig säga vad han skulle rikta den mot och trycka på avtryckaren. Min faster och farbror köpte min första kamera, som tur var, så att jag fick lite självförsvar. Förstår du, jag var ett tacksamt motiv för min mamma och pappa, min farmor, min farbror och Darcy, som alla var ivriga fotografer. Min pappa och farbror brukade framkalla mycket av sin egen film när jag var liten.

Vilken sorts kamera använder du?
En digital Nikon-spegelreflexkamera med Nikkor-objektiv: just nu ett 35 mm med 1.8A och ett 75–300 mm telezoomobjektiv, plus kitobjektivet. Mina nästa objektiv blir förmodligen 60 mm Micro/Macro Nikkor, kanske 105 mm för småkryp som trollsländor, som är väldigt rastlösa, och så småningom ett 600 mm. Jag avgudar också fortfarande min Kodak Z7590, som var min första digitalkamera, med utmärkt färgkvalitet, men som tyvärr är halvpensionerad på grund av ålder. När jag fotograferar med film använder jag min familjs gamla Canon AE-1. Jag samlar också på gamla kameror. Bland dem har jag min gammelfarmors Brownie och en Kodak Model B-fickkamera.
Om du fick välja vilken kamera som helst (oavsett pris), vilken skulle det bli?
En kamera som är 100 % tillverkad i USA: hög kvalitet, stor tålighet, utmärkta prestanda och flexibel nog för naturligt fotografi direkt från höften. Funktionerna hos de bästa avancerade spegelreflexkamerorna, valbara fokuspunkter, manuell och automatisk fokus och en sensor med utmärkt färgkvalitet, bättre än något digitalt bakstycke, men till skillnad från de flesta bakstycken för många tusen dollar skulle den fortfarande vara lätt att resa med, så att man kan fotografera livet var det än händer, inte bara inom en studios fyra väggar. Och naturligtvis med objektiv på köpet: utmärkt glas med ett par makroobjektiv för allt från att komma riktigt nära, rakt ovanpå saker, till att stå några fot bort och ändå fånga detaljerna. Och ett sådant där 600 mm, eller hallå, om vi ändå drömmer, varför inte ett objektiv på 700 eller 800 mm; du vet, ett sådant där man kan zooma in på hjorten längst bort på ägorna, långt bakom ladugården, nästan en engelsk mil bort, och räkna alla fästingar på ryggen. Naturligtvis skulle man också behöva en dator som klarar att bearbeta sådana bilder, med gott om lagringsutrymme.

En heltäckande garanti vore också bra, och förmodligen en packmula, en riktigt stadig och älskvärd sådan, för att släpa runt på alla objektiv. Jag skulle inte heller ha något emot en kamera som hade tillhört Ansel Adams eller John Ford.
Vilka är dina främsta influenser?
Joshua Chamberlain (20th Maine) är den enda från Maine jag kommer på just nu. :0) {Förlåt, kunde bara inte låta bli}
Inom fotografi, skrivande, konst och/eller livet?
Min familj, särskilt min pappa, David V. Ford, är nog mina främsta influenser. Liksom vår livsstil och mina egna erfarenheter, och de erfarenheter som har förts vidare till mig.
Fotografi: John Ford, Ansel Adams
Skrivande: J.R.R. Tolkien, Robin McKinley, Mark Twain, A.A. Milne, Conor Makem, Mickey Spain…
Konst: Jacqueline Collen-Tarrolly, Olaf Wieghorst, Charlie Russell, Robert Griffing… (Jag kan inte måla som någon av dem, men de inspirerar mig :0)
Livet: Daniel Boone, Audie Murphy, Teddy Roosevelt

Du fotograferar mer än bara hästar – vilket är ditt favoritmotiv?
Livet…
Det naturliga livet i skogen, bäckarna och fälten, från klöver till svamp och blommor.
Vilda djur: både på marken, i luften och under vattnet; från hjortar och tornfalkar till kalkoner, ja till och med fladdermöss och kalkongamar.
Makrolivet: de där närbildsdetaljerna av naturens kuriositeter som finns runt omkring oss, om vi bara tar oss tid att kika på dem; från grodor och paddor till myror och fjärilar, till daggdroppar och rimfrost.
Gårdslivet: sheltier och myskankor, quarterhästar och dvärggetter, holstein- och jerseykor med kalvar.
Människolivet: barns leenden och fnitter, löftet hos en avgångselev i high school, den ömma kärleken mellan människor som håller varandra i handen, dansar eller ger varandra en liten puss på kinden.
Och livets gåtfulla djup, bortom det vi kan röra vid och känna; vädrets och rymdens illusioner, ljus och skuggor, och det som ligger bortom. Alla de vardagliga extraordinära saker som händer på gården här i mina trakter.
Har du (eller hade du) ett särskilt djur som är musan bakom dina verk?
Djuren i The Critters That Call the Farm Home. Mister Bagpipes, sheltien, som har sin egen ”fan”-klubb jorden runt. Han tyckte om att sjunga och har många bjällror som han spelar på, med början i den första vi gav honom att plinga med när han ville gå ut. Cecil, min quarterhäst, den charmiga killen som gör de roliga minerna. Han tycker om att vandra runt i hagen och bli full på äpplen, och sedan strosar han tillbaka till stallet för en bakfylle- och nyktringskur med bikarbonat. Jag måste ha en hund och en häst, helst en ko eller två och kanske en get. Min första ko hette Baby Kay, min första häst Cocoa och mina första hundar Dandy och Megan. Jag älskar också vilda djur: vitsvanshjortar, amerikanska tornfalkar, spring peeper-grodor, östliga bomullssvanskaniner och liknande.

Var var du som mest inspirerad, men utan en fungerande kamera?
Julen 2004: 14 vitsvanshjortar – alla bockar, från spetsbockar till bockar med otaliga taggar – som sprang över fältet bakom hagen där min häst och en kviga av korsningen jersey-holstein gick. Jag hade precis fått min första digitalkamera, som jag tog i stället för den pålitliga gamla Canon AE-1:an. Klick, klick, klick… granska… där är den bästa och vackraste bild jag någonsin har tagit… Och sedan åt den defekta kameran upp den och de flesta andra bilderna på kortet. Iiih! Den fanns där, jag kontrollerade det, och jag raderade den inte! Förlåt, jag har fortfarande inte hämtat mig.
Vilken effekt tror du att internet kommer att ha på konst och fotografi?
Internet har redan haft både goda och dåliga effekter, inte bara på bildkonsten utan också på skrivna verk och musik. Mycket är bra, fantastiskt och underbart: möjligheten att knyta kontakter över en värld dit fötterna kanske aldrig når, att träffa vänner som annars inte skulle veta att man fanns.
Och så mycket mer gott har hänt och kommer att hända; men som med allt annat måste någon förstöra det för alla andra. Så kom ”vidarebefordrade meddelanden” och andra problem till. Jag vidarebefordrar dem aldrig. Jag vet att det finns någon stackars själ där ute, som jag, vars originalverk på något sätt har skickats runt och vars namn ”lägligt” har försvunnit ur krediteringen. Den här okunniga inställningen som vissa har, att ”allt ska vara gratis” och att man ska ”få något för ingenting”, kommer bara att skada människor och jobb – det har den redan gjort.
Kreativa verk tar tid och talang, vissa tar år att skapa, och många av dem bygger på något som inte är lätt att bemästra. Det förtjänar respekt, och så mycket respekt att man ger erkännande där erkännande ska ges.
Internet verkar också ha gjort människor okunnigare än någonsin. Sanningen betyder ingenting där, eftersom vem som helst nu kan lägga ut vad som helst, och någon glömmer vad farmor sa: ”Tro inte på allt du ser där.”

Har det påverkat ditt eget arbete?
Ja, jag har ”träffat” människor från hela världen som jag kanske aldrig hade mött annars. Jag har fått underbara möjligheter som jag kanske inte hade fått utan det. Jag hade inte heller kunnat hålla kontakten så bra med vänner och familj utan mejl. Men jag har också fallit offer för ”lån” och försök att stjäla verk. Ganska många av mina mönster och designer har kopierats utan tillstånd, och mina skrivna verk har ”inspirerat” andra (inte riktigt plagiat, men ganska likt).
Folk har försökt utnyttja mig genom mitt företag, men jag är en Ford, ganska tjurskallig, så det kommer inte att gå. Det har snarare tvingat mig att lägga vattenstämplar eller namn över bilderna jag har på nätet, och gjort mig tveksam till att dela ny poesi eller nya berättelser på min webbplats utan att först registrera upphovsrätten officiellt. Det tråkiga är att ett verk redan är upphovsrättsskyddat i samma stund som det skapas, men som bevis är det bäst att registrera upphovsrätten officiellt. Det positiva är att de som inte kan se och röra med egna ögon och händer får en glimt av mina verk och kan kika in i livet på gården.
Vilken är din personliga favoritbild?
Jösses, jag vet inte om jag kan välja bara en – jag är så obeslutsam med sådant. Jag älskar förstås ”The Sheltie Collie” med Bagpipes, och ”Through the Window Frame” och ”The Guitar” är mina konstnärliga bilder. Jag älskar norrsken, aurora borealis, och därför älskar jag också ”Once Upon a Dream” med formerna av ett ”hästhuvud och baggehuvud” som de liksom bildar. Jag älskar också månen och stjärnorna och njuter av att göra collage. ”Splashing in the Creek” är ganska populär, men min charmiga häst Cecil i ”Hay There” får alla att le och skratta. Var och en bär ett särskilt minne för mig, men har också betytt något för andra.
Jag önskar att jag hade en kamera som kunde fånga det våra ögon ser, där varje blinkning var slutaren som stängdes. Kameror kan komma nära, men aldrig riktigt ända fram.

När vi rör oss, om så bara ett andetag, ändras förstås vårt perspektiv. Människoögat kan välja ut en enda snöflinga i en storm och följa den när den faller till marken, men ändå uppfatta resten, och trädet där borta och hästen i hagen bakom trädet, och sedan snabbt flytta fokus igen till fåglarna i trädet. Men ibland har vi tur, och en trist scen en grå dag kan med ett litet klick se så vacker ut i ett fotografi, så annorlunda mot verkligheten.
Skrivande och fotografi: olika perspektiv, några likheter?
För mig är varje foto en berättelse, eller åtminstone en del av en; ett minne. Jag behandlar dem gärna så genom att ge dem titlar; vissa är storslagna och har en särskild betydelse för mig, och vissa är enkla, som en beskrivning. På samma sätt, eftersom jag har livlig fantasi, ska varje berättelse eller dikt teckna, måla och skildra en bild eller en värld för läsaren, så som de gör för mig.
Har du några hemliga ritualer som hjälper dig att komma i rätt stämning för att skriva?
Klockan 3 på natten. Det verkar som att varje gång en ko behöver hjälp att kalva, eller när lammen föds, så är klockan 3 på natten. Likaså tycker jag att den bästa tiden för idéer och kreativitet är nattens och morgonens småtimmar.
Som tur är är jag en nattuggla, vilket inte alltid går hem i en familj som måste ge sig ut tidigare än de flesta för att mjölka.
Ofta har jag vaknat med en idé och suttit och skrivit en dikt, eller så gör jag något eller hör något och pang… de där idéerna måste skrivas ner. Jag är som min farmor och pappa och försöker alltid ha en penna och ett anteckningsblock till hands. Ibland har det varit hushållspapper i ladugården. Jag har också glömt fler saker än jag någonsin kommer att skriva ner eller minnas. Av olika skäl: jag hittar ingen penna som fungerar, jag kör bil, eller ofta börjar någon prata precis när idén till en rad dyker upp i huvudet… svisch, så är den borta. Ibland, om jag har tur, kan jag få tillbaka något som liknar den, men tyvärr är den ibland helt förlorad.
Som tur var skaffade jag en dator för ungefär 10 år sedan för mina examenspengar, och jag skriver snabbare på tangentbord än för hand, så det hjälper. Jag älskar att sätta pennan mot papperet och fylla anteckningsböcker med poesi, men hur lätt och snabbt tankarna kommer in i datorn går inte att slå. Tyvärr är jag inte den sortens person som kan spela in dikten, berättelsen eller idén. Så fort jag börjar prata tappar jag tråden helt.

Vilka delar av arbetet med din första bokserie, Critters That Call the Farm Home, är du själv inblandad i?
Just nu de flesta, eftersom jag ger ut böckerna själv. Poesin, fotografierna och designen är 100 % original. Jag låter ett tryckeri trycka dem i vissa upplagor och försöker sedan sälja och marknadsföra dem därifrån. Jag skulle gärna vilja arbeta med ett förlag en dag, eftersom jag vill ha mer tid till de skapande delarna, men hittills har det varit ett problem, eftersom jag är ganska petig, eller tjurskallig som det brukar heta, antar jag.
Jag är nämligen mycket bestämd med att de ska tryckas och tillverkas helt i USA, för kvalitetens skull men också för att hjälpa till att behålla jobben här. Hittills har jag inte hittat något förlag som trycker i fyrfärg utan att lägga ut det utomlands, så jag har inte ens skickat in dem än.
Jag vill inte heller att de trycks med sojabläck. Sojabläck verkar blekna mycket lättare än andra metoder, luktar illa också, och jag råkar dessutom vara livsfarligt allergisk mot allt som innehåller soja.
När bestämde du dig för vad du ville göra med ditt liv?
Åh, jag tror att jag alltid har vetat det; jag vet att jag har sagt det nästan så länge jag har kunnat prata. Min farfar satte oss alla i knät när jag var riktigt liten, en i taget, och frågade vad vi ville bli när vi blev stora. Två av mina kusiner sa något i stil med att gå med i en cirkus eller bli ballerina, och jag tror inte att någon av dem någonsin fick de jobben.
Men en sa att hon ville bli ambulanssjukvårdare, och det är hon. Jag var den som sa att jag ville bli bonde, och innan jag hann prata färdigt sa han att jag skulle bli den som fick en bil när jag fyllde 16. Han hjälpte förstås oss alla att skaffa våra första bilar… när jag tänker efter var jag faktiskt den enda som fick en riktig ”bil” – alla de andra fick pickuper eller stadsjeepar… min Buick LeSabre var bättre, men det är en annan historia.
Min mamma, pappa, farmor och några kusiner har alla skrivit berättelser och dikter, och det har jag fått från dem. Min farfar hittade förstås också alltid på någon ramsa för att retas med folk; han ser inte sig själv som kreativ, men det är han. Flera i min familj är förtjusta i fotografi, och det jag inte snappade upp på vägen lärde jag mig själv, så jag är ganska självlärd.
Jag minns att min lärare, när jag var i tioårsåldern, gav oss valet att antingen skriva 10 meningar med veckans glosor eller skriva en novell, och jag tyckte att det öppnade hela världen för mig.
Jag avskydde alltid skolarbetets ramar och begränsningar. Så jag skapade en serie äventyrsberättelser om en hemlig detektiv från bondlandet som hamnar i en stad och löser brott. Läraren tyckte att det var jättebra… det blir ett av bokprojekten längre fram, att bygga vidare på dem.

Kan du berätta 5 knasiga saker om dig själv och dina fotoäventyr?
1. Jag får hicka ganska ofta, i genomsnitt (när min astma inte är för svår, alltså) minst 1 gång per 15–30 minuter. Du skulle inte tro vilka reaktioner jag får. Det ger visserligen gott skratt vid ett beställt porträtt (om jag lyckas hämta mig nog för att hålla kameran stilla), men det har en tendens att locka fram wapitihannar av ren nyfikenhet…
2. …och ofta när jag gör det, oavsett vilket djur det är, råkar jag ut för tungnumret: de ser helt rätt ut, fin pose, och sedan vips räcker de ut tungan åt mig. Det händer förstås också utan att jag gör någonting; de poserar bara och räcker ut tungan. Jag har väl den effekten på djur.
3. Mitt första steg med många djur, särskilt hästar, är att presentera mig. Jag hälsar, säger vad jag heter och blåser lite luft mot deras näsborrar så att de genast får min doft. Ett gammalt knep som gått i arv genom generationerna, och det av goda skäl. Konstigt nog verkar hästar, som min, vara mer intresserade när jag precis har ätit något som stark chili än när jag nyss har borstat tänderna. Mycket märkligt.
4. Jag härmar läten och beter mig som en idiot. Jag kan vara ganska blyg (harkel, harkel) ibland och har alldeles för dåligt självförtroende, men med kameran i handen brukar jag bli ganska djärv. Det är förstås bättre om det inte finns några andra människor i närheten, men jag har också gjort det på bröllop för att få barnen att le. Man måste dock vara försiktig: härmar man precis fel läte kan man göra en uggla arg när den väl flyger in och upptäcker att man inte är en annan uggla. Ibland är det förstås roligt att skrämma släktingar som är på besök. :0)
5. Ibland blir jag kanske lite väl djärv. Jag älskar att komma så nära jag kan, och de flesta av mina bilder på vilda djur och alla mina makrobilder är tagna på en tums, några tums eller några fots avstånd, eller som mest några yards. Jag har fotograferat små brunfladdermöss på makronivå. Jag är inte särskilt förtjust i stora, läskiga spindlar, men försöker komma tillräckligt nära för makrobilder… tills de hoppar eller sträcker ut ett ben och rör vid en… usch. Jag har blivit förföljd några gånger medan jag själv smög på något att fotografera. Alltid lika ”lugnande” att höra en kvist knäckas oväntat och/eller ett morrande eller fräsande. Det är så jag blir av med flest assistenter. Vänta, jag menar inte att de blir uppätna… de sticker bara tillbaka till bilen och vågar sig inte ut i skogen mer. En gång log jag ner en björn, som Davey Crockett, så jag visar dem bara mitt bredaste flin. (Observera att det här inte är en skröna!)
Vad mer brinner du för?
Tro, livet, familjen och familjejordbruket, för att nämna några (eftersom jag redan har pratat tills dina ögon blivit suddiga). Min pappa säger: ”Familjejordbrukare är något av en sällsynthet och kommer snart att vara utdöda som dinosaurierna, något man bara ser på museum.” Bönderna föder världen, och det är familjejordbrukaren som arbetar mest och sköter allt bäst. Jag är inte förtjust i storföretag, minst av allt i storskaliga företagsjordbruk. Storföretagen har verkligen skadat vår ekonomi, särskilt lokalt. Där jag kommer ifrån var en gång känt som ”världshuvudstaden för verktygstillverkning”, men på grund av utflyttad produktion är det svårt för arbetarna att behålla sina jobb. Jordbruket brukade också vara det viktigaste här omkring, och varje år säljs ytterligare några gårdar. Vår gård har brukats åtminstone sedan Cussewago bodde här, eftersom de var ett jordbrukande folk.
Jag hoppas verkligen att vi kan behålla gården i familjen och få till förändringar överallt som hjälper familjejordbrukare och för traditionerna vidare. Det finns verkligen inget annat sätt att leva som går att jämföra med det.

Arbetar du på något nytt?
Nästa bok i serien Critters That Call the Farm Home. Och ”The Story”, en äventyrsroman som bara blir längre och längre. Planen var att bli klar med den innan jag fyllde 20, ha, livet har så att säga kommit emellan; eller närmare bestämt min hälsa. Med en hel värld att skapa, komplett med kartor, kultur, historia och karaktärer, tar det tid och många sidor. Den utspelar sig i ett land som jag har hittat på, men som kanske påminner om, säg, Skottland före krutets tid. Där finns en bondflicka som träffar en pojke, och de växer upp tillsammans; sedan inträffar en stor tragedi och ett mysterium, äventyret sveper med dem båda, och i kaoset skiljs de åt och måste hitta varandra igen för att rädda kungariket och sina familjer.
Det finns svärdsstrider, intriger, historia, mysterier, ordväxlingar, humor och massor av äventyr. Det finns också två hästar som är bifigurer men spelar en avgörande roll, särskilt när det gäller att rädda liv. Jag ska hålla dig underrättad när den faktiskt blir färdig och får en riktig titel.
Tack för att du tog dig tid att läsa allt mitt svammel, och jag lyfter på hatten för att du tog dig ända hit. :0) Som en kille jag känner en gång sa: ”Glad hicka!”
Mer kommer
Tack till Lis för att hon ställde upp på intervjun och delade med sig av sina verk. Glöm inte att titta in på hennes webbplats då och då för nyheter om hennes senaste verk.
Håll också utkik efter fler intervjuer med hästkonstnärer och fotografer.
Är du själv hästfotograf, eller känner du en hästfotograf som du skulle vilja se här? Skriv ditt namn och din webbplats i kommentarerna nedan eller skicka ett meddelande till oss för att vara med.
Översatt från engelska. Läs originalet