Intervjuer
Intervju med hästkonstnären Kimberly Santini
Namn
Kimberly Kelly Santini
Webbplats och var du hittar mina verk på nätet
Ateljésajt: www.TurtledoveDesigns.com
Ateljéblogg: ksantini.blogspot.com
Dagligt målarprojekt: www.PaintingADogADay.com
Etsy: KSantani
Equine Art Guild: Kimberly Santini
Canine Art Guild: Kimberly Santini
Följ Kimberly på Twitter: @ksantini
Var jag bor
Michigan
Berätta lite om dig själv – vilken bakgrund har du och var kommer du ifrån?
Min man skulle nog antyda att jag möjligen kommer från en plats många ljusår bort. Ibland känns det faktiskt så, när jag är försjunken i mina tankar, blandar färger och lägger ut former, och en liten utomjording drar mig i ärmen och undrar var den har lagt sina skor/sin jacka/sin favorittröja/sina läxor/vad det nu kan vara.
Men egentligen kommer jag från en liten stad i Michigan. Jag växte upp som de flesta vanliga småstadsbarn – kände mig som en udda fågel och visste inte riktigt vad jag ville (förutom en häst), men jag ville definitivt ha mer än det som fanns att tillgå där och då.
Jag gick på college och läste måleri, konsthistoria, fotografi, keramik, kreativt skrivande och programmering. Lite av varje, jag vet. Ja, i alla fall allt som betydde något för mig på den tiden.

Jag gifte mig och flyttade till Kalifornien för att uppleva solsken, kultur och vuxenliv (inte nödvändigtvis i den ordningen). Jag arbetade på ett museibibliotek (har jag nämnt att jag är en glupsk läsare?) och läste mot en MFA i måleri. Jag levde loppan och älskade varenda minut av det.
Vi flyttade tillbaka till Michigan när barnen började växa upp, eftersom jag (vi – jag måste komma ihåg maken här!) ville ge dem den sortens barndom som vi själva hade haft. En annan småstad, men samma recept. Japp, den uppväxt som hade känts så rastlös och obekväm 30 år tidigare var nu väldigt trygg och lockande.
När började du teckna djur?
Jag tror att det var redan i magen. Att teckna känns så naturligt, så grundläggande, att det måste ha varit något jag gjorde i huvudet innan jag ens kunde hålla i en krita. Det finns inom mig varje ögonblick och har alltid funnits där, så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har sådan tur på den punkten, att ha något som sitter som en andra hud.


Vad inspirerade dig att måla en hund om dagen, och har du verkligen hållit fast vid det VARJE dag?
Det största hindret som först höll mig tillbaka från att satsa på de dagliga målningarna var min rädsla för att misslyckas, för att inte klara av att måla varje dag. Därför lade jag upp projektet så att jag bara var tvungen att måla 5 av veckans 7 dagar.
Oftast är det vardagar – barnen är i skolan och maken på jobbet, så jag kan gå in i ateljén utan att bli störd.
Livet kommer emellan – ett sjukt barn eller tekniska problem – och jag har lärt mig att ta saker som de kommer. När det verkligen gäller målar jag mitt i natten, eller klämmer in flera målningar andra dagar för att töööja ut veckan.
Det har funnits några gånger under de senaste åren då jag helt enkelt inte hann – jag kan räkna dem på ena handens fingrar – och då delar jag en repris (en favoritmålning från en tidigare dag) eller skriver ett nyhetsinlägg om något som har med konst att göra.
Överlag är dock min tvångsmässiga sida nöjd med att jag har lyckats hålla fast vid idén att skapa konst regelbundet.
Hur lång tid tar det i genomsnitt innan du känner att ett verk är klart?
Det kan variera beroende på hur komplext verket är och vad det föreställer. En typisk daglig målning står flera timmar på staffliet (då räknar jag inte förberedelserna när jag samlar referenser och bygger upp idén, och inte heller den livslånga övning och de studier som har lett fram till just det ögonblick då jag tar upp penseln) – men det finns alltid andra som kan dra ut över flera dagar medan jag försöker få valörerna precis rätt eller få till en viss likhet.
Och ibland måste jag bara släppa ett verk och vara klar med det, eftersom det aldrig kommer att nå upp till det jag ser framför mig i huvudet. Det är de svåraste målningarna, de som förföljer mig, och vissa står bara på staffliet i 30 minuter innan jag inser att de är för ambitiösa för min nuvarande förmåga. Jag försöker dock ta mig an dem igen längre fram – jag nöjer mig sällan med att låta något sådant passera.
Det svåraste av allt? Att visa en av de där sämre målningarna som en del av det dagliga projektet. Men jag har insett att det också är viktigt att visa att ingen kan prestera till 100 % hela tiden.

Vilka är dina främsta influenser?
Som barn älskade jag bilderböcker. Vem försöker jag lura, som vuxen älskar jag dem också!! Jag har alltid avundats Shel Silverstein och i hemlighet önskat att Dr. Seuss var släkt med mig.
Och det finns inget som att försvinna in i en riktigt bra bilderbok (med ett barn inkrupet under armen) för att få lust att måla något meningsfullt.
Som vuxen inspireras jag av många olika konstnärer. Bortsett från de stora mästarna finns det några samtida konstnärer som gång på gång får mig att tappa hakan: Kathi Peters, Katie Upton, Richard Schmit, Casey Bough, Carol Marine, Karin Jurick, Karen Appleton, Julian Merrow-Smith, Duane Keiser, Vianna Szabo, Sharon Will, Elin Pendleton (nu måste jag stanna och hämta andan).
Vad får mig att jubla? Mättade färger i balans med harmoniska gråtoner, mästerligt penselarbete, balanserade och enkla kompositioner, oväntade inslag av färg eller motiv, och spännande kanter som i smyg styr betraktarens blick.
Har du (eller hade du) ett djur som är musan bakom ditt arbete?
Jag förlorade mina ateljémusor förra året, i alla fall rent fysiskt.
Miah och Turtledove, båda katter, dyker fortfarande upp i mina målningar och tumlar runt i mina drömmar. Ibland hör jag dem till och med kila omkring i huset (eller är det en ekorre på vinden?!).
Finnigan, vår blue heeler-blandning, är en ren glädje, men han är lite för aktiv för att spela musa. Visserligen surar han vid foten av mitt staffli om jag är mer fokuserad på målandet än på honom, men han ligger sällan stilla eller dröjer sig kvar någonstans tillräckligt länge för att mina ögon ska kunna frossa i hans linjer, så som jag kunde med katterna.
Jag hämtar också mycket energi från den jag målar. Jag föreställer mig hur de rör sig i ateljén så som de kanske gör hemma eller på gården, och det hjälper mig att få både hjärna och penslar att fånga deras likhet.

Har du några hemliga ritualer som hjälper dig att komma i rätt stämning för att skapa?
Disciplin, vilket egentligen inte är någon hemlighet, men det är avgörande.
Min rutin börjar med en morgonpromenad med hunden – en rask sådan, så att jag är andfådd efteråt (och han är lite trött), men det viktiga är också att den sker tidigt på morgonen. Då har jag gatorna helt för mig själv och delar dem bara med de morgonpigga som är ute och fångar sina maskar. Så när jag kommer in i ateljén är huvudet klart.
En nästan full mage – förr hoppade jag över frukosten och hällde i mig kaffe hela dagen. Mitt på eftermiddagen gick jag in i väggen och tog till sötsaker för att orka resten av dagen. Nu äter jag en lätt och enkel måltid och dricker lite juice, och tar en paus för en ½ smörgås och lite frukt runt lunchtid.
Rätt musik – den måste passa solljuset (eller bristen på det), målningen och mitt humör. Med iTunes är det så lätt att få till det varenda gång.
Vilket djur tycker du mest om att måla?
Hästar, utan tvekan. Jag fick inte ha någon när jag växte upp, och min mamma förstod min längtan så pass väl att hon skämde bort mig och lät mig tejpa upp teckningar på väggarna i mitt sovrum.


Att teckna och måla hästar har varit min verklighetsflykt i över 30 år nu, och det kommer troligen inte att ändras.
Vilken effekt tror du att internet kommer att få på konsten i allmänhet?
Internet har gjort det möjligt för nya konstnärer att samla köpare och fans (och till och med få galleriavtal) utan den traditionella strukturen med en agent eller ett galleri som företräder dem.
Det gör det också möjligt för samlare att förfina sin smak – på några minuter kan de se ett större urval av konst än vad de normalt skulle se vid ett besök på det lokala kulturhuset eller galleriet.
Det innebär att det nu faller på konstnärerna att ha en utmärkt webbplats som förvandlar fans till samlare. Dessutom vet konstnärer nu precis vad andra inom samma genre gör, oavsett var i världen de befinner sig, och har därmed ansvar för att skapa ännu mer spännande och lysande verk.
Och, vilket ofta är det största hindret för oss som gärna gömmer oss i ateljén och stänger av telefonen, konstnärer som företräder sig själva måste nu sälja och marknadsföra sig själva, prata med publiken och ta på sig den roll som tidigare sköttes av galleriets personal.

Har det påverkat ditt eget arbete?
Absolut. Jag skulle inte ha en framgångsrik ateljé eller merparten av mina kunder utan internet. Ungefär 90 % av min försäljning går till köpare i andra delstater. De har hittat min webbplats eller sett mina verk på väggen hos en vän eller släkting (som i sin tur tidigare hittat min webbplats).
Internet har också gett mig möjlighet att upptäcka andra konstnärer, aktivt be om deras synpunkter, bygga vänskaper och till och med mentorsrelationer. Det har låtit mig utveckla mitt kunnande exponentiellt, och allt i lugn och ro hemma, sittande vid datorn i pyjamas och med rufsigt morgonhår.
Vilket verk är din personliga favorit?
De verk jag känner mest för är de som bär på personligt, känslomässigt eller sentimentalt bagage. Porträttet av min lilla dotter som gosar med vår katt (ja, i verkligheten nästan strypte hon den stackars katten så fort den kom tillräckligt nära, men med konstnärlig frihet har jag skrivit om den sanningen), och en annan målning av min son när han ritar sitt eget självporträtt med gatukrita. Och förstås de postuma porträtten av Miah och Turtle.
Skulle du någonsin sälja det?
Nej, inget av dem. Däremot målar jag mer än gärna något liknande om en kund någon gång skulle be om det.
De här målningarna handlar inte om pengar för mig – de handlar om delade stunder, barndom, hela liv. Sådant vi alltid bär med oss i hjärtat. Jag har bara turen att ibland kunna hänga upp dem på mina egna väggar.

Vad mer brinner du för?
Min familj. Vi älskar att campa, cykla, spela fotboll, grilla, lyssna på (och spela) musik och umgås med vänner – väldigt gammaldags aktiviteter (förmodligen det där förbaskade småstadsarvet igen!).
Djurskydd – Det känns särskilt meningsfullt att jag kan stödja vårt djurhem genom försäljningen av mina målningar (10 % kommer att skänkas i år). Under skolloven arbetar barnen och jag som volontärer på vårt djurhem. Min yngsta son har verkligen fått blodad tand och tillbringar helgerna som volontär hos en djurräddningsgrupp under deras adoptionsdagar.
Lokalt engagemang och kulturmiljövård – Vi bor i ett äldre hus som ingår i ett nationellt skyddat historiskt område (National Historic District). Som alla som bor i eller älskar äldre hus vet innebär det mer än vanligt underhåll och modernisering.
Jag älskar historien vi upptäcker varje gång vi öppnar en vägg eller bara planterar ett träd. Jag älskar tillfredsställelsen i att sitta i en styrelse eller kommitté och arbeta för positiv förändring i vår ort. Allra mest tycker jag om att se mina barn utveckla sina egna intressen för lokalhistoria och sägner och vårda sina egna idéer om evenemang och aktiviteter.

Arbetar du med något nytt?
Jag arbetar alltid med nya saker.
Jag redigerar och gör layouten till min andra bok, ”That’s 14 in Dog Years”, som kommer att innehålla höjdpunkter från det andra året av dagliga målningar. ”That’s 14 in Dog Years” ges ut i sommar.
Jag laddar upp inför Derbyveckan, som kommer att bjuda på minst 5 nya hästar inom Painting a Dog a Day.
Jag påbörjar också en mycket större duk, ett stilleben inspirerat av de gamla leksaker och barnböcker som har samlats i ateljén och som då och då dyker upp i de dagliga målningarna. Den här målningen kommer troligen att ta flera månader att göra klart, med tanke på min nuvarande arbetsbörda av beställningar och utställningar.
Och jag lägger grunden för att börja hålla kurser över flera dagar – ett slags målarretreat. Som ett sommarläger, fast utan insekter och med massor av tid att skapa.
Allt detta medan Painting a Dog a Day fortsätter i bakgrunden. Jag är fullbokad med beställningar ända till mars 2010 (mejla mig om du är intresserad av en egen målning), och tänker fortsätta måla dagligen så länge intresset finns kvar (både mitt och samlarnas).
Mer kommer
Tack till Kim för att hon ställde upp på intervjun och delade med sig av sin konst. Glöm inte att prenumerera på hennes ateljéblogg för nyheter om hennes senaste verk.
Håll också utkik efter fler intervjuer med hästkonstnärer och fotografer.
Är du själv hästkonstnär, eller känner du en hästkonstnär som du skulle vilja se här? Skriv ditt namn och din webbplats i kommentarerna nedan eller skicka ett meddelande till oss för att vara med.
Översatt från engelska. Läs originalet