Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

Fem mäns liv för en häst

· The Equinest

Häst som står bredvid en lada
Den här historien är inte riktigt vad den ser ut att vara, den är en berättelse om slumpen, rätt och slätt.

Den här intressanta berättelsen kommer från boken In Bad Company and Other Stories av Rolf Boldrewood.

”Ja, det verkar onekligen vara ett rätt saftigt pris att betala för ett halvblodssto – värt tio pund som allra mest”, sa gamle Bill, kocken åt klippladans hantlangare på Jergoolah Station, en regnig kväll när karlarna samlades runt elden efter kvällsmaten med pipan i munnen. Det hade regnat i tre dagar, så det blev ingen klippning. Inte mycket arbete för de andra karlarna heller – ett femtiotal man – eftersom fåren med blöt ull bäst lämnades i fred. Fårklipparna var förstås sura. De åt (och betalade för) sina egna ransoner. Men de vanliga ”pund-i-veckan-karlarna”, som fick mat och logi gratis, var filosofiskt likgiltiga för hur vädret var.

”Mig gör det inget om det regnar ända till jul”, anmärkte en utsvävande ung man, som just med framgång hade avslutat ett parti euchre med en smutsig kortlek och en lika osnygg kamrat. ”Det spelar ingen roll för oss, bara bäckarna inte stiger så vi inte kommer in till stan och slösar bort lönen. Jag gillar inte för mycket vackert väder under klippningen.”

”Varför inte?” frågade hans nyss besegrade motståndare och stirrade dystert på korten, som om han höll dem ansvariga för sina förluster.

”Varför inte?” upprepade den förste talaren. ”För att det är inget kul att se på när dom förbaskade klipparna drar in sitt pund och trettio shilling om dan medan vi inte får ihop ett öre mer än tre och sex – och sliter dygnet runt som en massa dragoxar, och körs iväg samma minut som klippningen är slut, som en hop ohämtade strövdjur efter en boskapsinsamling.”

”Varför kom du hit överhuvudtaget?” frågade en lång, bredaxlad ’majsstjälk’ från trakten kring Penrith. ”Ingen bad dig. Det fanns folk nog för jobbet innan du dök upp. Det är ni stadsbusar som förstör klippladorna – svär och spelar och gnäller från gryning till skymning. Om jag var bas skulle jag lägga ut gift för er, precis som för dingorna.”

”Håll käften och gå hem till ditt pumpaland”, fräste kortspelaren tillbaka, plötsligt livad. ”Ni sydneybor tror att ingen annan än ni kan hantera boskap. Ni har ingen rätt att vara på den här sidan om Murrumbidgee, om vi ska vara noga; och jag skulle gärna vara med i ett gäng som skickar dig tillbaka dit du kom ifrån, dig och hela ditt strejkbrytarpack.”

”Upp med nävarna, din falskspelare!” sa mannen från New South Wales och tog ett långt kliv mot lättviktaren, som stod avslappnat i garden och inte verkade det minsta angelägen om att slippa slagsmålet.

”Seså, inget sånt där, du Nepean-grabb”, sa en godmodig men myndig röst. ”Inga slagsmål förrän klippningen är över, annars drar jag in din lön. Dessutom börjar vi i gryningen i morgon bitti. Jag har en hage som ska tömmas, och barometern stiger. Vädret kommer att klarna upp.” Det var andre förmannen, vars ord var lag tills ’skomakaren’ var klippt och den siste mannen med det sista fåret lämnade klippladan under hånfulla hurrarop. Efter lite dämpat ’morrande’ lugnade sig kombattanterna, eftersom det inte fanns någon sprit som kunde underblåsa deras vrede.

”Vad var det gamle Bill sa om hästar och människoliv? Jag hörde det utifrån”, ville centurionen veta. ”Är det någon som snor djur här?”

”Jo, Joe Downey fällde den kommentaren”, svarade en senig ’gammal räv’, som just då höll på att laga en av sina kängor så prydligt att han hade kunnat gå för skomakargesäll, om det inte hade varit en offentlig hemlighet att han hade lärt sig yrket innanför fängelsemurarna, ”att om en karl skulle ’knycka’ en häst här och rida den till Queensland, så skulle han aldrig åka fast.”

”Jaså, skulle han inte det? Och varför blev Bill så uppbragt?”

”Jo, Bill han säger: ’Du är en förb—d ung dåre’, säger han. ’Jag har sett smartare karlar än du mista livet för en tiopundskrake – ja, och dra med sig bättre karlar i samma öde.’”

”Men han sa något om fem män”, envisades förmannen. ”Vad menade han med det?”

”Vad jag menade med det?” sa den gamle, som nu hade kommit närmare, med sträng och skarp röst. ”Ja, precis det jag säger. Det är så sant som jag står här, och alla fem ligger nu i sina gravar – och så fina karlar som man nånsin kan få se – allihop på grund av ett enda förbannat sto, värt ungefär två femmor, må hon dra åt helvete!”

Den gamles tal hade en sorts grov vältalighet, född ur allvar, som fängslade den brokigt sammansatta skaran; och när Mr. Macdonald, förmannen, sa: ”Kom igen, Bill, låt höra. Dagen är ändå förlorad, och vi kan lika gärna höra din historia som något annat innan det är dags att krypa till kojs”, tog den gamle, sålunda uppmanad, pipan ur munnen, satte sig på en trebent pall och gjorde sig redo att berätta om en märklig och tragisk upplevelse.

William James, oftast kallad ”gamle Bill”, var en sann representant för de verkliga ”gamla rävarna” i Australien från tiden före guldrushen. Om en tidig sjöresa till Tasmanien var han förtegen. Han talade dunkelt om den perioden som ”dom gamla tiderna” när han berättade historier om mysterier och fasor, sådana som bara kunde ha utspelat sig under tvångskoloniseringens välde. Ingen skäggprydnad smyckade hans anlete. Djupt fårat men alltid slätrakat var det ett ansikte plöjt och graverat som av en livslång förteckning över de mörkare lidelserna och allt det skiftande lidande som bara djuret människan kan utstå och överleva. Ur denna lidandets smältugn hade gamle Bill kommit ut, på sitt sätt renad och förbättrad. Han gav intryck av en pensionerad pirat – övertygad om yrkets brister, men med saknad efter dess angenämare episoder. Som arbetare i bushen fanns det ingen mer användbar person för en koloni. Bill kunde göra allt bra, och göra dubbelt så mycket av det som en senare tids mindre härdade arbetare. Härdig, påhittig, outtröttlig och trogen den som gav honom brödet hade gamle Bill ofta betraktats som en ovärderlig tjänare av optimistiska eller oerfarna arbetsgivare. Och det var han i sanning, ända tills den ödesdigra dag kom då ”lönefebern” angrep honom. Då, ack! ”gick han varken att hålla eller binda”. Inget förnuft, intresse, löfte eller princip kunde hindra honom från det vansinniga supandet, då han i dagar – kanske i veckor – förlorade allt sken av manlighet.

Nu befann han sig dock i det hälsosamma skedet av ständigt arbete – väl utfodrad, avlönad och med tak över huvudet. Matlagning var en av hans många färdigheter, och i den utmärkte han sig. Samtidigt räckte hans mod och beslutsamhet, trots hans ålder, till för att hålla de bråkiga ”hantlangarna” i schack. På fritiden var han benägen att ta tillfället i akt och visa hur dåraktigt det var att komma i konflikt med lagen – med dess säkra seger och dess fruktansvärda straff. Och den här berättelsen handlade om de dystra följderna av en enda handling.

”Jag minns”, började han – och strök bakåt det grå håret som han bar långt och omsorgsfullt borstat – ”när jag jobbade på en gård nära gränsen till Queensland. Det är många långa år sen – men det säger ingenting; en del av er grabbar är lika unga och dumma som den där Jack Danvers som jag ska berätta om. Nå, några av oss skulle börja festa lite, så där, efter klippningen; vi hade allihop fått hyggliga lönecheckar; en del skulle åt ena hållet och en del åt det andra. Jack och hans kompis skulle till Queensland, där dom räknade med ett stort jobb. Just som vi höll på att sadla – en del av oss hade en kuse, en del två – kommer en flock hästar förbi. Jag visste vems dom var – en squatters som bodde inte långt därifrån. Bland dom fanns ett stiligt brunt ungsto, tre år gammalt, halvblod, men med fina rörelser.

”’Det där är ett fint ungsto’, säger Jack – han hade tagit några glas – ’hon skulle gå lätt att fånga i den gamla boskapsfållan vid bäcken. Och lätt att leda också, tillsammans med dom andra kampena.’

”’Var inte en sån förbaskad dumskalle, Jack’, säger jag, ’det blir ett jäkla liv om henne, tro mig. Hon kommer garanterat att saknas, och dom kommer att spåra dig. F-n också, karl’, säger jag, ’vad är ett tiopundssto att mista friheten för? Om det vore en stor stöt kunde det vara en annan sak.’

”’Du är just rätt karl att predika’, säger han, rätt ilsken. Spriten hade stigit honom åt huvudet, det såg jag. ’Sköt dina egna —— affärer.’ Jag hörde hans kompis (han var ett riktigt rötägg) säga nåt till honom, och dom red iväg i lugn takt, men samma väg som ’flocken’ hade tagit. Jag drog iväg med några andra grabbar som var inne och tog en sista drink, och tänkte inte mer på Jack Danvers och det bruna ungstoet förrän nästan ett år senare. Då kom det fram. Stoet hade känts igen, när hon gick i ett spann, av mannen som hade fött upp henne. Forkarlen hade köpt henne ärligt och redligt; han hade kvitto från en handlare. Dom hittade handlaren i Queensland; han hade köpt henne av en annan karl. ’Vad för slags karl?’ – ’Jo, en lång, snygg grabb, som en stilig fårklippare.’ Bud gick till polisen i Warwillah. Det var förstås Jack Danvers; dom hade misstänkt honom och hans kompis hela tiden.

”Nå, Jack blev gripen, fast han var ute på ett guldfält i Queensland, långt bort. Men dom skickade upp hans signalement från klippladan som vi hade lämnat tillsammans, och han fördes ner i bojor, eftersom han hade gjort motstånd. Handlaren svor bestämt på att det var han som hade sålt det bruna J.D.-stoet till honom – gamle Jerry Dawsons var hon. Juryn fann honom skyldig och han fick tre år.

”Nu kommer jag till den del av spelet där det är dags att ’betala insatsen’. Kom ihåg vad jag säger, ni unga grabbar, det kommer alltid förr eller senare. Han hade ingen anledning att knycka det där stoet. Det sa jag då, och det säger jag nu. Och vad blev det av det? Lyssna så ska jag berätta – Döden i fem kapitel – och så enkelt, allt på grund av ett oinridet ungsto!

”Nå, Jack var inte karln att stanna innanför fängelsemurarna om han kunde undvika det. En dag gör han och en annan karl ett utbrott, slår ner fångvaktaren och tar hans revolver. En annan vaktare kommer ut för att hjälpa till; Jack skjuter ihjäl honom, och dom kommer undan. Människoliv nummer ett. En stor belöning utlyses. Sen rånar dom ett värdshus vid vägen. Nån tjallade på dom. Polisen väntar på dom när dom kliver in – mitt i natten. Så fort dom ser polisen skjuter Jack värdshusvärden, stackars sate! Han trodde att värden hade sålt dom. Människoliv nummer två. Jack och hans kompis och polisen pangar på varandra på nära håll – en konstapel sårad – Jack skjuten till döds – kompisen sårad, dör dan efter. Människoliv nummer fyra.

”Vem var det som tipsade polisen och kammade hem blodspengarna? En vän till Jack, en kompis. Femhundra pund var för mycket för honom. Vad hände med honom? Saken läckte ut på nåt sätt – vänner och familj vände honom ryggen. Pengarna gjorde honom ingen nytta. Han började supa rakt av och dog i delirium inom ett år. Människoliv nummer fem.

”Ja, han var den femte som gick under. Två pund styck var vad deras liv var värda! Dom ligger i sina gravar för att Jack Danvers var en förb—d dåre, och när han var ung, stark, snygg och omtyckt, måste gå och sno en annan karls sto av ren och skär dumhet. Han såg inte vad det skulle leda till, annars hade han hellre huggit av sig högerhanden. Men så är det. Vi ser inte sånt förrän det är för sent. Men kom ihåg vad jag säger, ni unga grabbar som har hela världen framför er – ta ett råd av en dåre. Det lönar sig inte att ’slå in på brottets bana’ – det har det aldrig gjort; och ingen har bättre skäl att veta det än gamle Bill James.”

”Jösses!” sa förmannen, ”det är den bästa historia jag har hört på ett år. Och om prästen håller en bättre predikan när han har gudstjänst i klippladan på söndag blir jag förvånad.”

Översatt från engelska. Läs originalet