
Cheval du Vercors de Barraquand, eller Barraquand Vercors-häst, är en rustik häst från Vercorsbergen som är känd för att vara särskilt säker på foten.
Ursprung
Det här är en gammal blodslinje som först dokumenterades av Dom Perrier vid klostret i Léoncel 1760. Under 1700-talet var det inte lätt att frakta handelsvaror längs bergsstigarna, så handelsmännen var beroende av packdjur för att kunna följa sina rutter. Under 1800-talet ersatte hästar successivt åsnor och mulor för det här ändamålet. De hästar som föddes upp i bergen var särskilt populära, och antalet Barraquand Vercors började växa. Mot slutet av 1800-talet började uppfödarna i stället satsa på tyngre hästar och kor. De större djuren betade ut bergsbetena för snabbt, så bönderna började flytta från bergen ned till slätterna.
Bland bönderna fanns en herr Barraquand, som vägrade lämna sin mark i Ambel eftersom han ansåg att de robusta och nöjsamma bergsdjuren borde bevaras. Som gammal man lämnade han över stafettpinnen till sin son Jules, som vid 14 års ålder skaffade sex ston och en hingst som kärna i flocken. Hans avelsmetoder visade sig vara sunda, och i början av 1900-talet hade han nästan 200 avelsston och omkring 8 hingstar. Han hade också gjort rasen mer enhetlig och skapat en väldefinierad typ. Hans insatser belönades uppenbarligen, eftersom hästen är uppkallad efter just den här familjen.
Som för många europeiska raser tog krigen hårt. Under första världskriget stoppades aveln, men den återupptogs så snart freden hade utropats. Familjen Barraquand började inte bara avla igen direkt, utan köpte också ett helt berg (omkring 800 hektar) för att kunna genomföra sina planer. Andra världskriget var mycket värre för rasen, eftersom tyskarna förstörde familjen Barraquands gård. Djuren dödades, släpptes lösa eller togs för militärt bruk.
Återuppbyggnaden
Det var Frédéric Barraquand som mödosamt började bygga upp gården och avelsprogrammet igen i Arles. Han letade upp och samlade omkring 150 djur som uppfyllde Vercorsstandarden och började avla på dem igen. Inte långt efter att han kommit i gång började bilarna göra entré, och vid mitten av 1900-talet kastade han in handduken. År 1963 avvecklade han sin besättning.
Familjen Barraquand är dock bevisligen envis, och Jean Louis Barraquand (Jules barnbarn) startade ett nytt program 1994 med tre ston och en hingst. Återigen var familjens avelsmetoder sunda, och 1997 hade flocken vuxit till 51 djur. I dag hyllas Barraquand som ett regionalt kulturarv och som den enda ras som är specifik för regionen Rhône-Alpes. Enligt de senaste siffrorna i DAD-IS är rasen akut hotad men omfattas av bevarandearbete, och 2021 fanns det 200 djur.
Kännetecken
Genomsnittlig mankhöjd 14.2-15.3 hands
Man- och svanshåret är tjockt och vågigt
Extremt säker på foten
Exteriör
Huvudet har rak profil och bred panna
Öronen är små och halvmånformade
Halsen är muskulös med välutvecklad halskam
Bröstkorgen är djup
Ryggen är kort och bred
Bakdelen är kraftfull
Benen är starka med tydligt markerade leder
Hovarna är små och stadiga
Traditionella färger
Nästan alltid brun eller svartbrun, ibland med mjölmule
Vita tecken i ansiktet är inte önskvärda och godtas bara om de inte når längre ned än ögonen. Benen ska vara svarta.
Temperament
Anspråkslös och sansad
Lättsam och snäll
Användning
Jordbruk
Timmerkörning
Skogsarbete
Skijöring
Användbara länkar
Vercors de Barraquand, Association nationale Cheval du Vercors de Barraquand (ANCVB)
Video
Toppbild från Prakhar Amba under licensen CC BY-NC-ND 2.0
Översatt från engelska. Läs originalet