Intervjuer
Konstnärsintervju – Armando Suarez
Namn
Armando Suarez
Webbplats och var du hittar mina verk på nätet
www.armandoshorseshoenailjewelry.com
Var jag finns
På Eastern Shore i Virginia, mellan Chesapeake Bay och Atlanten. Onancock, VA ligger på buktsidan av halvön.
Berätta lite om dig själv, vad har du för bakgrund och var kommer du ifrån?
Jag kom till USA 1971 och anlände till New York på min födelsedag (21 januari) med bara 200 dollar i fickan. Jag talade ingen engelska och tog mitt första jobb på ett bageri i Brooklyn, eftersom det var mitt yrke: jag var utbildad konditor.
Min pappa var bagare, och jag började följa med honom till jobbet när jag var 8 år gammal, så jag lärde mig baka bröd av honom. Jag växte upp i Rosario i Argentina, som är landets näst största stad (efter Buenos Aires), och flyttade till huvudstaden när jag var 17.
Mitt första jobb som konditor fick jag på ett hotell vid havet i San Clemente del Tuyú. Jag gifte mig ung och var allt från frisör till taxichaufför för att försörja min fru och våra 2 små barn, och sedan bestämde jag mig för att åka till Amerika för att hitta en annan väg.

Det handlade mer om ekonomi än om något annat. Jag arbetade för 50 dollar i veckan och fick lov att sova nere i källaren på nätterna för att kunna spara lite pengar att skicka hem. Så småningom gifte jag om mig, och vi startade ett företag som designade lädervaror. Under sjuttiotalet tjänade vi tillräckligt på konstmässor för att köpa ett hus i delstaten New York, som vi gjorde om till ett bed & breakfast som hette ”L’Esquina”, det vill säga hörnet.
Två barn senare tog det äktenskapet slut, och jag flyttade till Eastern Shore, där jag hade 2 mycket goda vänner från konsthantverksrörelsen, och bestämde mig för att öppna en restaurang här i Onancock. Det var 1988. Det var en liten restaurang på hörnet med uteservering och en trädgård, och vi spelade jazz och drack mycket vin. När jag sålde den 2004 öppnade jag en annan restaurang på andra sidan gatan (på hörnet), och 6 månader senare sålde jag den också.
Jag sa alltid till min bästa (och sista) fru att jag en dag skulle gå tillbaka till mina smycken. Jag behöll alltid mina verktyg.
När började du göra smycken?
Det var redan 1972, och det gick lite omlott med mitt läderarbete. Jag höll nog på med det 1972–1976. Inte längre än så.

Kom hästskosömmen eller konsten först?
Jag skulle säga att sömmen och konsten växte fram ur vad mer de kunde bli.
Vad inspirerade dig att använda ett så ovanligt material?
En vän till mig, Oscar Pardo, gjorde den sortens arbeten, och jag tyckte verkligen, verkligen om dem.
Hur lärde du dig de tekniker du använder?
Återigen, Oscar Pardo. Vi höll inte kontakten efter sjuttiotalet, och en dag när jag gick igenom mina gamla vinylskivor hittade jag en som han hade spelat in, som hette ”El Grupo: Songs and Poetry of the Latin American Struggle”. Jag bad min fru att leta upp honom på internet.
Vi kunde inte hitta just honom, och sedan kom vi på att läsa det finstilta på baksidan av skivomslaget, där det stod: ”För mer information, kontakta Center for Cuban Studies” i New York. Vi letade upp dem på internet och såg att de fortfarande fanns, och när vi ringde sa personen som svarade att vi fick fråga en kvinna som inte var på plats förrän nästa dag.
Hennes namn stod också på skivomslaget, och när vi pratade dagen därpå berättade hon att han var i Puerto Rico, gift med en advokat, att han numera är målare och att han ofta ställer ut i New York. Jag ringde honom, och nu har vi ofta kontakt. Tyvärr missade jag hans senaste utställning i New York nu i maj, men jag vet att vi kommer att ses igen.

Vilka är dina viktigaste konstnärliga förebilder?
Picasso. Charlie Chaplin. Jazz – Miles Davis, Chet Baker – det är konst.
Är du också hästälskare?
Rolig fråga, för Argentina är känt för polo och hästar, men nej. Jag har aldrig varit särskilt mycket i närheten av dem. Vi har däremot varit med på några hästutställningar, och på den senaste, i Richmond i Virginia, såg jag den mest fantastiskt vackra svarta frieserhingst, och sättet han rörde sig och samspelade med sin tränare på var helt hänförande att se. Jag tror att det har gjort mig till en hästälskare på avstånd.
Har du (eller hade du) ett djur som är musan bakom ditt arbete?
Inte bara ett djur! Vi har 2 hundar, 5 hönor, 8 ankor, 3 ankungar, 3 innekatter (och vi utfodrar 14 herrelösa katter och kattungar) och en nymfparakit. Alla smycken är uppkallade efter familjemedlemmar eller husdjur. Bara så här på rak arm är Koko, Allegria och Pastis några som är uppkallade efter husdjur.
Var och en har sin egen personlighet!

Har du några hemliga ritualer som hjälper dig att komma i rätt stämning för ditt arbete?
Så länge jag kan minnas har jag druckit mitt Bustelo-kaffe på morgonen och gått ut till min ateljé klockan 9. Jag arbetar fram till lunch och tar sedan 2 timmars siesta, återvänder till arbetet klockan 4 på eftermiddagen och går sedan in till middagen klockan 5. På sommaren tar jag en kaffepaus på eftermiddagen ute i trädgården under ett träd, och på vintern tittar jag lite på tv.
Och kvällen innan jag ska till en konstmässa är allt packat och klart, och jag äter en härlig, avkopplande middag. Det är min fasta ordning för alltid.
Vilken effekt tror du att internet kommer att få på handgjorda smycken?
Jag hoppas att det får folk att stanna upp inför skönheten i hantverk och hantverksmässiga processer. Det gör dem definitivt lättare att få tag på. Man behöver inte längre gå till ett galleri eller en mässa för att hitta dem, och det gör det mycket mindre besvärligt att handla.
Men själv – och jag tror inte att jag är ensam – tycker jag att eftersom konst har så många dimensioner kommer det alltid att finnas plats för att se den på riktigt. I den digitala tidsåldern kan fotografier gripa tag i en, men det finns fortfarande inget som går upp mot originalet.
Alla som har stått i vördnad framför Mona Lisa på Louvren kan intyga det.

Har det påverkat ditt arbete?
Ja, självklart. Vi säljer över hela USA, till Storbritannien, Nederländerna, överallt, och det är kunder som förmodligen inte skulle ta sig till någon av mina mässor eller till gallerierna som visar mina verk.
Jag märker också att det ger folk möjlighet att ”förhandsgranska” mina verk före en mässa. De kommer in i min monter och vet exakt vilket smycke de vill ha, eftersom de har sett det på min webbplats. Eller så köper de kanske ingenting alls, men de har läst att jag är argentinare (numera faktiskt amerikansk medborgare) eller att jag bor på Eastern Shore i Virginia, och vill bara säga hej. En del kommer bara för att berätta att de minns min restaurang!
Vilket är ditt personliga favoritverk?
Bland dem som är till salu heter det Paula. Jag älskar verkligen hur det faller. Ett annat är ett som det bara finns ett exemplar av, och det hänger i min ateljé. Det har faktiskt inget namn.

Skulle du någonsin sälja det?
Det i min ateljé? Aldrig.
Vad mer brinner du för?
Jag glömde att säga att jag en gång i tiden tävlade i cykel. Så – cykling, trädgårdsarbete, jazz, att dela god mat och gott vin med vänner. Människor. Och djur!
Arbetar du med något nytt?
Ja, just nu arbetar jag på en exklusiv kollektion som ska finnas i mina gallerier, så att smyckena på webbplatsen bara är till för den och för mässorna. Jag tror att det är schysstare mot gallerierna, som har varit vänliga nog att ta in mina verk, att det inte överlappar.
Mer på väg
Tack till Armando för att han ställde upp på intervjun och delade med sig av sitt arbete. Titta gärna in på hans smyckeswebbplats då och då för att få höra om hans senaste verk.
Håll också utkik efter fler intervjuer med hästkonstnärer och fotografer.
Är du hästkonstnär, eller känner du en konstnär som skildrar hästar som du skulle vilja se presenterad här? Skriv ditt namn och din webbplats i kommentarerna nedan eller skicka ett meddelande till oss för att vara med.
Översatt från engelska. Läs originalet