Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Arabens farväl till sin springare

· The Equinest

Närbild av en man och en häst
Dagens hästpoesi heter ”The Arab’s Farewell to His Steed” (Arabens farväl till sin springare) och är skriven av Caroline Norton. Jag vet inte när hon skrev den, men hon levde 1808–1877.

Arabens farväl till sin springare

Min sköna! min sköna! du som står så stilla och from,
med din stolt välvda, glänsande hals och ditt mörka, eldiga öga!
Längta inte efter att svepa över öknen med all din vingade fart:
jag får aldrig mer sitta upp på dig – du är såld, min arabiska springare!

Stampa inte med otålig hov, vädra inte den friska vinden,
ju längre du flyger bort nu, desto längre blir jag efter.
Främlingen håller dina tyglar – din herre har fått sitt guld;
du snabbfotade, du sköna, farväl! – du är såld, min springare, såld.

Farväl! De fria, outtröttliga benen ska vandra mången mil
för att nå den kyliga, vintriga himmel som skuggar främlingens hem.
En annan hand, mindre öm, ska nu bereda ditt foder och din bädd;
den silkeslena man jag en gång flätade blir nu en annans omsorg.

Morgonsolen ska gry på nytt, men aldrig mer tillsammans med dig
ska jag galoppera längs ökenstigarna där vi brukade färdas;
kvällen ska mörkna över jorden, och över den sandiga slätten
ska en annan springare, med långsammare steg, bära mig hem igen.

Ja, du måste gå! Den vilda, fria vinden, den strålande solen och himlen,
din herres hem – från allt detta måste du, min förvisade, fly.
Ditt stolta mörka öga blir mindre stolt, ditt steg mindre snabbt,
och förgäves ska du välva din hals för att möta din herres hand.

Bara i sömnen ska jag se det mörka ögat glimma klart;
bara i sömnen ska jag åter höra det steget, så fast och så lätt;
och när jag i drömmen lyfter min arm för att hejda eller mana på din fart,
måste jag vakna med ett ryck och känna – du är såld, min arabiska springare.

Ack, kanske ska då, utan att jag ser det, en grym hand hårdhänt tukta dig,
tills löddret ligger som skummande vågkammar längs din flämtande sida;
och det ädla blodet i dig svallar i din förbittrade smärta,
tills likgiltiga ögon som vilar på dig kan räkna varje svällande åder.

Kommer de att behandla dig illa? Om jag trodde det – men nej, det kan inte ske.
Du är så snabb, men ändå lätt att tygla; så mild, men ändå så fri;
och ändå, om mitt ensamma hjärta skulle längta när du är borta,
kan den hand som nu stöter bort dig befalla dig att vända åter?

Vända åter! – Ack, min arabiska springare! Vad ska din herre göra
när du, som var all hans glädje, har försvunnit ur hans syn?
När det dunkla fjärran bedrar mitt öga, och genom de stigande tårarna
din ljusa gestalt för ett ögonblick visar sig likt en falsk hägring?

Långsamt och till fots ska jag vandra, med trötta steg och ensam,
där du med snabba steg och glada språng så ofta har burit mig fram;
och när jag sätter mig vid den gröna brunnen ska jag stanna och sorgset tänka:
”’Det var här han böjde sin glänsande hals när jag sist såg honom dricka!’”

När jag sist såg dig dricka! – Bort! Den febriga drömmen är förbi!
Jag kunde inte leva en dag och veta att vi aldrig mer skulle mötas!
De frestade mig, min sköna! för hungerns makt är stark –
de frestade mig, min sköna! men jag har älskat dig för länge.

Vem sa att jag hade gett upp dig? Vem sa att du var såld?
Det är lögn! – det är lögn! min arabiska springare! Jag kastar tillbaka deras guld!
Så, så, hoppar jag upp på din rygg och far över de fjärran slätterna!
Bort! Den som hinner upp oss nu får ta dig som lön för mödan!

Tung läsning

Poesi om hästar är ofta tung, eftersom det oftast handlar om hästar i krig. Om du hellre vill ha något lite lättsammare, ta en titt på ett särskilt hästigt utdrag ur Love Chase av James Sheridan Knowles.

Hästpoesi

Översatt från engelska. Läs originalet