Hästkonst
Trähästen

En berättelse ur de charmiga böckerna om Raggedy Ann och Andy, den här gången om en busig liten trähäst.
Ur boken Raggedy Andy Stories av Johnny Gruelle.
Jultomten hade lämnat en hel massa leksaker.
En trähäst, klädd i bomullsflanell och lätt bestruken med en pensel doppad i svart färg så att han såg ut som en apelkastad skimmel, var en av julklapparna.
Raggedy Andy och trähästen
Tillsammans med trähästen kom en vacker röd vagn med fyra gula hjul. Oj! Vad färgen var fin och blank.
Trähästen var spänd för vagnen med en sele av lackläder, och själv stod han stolt på en röd plattform som rullade på fyra små förnicklade hjul.
Visserligen satt trähästens ögon lika långt isär som en kamels, så att han såg ganska kamellik ut när man betraktade honom framifrån, men han hade mjuka läderöron och silkeslen man och svans.
Han var trevlig att se på, trähästen. Alla dockorna klappade honom, slätade till hans silkeslena man och kände på hans blanka lackseldon den första natten de var ensamma med honom i barnkammaren.
Trähästen hade en underlig röst; dockorna kunde knappt förstå honom i början, men när hans blyghet hade gått över pratade han ganska tydligt.
”Det är första gången jag någonsin har försökt prata”, förklarade han när han hade lärt känna dem, ”och jag tror att jag pratade nere i magen i stället för i huvudet!”
”Du kommer att trivas jättebra här i barnkammaren!” sa Raggedy Andy. ”Vi har så roligt och tycker så mycket om varandra att jag vet att du kommer att trivas i ditt nya hem!”
”Det är jag säker på!” svarade trähästen. ”Där jag kom ifrån stod vi – de andra hästarna och jag – bara tysta på hyllorna och tittade och tittade rakt fram, och vi rörde aldrig så mycket som svansen.”
Trähästen rullade över Raggedy Anns fot
”Se om du kan röra på svansen nu!” föreslog Henny, den holländska dockan.
Trähästen började rulla över barnkammargolvet, och om Raggedy Ann inte hade stått i vägen hade han kanske kört in i väggen. Nu rullade trähästen i stället emot Raggedy Ann och välte omkull henne, men kom inte längre när hjulen körde emot hennes tygfot.
När trähästen hade vält omkull Raggedy Ann stod han stilla tills farbror Clem, Henny och Raggedy Andy lyfte bort honom från Raggedy Anns fötter. ”Viftade jag med svansen?” frågade han när Raggedy Ann hade rest sig och slätat till sitt förkläde.
”Försök igen!” sa Raggedy Ann. ”Jag kunde inte se!” Hon skrattade sitt glada trasdocksskratt, för Raggedy Ann tappade aldrig humöret, vad som än hände.
Då började trähästen rulla baklänges och knuffade omkull Henny på rygg, så att han ropade ”Mamma!” med sin pipiga röst.
Farbror Clem, Raggedy Ann och tennsoldaten höll alla fast i trähästen och lyckades stoppa honom precis när han höll på att backa ut genom barnkammardörren mot trappan.
Sedan drog dockorna tillbaka trähästen till mitten av rummet. ”Det är konstigt”, sa han, ”att jag börjar röra mig bakåt eller framåt när jag försöker vifta med svansen!”
”Jag tror att det beror på att du har stått så länge på hyllan utan att röra dig”, föreslog Raggedy Andy. ”Tänk om du försöker röra dig framåt!”
Farbror Clem, som stod framför trähästen, hoppade åt sidan så hastigt att fötterna gled undan för honom, precis som om han hade halkat på blank is.
Trähästen började inte röra sig framåt som farbror Clem hade väntat sig; i stället viftade hans silkeslena svans glatt upp över ryggen.
”Hurra! Där viftade du med svansen!” ropade alla dockorna lika glatt som om trähästen hade gjort något verkligt underbart.
”Nu är det lätt!” sa trähästen. ”När jag vill åka framåt eller bakåt ska jag försöka vifta med svansen, och då rullar jag i väg på mina blanka hjul; och när jag vill vifta med svansen ska jag försöka rulla framåt eller bakåt, så här!” Men i stället för att rulla framåt viftade trähästen med svansen. ”Jag ville vifta med svansen just då!” sa han förvånat. ”Nu ska jag rulla framåt!” Och mycket riktigt rullade trähästen över barnkammargolvet.
När han började rulla på sina blanka hjul ropade Raggedy Andy: ”Alla ombord!” och tog sats och hoppade upp på trähästens rygg. Farbror Clem, Raggedy Ann, Henny, den holländska dockan, och Susan, dockan utan huvud, klättrade alla upp i den fina röda vagnen.
Trähästen tyckte att det här var jätteroligt, och runt, runt i barnkammaren for han. Hans blanka hjul och den röda vagnens fina gula hjul gnisslade så högt att ingen av dockorna hörde ropen från de pyttesmå slantdockorna, som var för små för att klättra ombord. Till slut, när vagnslasset med dockor passerade slantdockorna, fick Raggedy Andy syn på de två små liliputtarna som stod tillsammans och gick miste om det roliga; så han lutade sig långt ut åt ena sidan när hästen svepte förbi dem, fångade upp båda slantdockorna i sina starka tygarmar och lyfte upp dem på en plats på trähästens breda rygg.
”Hurra!” ropade alla dockorna när de såg Raggedy Andys bragd. ”Det var precis som på en vilda västern-show!”
”Vi måste ha så roligt som möjligt allihop tillsammans!” sa Raggedy Andy.
”Bra sagt!” ropade farbror Clem. ”Ju mer roligt vi kan ge varandra, desto roligare får var och en av oss!”
Trähästen for runt barnkammaren väldigt många varv, för han tyckte så mycket om att höra dockornas glada skratt, och han tänkte för sig själv: ”Vad lycklig jag kommer att bli, när jag får bo med ett så glatt gäng.”
Men just som han skulle passera dörren hördes ett ljud i trappan, och när trähästen hörde det tvärstannade han så plötsligt att Raggedy Andy och slantdockorna flög rakt över hans huvud och dockorna längst fram i vagnen hamnade på Raggedy Andys plats på hästens rygg.
De blev liggande precis som de hade fallit, för de ville inte att någon skulle misstänka att de kunde röra sig eller prata.
”Ha! Ha! Ha! Jag visste väl att ni hade jättekul!” ropade en glad röst.
Då klättrade alla dockorna genast tillbaka till sina platser, för de kände igen den franska dockans röst.
Men hur förvånade blev de inte när de såg att hon var klädd i en förtjusande féedräkt, med de vackra lockarna fladdrande bakom sig, där hon kom springande mot dem.
Raggedy Andy skulle precis klättra upp på hästens rygg igen när den franska dockan själv hoppade upp där och, lätt balanserande på ena foten, stod så medan trähästen rullade runt barnkammaren så fort han kunde.
Raggedy Andy och de två slantdockorna sprang efter vagnen och klättrade, med hjälp av farbror Clem och Raggedy Ann, upp där bak.
När trähästen till sist stannade sa alla dockorna: ”Det här är det roligaste vi har haft på länge!”
Trähästen, som kände en ilning av lycka genom hela sin träkropp, ropade: ”Det är det roligaste jag någonsin har haft!”
Och fast dockorna inte sa det till honom visste de att han hade haft roligast av alla, eftersom han hade gett dem den största glädjen.
För som du säkert vet är det de mest osjälviska som får den största glädjen, eftersom de gör andra lyckliga.
Översatt från engelska. Läs originalet