Intervjuer
Intervju med hästfotograf – Tami Jo Gramont
Namn
Tami Gramont
Webbplats och var du hittar mina verk på nätet
Webbplats: newhorsephotography.com
Bilder/portfolio: tamijopix.com
Flickr: Obedientmuse
Facebook: Tami Gramont
Följ Tami på Twitter: @TamiGramont
Var jag bor
Jag bor i Arizona. I Peoria i Arizona, på västra sidan av Phoenix. Eftersom jag kommer från en mer lantlig del av norra Arizona visste jag inte att jag skulle gilla staden så mycket, men det gör jag! Det är fantastiskt att kunna åka till ställen som jag har tänkt på men gett upp, eftersom det var fyra timmar tur och retur.
Berätta lite om dig själv – vilken bakgrund har du och var kommer du ifrån?
Jag växte upp i en liten jordbruksbygd i Indiana och tillbringade helgerna hos min pappa i Chicago. I Indiana hade jag hästar och i Chicago gick jag på museer.
Som barn studerade jag konst i Encyclopedia Britannica och använde det de stora mästarna gjort för att återskapa hästar med blyerts eller färg.
På landet bodde vi avsides, så det fanns inte många barn i närheten. Jag tillbringade mycket av min tid med hästar.
Som vuxen studerade jag konst på college och startade sedan ett byggföretag. Jag höll min konst för mig själv i många år. Min familj sa åt mig att skaffa ett hantverksyrke, så jag startade ett företag inom byggbranschen.

Jag drev företaget i åtta år, och mot slutet märkte jag att jag behövde något som tillfredsställde min kreativa sida. Jag valde en billig kamera för att se om jag tyckte om det och tog sedan med den överallt. Det enda stället jag inte kunde ta med den till var hästarna som gick i hagen en bit längre ner på vägen. Jag fick en klump i halsen varje gång jag tänkte på att fotografera dem.
En dag bestämde jag mig för att möta den rädslan, och för att min kärlek till hästar var större än min rädsla. Jag ville lägga den åt sidan en gång för alla
Jag släppte tankarna på hur jag skulle se ut, vad grannarna skulle tycka om mig och vad som skulle hända om jag lät mig känna den känsla som satt fast i halsen.
I slutet av en väg som kändes lång kröp jag in genom staketet med min kamera. Hästarna, ungefär sex stycken, kom fram till mig. Jag gick ut i hagen och stod stilla medan de nosade på mig och kameran.
Sedan kom snyftningarna. Jag lät dem komma. Jag tänkte inte och försökte inte förstå varför, jag bara stod där och grät.
De där hästarna, några med mulen vilande mot mig, stod också stilla, som om de bevittnade min sorg. Till slut tog gråten slut och jag började skratta och gråta, och sedan mest skratta. Jag skrattade åt hur rädd jag hade varit för just det som kunde hela mig. Åt att alla tecken hade funnits där och att allt jag behövde göra var att släppa mina fördomar, följa ledtrådarna och dyka upp.
Sedan dess har jag fotograferat hästar. Jag har haft utställningar i Sedona och San Francisco, varit officiell fotograf vid evenemang och fått många andra fantastiska möjligheter.
Jag har träffat några av de bästa människor som finns, bara för att jag dök upp med min kamera. Nu fokuserar jag på cutting, reining, ranchhästar och västernliv.

När tog du din första bild?
Någon gång under 2005, men jag började inte ta det på allvar förrän 2006.
Vilken kamera använde du?
I början använde jag en Pentax, och sedan gick jag vidare till en Canon 30D. Jag investerade först i objektiven, 70–200 mm IS L-serien och 24–105 mm IS L. Nu är det dags att uppgradera kamerahuset igen.
Om du fick välja vilken kamera som helst (oavsett pris), vilken skulle det bli?
Åh, jag har hört att Hasselblad är grejen, den stora pappan, men eftersom jag inte har använt någon skulle jag ta 1D Mark III. OCH … om jag var ute efter en ny kamera är jag säker på att säljaren skulle låta mig prova Hasselbladen!

Vad fick dig att börja fotografera hästar?
Inte för att upprepa mig, men för att förtydliga: min kärlek och min önskan att möta mina rädslor och leva med integritet.
Din favoritras?
Herregud! Jag älskar alla hästar och kan hitta någon förmildrande egenskap som är värd att fotografera hos vilken som helst av dem, och … jag älskar de hovskäggiga som Gypsy Vanner, clydesdale och frieser, men lipizzanerna är också mystiska och har fantastiska personligheter.
Hästar som har gått på bete länge är speciella, även när de är smutsiga och täckta av lera. När flocken kommer fram, vilket jag inte alltid uppmuntrar eftersom det är svårt att fotografera dem när de står alldeles inpå mig, men när de gör det och inte har varit nära en människa på flera månader, får deras förmåga att lita på mig mig fortfarande att gråta – liksom att se nyfikenheten vinna över rädslan.
Jag känner mig alltid hedrad när det händer och försöker leva mitt liv på samma sätt, genom att låta nyfikenheten vinna över rädslan.

Har du (eller hade du) ett djur som är musan bakom dina verk?
Åh, i början var det den gulbruna mustangen Smoke, som jag har massor av bilder på. Jag förälskade mig i honom tvärs över hagen. Det var verkligen precis den känslan av att bli förälskad. Han var mittpunkten på min utställning i Sedona.
Jag har fler bilder på honom än på någon annan häst. Han var en vildfångad mustang och jag ville verkligen ha honom. Samtidigt insåg jag att det är fel tid i mitt liv att ha hästar. Jag reser och vill kunna ge mig av när jag behöver. Rätt känsla, fel tid.
Nu förälskar jag mig i varje häst jag möter. Jag tror att det är därför det är svårt för mig att fotografera människor – den närheten är fortfarande lite skrämmande för mig
Finns det någon särskild plats som har fyllt dig med inspiration?
En plats och en stund berörde mig, och det var vid en round-up i högöknen. Det var avlägset, och längs vägen uppför en stenig väg och runt bergen pågick kontrollerade bränningar, så röken låg som dimma.
Ur röken kom gruppen ridande. De rörde sig tillsammans utan att säga något, som ett enda sinne.
Var blev du mest inspirerad, men utan kamera?
Solnedgångar berör mig, och här i Arizona kan de vara många runt monsunperioden. Jag beundrar landskapsfotografer, de har talangen att fånga den känslan, det ögonblicket. Det är en gåva att kunna göra det.

Vilken inverkan tror du att internet kommer att få på konst och fotografi i allmänhet?
Talangen som finns där ute är fantastisk! Folk utforskar kreativa sidor av sig själva som de inte visste fanns.
Fotografi är för alla nu. Vi kan alla skriva ut, vi kan alla köpa de senaste och bästa prylarna. Så vad skiljer en konstnär från en annan? Det är vilka de ÄR, inte vilka de känner.
Vad känner du inför den konsten? Ger den klarhet? Får den ditt hjärta att lyfta? Ger den insikt? Allt det handlar om vem du är.
Jag har fått höra att det förr handlade om vem man kände. Nu är det en annan sorts samhörighet som internet erbjuder. Och konst av alla slag ger oss en möjlighet att se varandra i ett nytt ljus, utan de förutfattade meningar vi kan ha om varandra.
När jag ser någons konst ser jag in i personen. Jag tror också att min konst säger mer om mig än jag någonsin skulle kunna säga
Jag tror att det här är ett sätt att knyta samman fler människor än någonsin, särskilt på internet.

Har det påverkat din?
Absolut! Det finns en konstnär i Australien, Catherin McMillian, som blev berörd av min konst och nu gör målningar efter mina bilder. Utan internet hade hon och jag aldrig träffats. Det ger mig också möjligheten att dela västern med hela världen – människor som kanske ALDRIG får chansen att träffa en cowboy kan se en, och se hur hans liv ser ut, genom min konst. Jag hoppas snart kunna visa mer av vardagen i den här livsstilen.

Vilken bild är din personliga favorit?
Min favorit är en bild på Smoke som jag tog den dag han började tränas. Hans allra första gång i en roundpen. Det var en bild som jag först valde bort och som jag hittade igen först flera månader senare, när jag tittade med nya ögon. Den var mittpunkten på en av mina utställningar. Jag har den inramad i formatet 4 x 5 fot och älskar den!
Jag har många andra favoriter, som den på Kathleen Lindley som nu är omslaget till romanen ”Master Painter” av Brando Quin. Varje dag, vid varje fotografering, hittar jag en ny som jag älskar.

Vad mer brinner du för?
Jag brinner för mitt företagande, som handlar om att hjälpa människor att bryta sig ut ur den låda som våra tankar kan sitta fast i och se världen utan att döma. Att se världen utan att döma kan ge utrymme för medkänsla och vänlighet.
När jag inte kan vara bland hästar behöver jag ständiga påminnelser om att jag är mer än det jag ser omkring mig, att jag är en kreativ varelse med gränslösa möjligheter. Mitt företag och människorna kring det är de påminnelserna.
Mer kommer
Tack till Tami för att hon ställde upp på intervjun och delade med sig av sina bilder. Glöm inte att prenumerera på hennes blogg om hästfotografi för att hänga med i hennes senaste bilder.
Håll också utkik efter fler intervjuer med hästkonstnärer och fotografer.
Är du själv hästfotograf, eller känner du en hästfotograf som du skulle vilja se här? Skriv ditt namn och din webbplats i kommentarerna nedan eller skicka ett meddelande till oss för att vara med.
Översatt från engelska. Läs originalet