Damsadlar
I en damsadel sitter ryttaren med båda benen på samma sida av hästen, oftast den vänstra. Två vadderade horn håller benen på plats, så att en van ryttare kan skritta, trava, galoppera och till och med hoppa med en säker, balanserad sits. Brittiska ryttare skriver den oftast i två ord på engelska, side saddle, och kallar ridningen riding aside.

Så fungerar den
Ryttaren sitter vänd framåt och rakt på hästen, med sin ryggrad över hästens och båda tyglarna lika långa. Höger ben hakas över det övre hornet, det fasta hornet (fixed head), som stöder höger lår. Vänster ben ligger under det nedre hornet, språnghornet (leaping head), som böjer sig över vänster lårs ovansida, och vänster fot sitter i den enda stigbygeln. Om hästen blir rädd eller hoppar kan ryttaren trycka ner höger ben och lyfta vänster lår upp mot språnghornet för extra grepp, men det är balansen, inte greppet, som håller en bra damsadelsryttare kvar i sadeln. Eftersom inget ben ligger an mot hästens högra sida bär ryttaren där ett långt spö eller en käpp som ersätter benet.
Damsadelns delar
- Fasta hornet: det upprättstående övre hornet som höger ben hakas över.
- Språnghornet: det nedre, böjda hornet över vänster lår. På många sadlar kan det vridas eller flyttas något för att passa ryttaren.
- Sits: platt och plan, så att ryttaren sitter rakt i stället för att luta åt vänster.
- Stigbygel: en enda stigbygel på vänster sida, helst upphängd i ett säkerhetsfäste som är gjort för att lossna vid ett fall.
- Gjord och balansrem: sadeln har en vanlig gjord plus en balansrem, som går från sadelns bakre del på höger sida, under buken, till en rem på vänster sida. Den hindrar sadelns bakre del från att dras över mot ryttarens sida. Den spänns lite lösare än gjorden, eftersom sadelns bakre del behöver kunna röra sig en aning för att inte skava.

Typer av damsadlar
| Typ | Vad den används till |
|---|---|
| Engelsk damsadel (jaktsadel) | Den klassiska sadeln med två horn, som används till jaktridning, visning, dressyr och hoppning |
| Westerndamsadel | Rids med westernutrustning och westernklädsel i westernklasser och parader; boskapsuppfödaren Charles Goodnight konstruerade en dubbelriggad modell åt sin fru på 1870-talet |
| Saddle seat-damsadel | Syns främst på amerikanska rasutställningar, tillsammans med saddle seat-ridningens långa rockar |
| Tidiga sadlar med ett horn | Äldre modeller utan språnghorn; de ger dåligt stöd och passar bäst att ställa ut |
Passform och säkerhet
De flesta damsadlar som används i dag är gamla, och många byggdes för smalare hästar än dagens ridhästar. Side Saddle Association rekommenderar att all anpassning och omarbetning görs av en sadelmakare som är specialiserad på damsadlar. Sadeln ska ligga plant och bakom bogen, med bärytorna tätt längs ryggen och en fri kanal över ryggraden. Sedd bakifrån ska den ligga något högre på vänster sida, för att ta hänsyn till ryttarens vikt. En damsadel kan väga hela 20 pund (9 kg) mer än en vanlig sadel, vilket spelar roll på en liten häst eller ponny.
Språnghornet måste sitta rätt för längden på ryttarens lår, annars trycks ryttaren snett. En ryttare som sitter snett belastar ena sidan av hästens rygg och kan behöva spänna gjorden alldeles för hårt för att hålla sadeln rak, så lektioner med en erfaren instruktör är viktiga. Använd ridhjälm, särskilt vid hoppning, och en modern säkerhetskjol, den halva kjol som bärs över ridbyxorna, i stället för en hel kjol som kan fastna. Nyfiken på att hoppa i damsadel? Läs Skulle du hoppa i damsadel?

En lång historia
Bilder av kvinnor som sitter med båda benen på samma sida av en häst går tillbaka till den antika grekiska konsten. I det medeltida Europa satt en dam ofta sidledes på en stolliknande sits med ett litet fotstöd, oftast bakom en annan ryttare eller på en häst som leddes; enligt traditionen var det Anna av Böhmen, som gifte sig med Rikard II av England 1382, som gjorde den modern där. En mer praktisk sits, vänd framåt med höger ben hakat runt ett horn, tillskrivs Katarina av Medici på 1500-talet. Språnghornet kom under första hälften av 1800-talet. Det tillskrivs ofta den franske ridläraren Jules Pellier på 1830-talet, även om Side Saddle Association påpekar att det är omstritt vem som uppfann det. Det gav kvinnorna den säkerhet som behövdes för att galoppera och hoppa, och de red på jakt, hoppade och tävlade i damsadel en bra bit in på 1900-talet.
Att rida grensle blev godtagbart för kvinnor i början av 1900-talet, och bristerna under andra världskriget fick många av dem som fortfarande red damsadel att byta. År 1974 grundade två brittiska entusiaster det som i dag är Side Saddle Association för att hålla konsten vid liv, och damsadelsridningen har växt igen ända sedan dess. Drottning Elizabeth II red damsadel vid Trooping the Colour fram till 1986.
Relaterad utrustning
En damsadel behöver fortfarande ett välpassande schabrak och en gjord, och bara en av de stigbyglar som en ryttare som rider grensle använder. För andra sorters sadlar, se sadlar.
Toppbild från David Merrett under licensen CC BY 2.0
Bild från Fountains of Bryn Mawr under licensen CC BY-SA 3.0
Bild från Fountains of Bryn Mawr under licensen CC BY-SA 3.0
Översatt från engelska. Läs originalet