Hästkonst
Legenden om Sleepy Hollow

Det är den tiden på året igen – dags för Washington Irvings kusliga berättelse om en huvudlös ryttare och hans olycksaliga byte.
Funnen bland framlidne Diedrich Knickerbockers papper:
Ett ljuvligt land av dåsighet det var,
av drömmar som för halvslutna ögon svävar;
och glada slott i molnen som drar fram
och evigt glöder kring en sommarhimmel.
Castle of indolence
I famnen av en av de rymliga vikar som skär in i Hudsonflodens östra strand, vid den breda utvidgning av floden som de gamla holländska sjöfararna kallade Tappan Zee, och där de alltid förståndigt minskade segel och åkallade sankt Nikolaus beskydd när de korsade den, ligger en liten köpstad eller lantlig hamn som av somliga kallas Greensburgh, men som mer allmänt och riktigt är känd under namnet Tarry Town. Detta namn fick den, berättas det, i forna dagar av de goda husmödrarna i den omgivande trakten, på grund av deras mäns inrotade benägenhet att dröja sig kvar på byns krog på marknadsdagarna. Hur därmed än må förhålla sig, så går jag inte i god för saken, utan nämner den bara för att vara noggrann och tillförlitlig. Inte långt från denna by, kanske omkring två engelska mil bort, finns en liten dal, eller snarare en sänka mellan höga kullar, som är en av de stillaste platserna i hela världen. En liten bäck glider genom den, med precis så mycket sorl att den kan vagga en till ro; och en vaktels enstaka vissling eller en hackspetts knackande är nästan det enda ljud som någonsin bryter den jämna stillheten.
Jag minns att min första bedrift på ekorrjakt, när jag var en ung spoling, ägde rum i en lund av höga valnötsträd som skuggar ena sidan av dalen. Jag hade strövat in i den vid middagstid, när hela naturen är särskilt stilla, och blev förskräckt av dånet från mitt eget gevär när det bröt sabbatsstillheten omkring mig och förlängdes och kastades tillbaka av de vreda ekona. Om jag någonsin skulle önska mig en tillflykt dit jag kunde smyga mig undan världen och dess förströelser och i stillhet drömma bort resten av ett oroligt liv, så vet jag ingen mer lovande än denna lilla dal.
På grund av platsens slöa ro och dess invånares egenartade lynne – de härstammar från de ursprungliga holländska nybyggarna – har denna avskilda dal länge varit känd under namnet SLEEPY HOLLOW, och dess bondpojkar kallas Sleepy Hollow-pojkarna i hela den omgivande trakten. Ett dåsigt, drömmande inflytande tycks vila över landet och genomsyra själva luften. Somliga säger att platsen förhäxades av en högtysk doktor under bosättningens första tid; andra att en gammal indianhövding, sin stams profet eller trollkarl, höll sina rådslag där innan landet upptäcktes av mäster Hendrick Hudson. Säkert är att platsen fortfarande står under någon förtrollande makt som håller de goda människornas sinnen i sitt grepp, så att de går omkring i ett ständigt dagdrömmeri. De är benägna till alla slags underliga föreställningar, drabbas av transtillstånd och syner, ser ofta märkliga ting och hör musik och röster i luften. Hela trakten myllrar av lokala sägner, hemsökta platser och skymningens vidskepelser; stjärnfall och meteorer lyser oftare över dalen än i någon annan del av landet, och maran tycks, med hela sitt niofaldiga följe, ha gjort den till sin favoritplats för sina upptåg.
Den förhärskande anden som hemsöker denna förtrollade trakt, och som tycks vara överbefälhavare för alla luftens makter, är dock uppenbarelsen av en gestalt till häst, utan huvud. Somliga säger att det är spöket efter en hessisk kavallerist vars huvud hade slitits bort av en kanonkula i något namnlöst slag under frihetskriget, och som då och då ses av lantbefolkningen jaga fram i nattens mörker, som på vindens vingar. Hans tillhåll är inte begränsade till dalen, utan sträcker sig ibland till de närliggande vägarna, och särskilt till trakten kring en kyrka inte långt därifrån. Ja, vissa av de mest tillförlitliga historieskrivarna i de trakterna, som omsorgsfullt har samlat och jämfört de lösa uppgifterna om detta spöke, hävdar att kavalleristens kropp begravdes på kyrkogården och att spöket varje natt rider ut till slagfältet på jakt efter sitt huvud, och att den rusande fart med vilken han ibland far genom dalen, som en midnattsstorm, beror på att han är sent ute och har bråttom tillbaka till kyrkogården före gryningen.
Sådan är i stort sett innebörden av denna sägenomspunna vidskepelse, som har gett stoff åt mången vild berättelse i denna skuggornas trakt; och spöket är känt vid alla härdar på landsbygden under namnet den huvudlöse ryttaren från Sleepy Hollow.
Det är märkligt att den benägenhet för syner som jag har nämnt inte är begränsad till dalens infödda invånare, utan omedvetet insupes av var och en som bor där en tid. Hur klarvakna de än må ha varit innan de kom in i denna sömniga trakt, så kommer de efter en kort tid helt säkert att andas in luftens förtrollande inflytande och börja bli fantasifulla, drömma drömmar och se syner.
Jag nämner denna fridfulla plats med allt tänkbart lov, för det är i sådana små avskilda holländska dalar, som här och där ligger inbäddade i den stora delstaten New York, som befolkning, seder och bruk förblir oförändrade, medan den stora strömmen av utvandring och framsteg, som ständigt förändrar andra delar av detta rastlösa land, sveper förbi dem obemärkt. De är som de små vikarna med stilla vatten vid kanten av en strid ström, där vi kan se strået och bubblan ligga stilla för ankar eller sakta snurra runt i sin lilla låtsashamn, ostörda av den förbirusande strömmen. Fast många år har gått sedan jag vandrade i Sleepy Hollows dåsiga skuggor, undrar jag ändå om jag inte fortfarande skulle finna samma träd och samma familjer som vegeterar i dess skyddade famn.
I denna naturens avkrok bodde, i en avlägsen period av Amerikas historia, det vill säga för en trettio år sedan, en hedervärd figur vid namn Ichabod Crane, som vistades, eller som han själv uttryckte det, ”dröjde sig kvar”, i Sleepy Hollow för att undervisa traktens barn. Han var född i Connecticut, en delstat som förser unionen med pionjärer för anden såväl som för skogen, och som varje år sänder ut sina legioner av nybyggarskogshuggare och lantskollärare. Namnet Crane (trana) passade inte illa på hans person. Han var lång men ytterst gänglig, med smala axlar, långa armar och ben, händer som dinglade en mil utanför ärmarna, fötter som kunde ha tjänat som skyfflar och hela kroppen mycket löst hopfogad. Hans huvud var litet och platt upptill, med väldiga öron, stora gröna glasartade ögon och en lång beckasinnäsa, så att det såg ut som en vindflöjel uppflugen på hans spinkiga hals för att visa åt vilket håll vinden blåste. Den som såg honom kliva fram längs en kullkam en blåsig dag, med kläderna säckigt fladdrande omkring sig, kunde ha tagit honom för hungersnödens ande som steg ner på jorden, eller för någon fågelskrämma som rymt från ett majsfält.
Hans skolhus var en låg byggnad med ett enda stort rum, grovt timrat av stockar; fönstren var delvis glasade och delvis lagade med blad ur gamla skrivböcker. Det var mycket sinnrikt stängt när det stod tomt, med ett vidjeband vridet runt dörrhandtaget och pålar ställda mot fönsterluckorna; så att en tjuv visserligen kunde ta sig in med största lätthet men skulle få vissa bekymmer med att ta sig ut – en idé som byggmästaren, Yost Van Houten, troligen hade lånat från ålryssjans mysterium. Skolhuset låg ganska ensligt men trevligt till, precis vid foten av en skogklädd kulle, med en bäck som rann tätt intill och en respektingivande björk som växte vid ena gaveln. Därifrån kunde man en dåsig sommardag höra det låga sorlet från hans elevers röster när de pluggade sina läxor, likt surret från en bikupa; då och då avbrutet av lärarens myndiga röst i hotande eller befallande ton, eller kanske av björkrisets fasansfulla ljud, när han manade på någon sölande slöfock längs kunskapens blomstrande stig. Sanningen att säga var han en samvetsgrann man, och han höll alltid i minnet den gyllene maximen: ”Den som sparar på riset skämmer bort barnet.” Ichabod Cranes elever blev sannerligen inte bortskämda.
Man ska dock inte tro att han var en av dessa grymma skolpotentater som fröjdas åt sina undersåtars plågor; tvärtom skipade han rättvisa med urskillning snarare än stränghet, och lyfte bördan från de svagas ryggar och lade den på de starkas. En klen liten spoling som ryckte till vid minsta svängning med riset fick passera med överseende; men rättvisans krav tillfredsställdes genom att en dubbel portion utdelades åt någon seg, tjurskallig liten holländsk rackarunge med vida byxbakar, som surade och svällde och blev trotsig och butter under riset. Allt detta kallade han att ”göra sin plikt mot föräldrarna”; och han utdelade aldrig ett straff utan att följa upp det med försäkran, så tröstande för den svidande rackarungen, att ”han skulle minnas det och tacka honom för det så länge han levde”.
När skoltimmarna var över var han till och med kamrat och lekkamrat åt de större pojkarna; och på lediga eftermiddagar följde han några av de mindre hem, sådana som råkade ha vackra systrar eller goda husmödrar till mödrar, kända för sina välförsedda skafferier. Det låg faktiskt i hans intresse att hålla sig väl med sina elever. Inkomsterna från skolan var små och skulle knappt ha räckt till hans dagliga bröd, för han var en väldig storätare och hade, hur gänglig han än var, en anakondas förmåga att vidga sig; men för att dryga ut hans uppehälle fick han, enligt lantlig sed i de trakterna, kost och logi hos de bönder vars barn han undervisade. Hos dem bodde han i tur och ordning en vecka i taget och gick på så vis runt i grannskapet med alla sina jordiska ägodelar knutna i en bomullsnäsduk.
För att allt detta inte skulle bli alltför betungande för hans lantliga beskyddares pungar – de är benägna att betrakta skolavgifterna som en svår börda och skollärarna som rena drönare – hade han olika sätt att göra sig både nyttig och omtyckt. Han hjälpte ibland bönderna med de lättare sysslorna på gårdarna, var med vid höbärgningen, lagade stängsel, ledde hästarna till vattnet, drev hem korna från betet och högg ved till vinterns brasor. Han lade också bort all den härskande värdighet och det enväldiga styre med vilket han regerade i sitt lilla välde, skolan, och blev underbart mild och inställsam. Han vann mödrarnas gunst genom att kela med barnen, särskilt de yngsta; och likt det djärva lejonet som fordom så storsint höll lammet kunde han sitta med ett barn på ena knät och vagga en vagga med foten i timmar i sträck.
Utöver sina övriga sysslor var han traktens sånglärare och tjänade många blanka shilling på att lära ungdomarna psalmsång. Det var för honom en sak av inte så liten fåfänga att om söndagarna inta sin plats framför kyrkans läktare med en skara utvalda sångare, där han i sitt eget tycke fullständigt tog priset från prästen. Säkert är att hans röst ljöd högt över hela den övriga församlingen; och det finns säregna drillar som fortfarande kan höras i den kyrkan, och som en stilla söndagsmorgon till och med kan höras en halv engelsk mil bort, ända på andra sidan kvarndammen, och som sägs härstamma i rakt nedstigande led från Ichabod Cranes näsa. Så tog sig den hedervärde pedagogen, genom diverse små nödlösningar och på det sinnrika sätt som vanligen kallas ”med list och lempa”, fram någorlunda bra, och ansågs av alla som inte förstod något av huvudarbetets möda ha ett underbart bekvämt liv.
Skolläraren är i allmänhet en man av viss betydelse i kvinnokretsen på landsbygden; han anses vara ett slags sysslolös, gentlemannalik person med vida överlägsen smak och bildning jämfört med de grova bondpojkarna, och i lärdom underlägsen endast prästen. Hans ankomst brukar därför väcka en viss uppståndelse vid tebordet på en bondgård och föranleda ett extra fat med kakor eller sötsaker, eller kanske att en silvertekanna plockas fram. Vår lärde man var därför särskilt lyckligt lottad i fråga om alla landsbygdsjungfrurnas leenden. Hur han kunde briljera bland dem på kyrkogården mellan gudstjänsterna om söndagarna; plocka druvor åt dem från de vilda vinrankor som klängde över de omgivande träden; recitera alla gravskrifterna på gravstenarna till deras förnöjelse; eller flanera med en hel skara av dem längs stränderna av den närbelägna kvarndammen, medan de blygare bondtölparna höll sig fåraktigt i bakgrunden och avundades honom hans överlägsna elegans och belevenhet.
Genom sitt halvt kringvandrande liv var han också ett slags resande tidning, som bar hela förrådet av lokalt skvaller från hus till hus, så att hans ankomst alltid hälsades med tillfredsställelse. Han var dessutom aktad av kvinnorna som en man av stor lärdom, för han hade läst flera böcker från pärm till pärm och var fullkomligt förtrogen med Cotton Mathers ”History of New England Witchcraft”, som han för övrigt trodde fullt och fast på.
Han var i själva verket en underlig blandning av småslughet och enfaldig lättrogenhet. Hans aptit på det underbara och hans förmåga att smälta det var lika enastående; och båda hade ökat under hans vistelse i denna förtrollade trakt. Ingen historia var för grov eller monstruös för hans rymliga svalg. Det var ofta hans nöje, sedan skolan slutat på eftermiddagen, att sträcka ut sig på den frodiga klöverbädden vid den lilla bäck som gnällde förbi hans skolhus, och där lusläsa gamle Mathers ohyggliga berättelser tills kvällsskymningen gjorde den tryckta sidan till ett rent dis framför hans ögon. När han sedan tog sig fram förbi kärr och bäck och fruktansvärd skog till den bondgård där han för tillfället var inkvarterad, fick varje ljud i naturen under denna förtrollningens timme hans upphetsade fantasi att fladdra – skriknattskärrans klagan från sluttningen, lövgrodans olycksbådande rop, denna stormens förebud, skrikugglans dystra hoande eller det plötsliga prasslet i snåret av fåglar som skrämts upp från sina sovplatser. Även eldflugorna, som gnistrade klarast på de mörkaste ställena, skrämde honom då och då, när någon ovanligt ljus strök tvärs över hans väg; och om en väldig klumpeduns till skalbagge av en slump kom flygande i sin klumpiga flykt rakt mot honom, var den stackars krabaten nära att ge upp andan i tron att han träffats av ett häxmärke. Hans enda utväg vid sådana tillfällen, antingen för att dränka tankarna eller för att driva bort onda andar, var att sjunga psalmmelodier; och de goda människorna i Sleepy Hollow, där de satt vid sina dörrar om kvällen, fylldes ofta av vördnadsfull bävan när de hörde hans nasala melodi, ”i sammanlänkad sötma långt utdragen”, sväva fram från den avlägsna kullen eller längs den skumma vägen.
En annan av hans källor till skräckblandad förtjusning var att tillbringa långa vinterkvällar hos de gamla holländska hustrurna, där de satt och spann vid elden med en rad äpplen som stektes och fräste längs härden, och lyssna på deras underbara berättelser om spöken och troll, och hemsökta fält, och hemsökta bäckar, och hemsökta broar, och hemsökta hus, och särskilt om den huvudlöse ryttaren, eller den galopperande hessiern från dalen, som de ibland kallade honom. Han roade dem i lika hög grad med sina anekdoter om häxkonst och om de förfärliga omen och olycksbådande syner och ljud i luften som var vanliga i Connecticut i äldre tider; och han skrämde dem förskräckligt med spekulationer om kometer och stjärnfall, och med det oroväckande faktum att jorden faktiskt snurrade runt, och att de halva tiden stod på huvudet!
Men om det fanns en njutning i allt detta, medan han kurade gott i spisvrån i en kammare som glödde rödaktigt av den sprakande vedbrasan, och där naturligtvis inget spöke vågade visa sig, så var den dyrt köpt med skräcken under hans vandring hem efteråt. Vilka fasansfulla gestalter och skuggor ansatte inte hans väg i det dunkla och spöklika skenet en snöig natt! Med vilken längtansfull blick betraktade han inte varje darrande ljusstråle som strömmade över de öde fälten från något avlägset fönster! Hur ofta blev han inte förskräckt av någon snötäckt buske som, likt ett spöke i lakan, stod mitt i hans väg! Hur ofta ryggade han inte tillbaka med isande fasa vid ljudet av sina egna steg på den frusna skaren under fötterna, och fruktade att se sig över axeln, ifall han skulle få syn på något otäckt väsen som trampade tätt bakom honom! Och hur ofta blev han inte fullständigt förtvivlad av någon rusande vindstöt som tjöt bland träden, i tron att det var den galopperande hessiern på en av sina nattliga räder!
Alla dessa var dock bara nattens skräckbilder, sinnets fantomer som vandrar i mörkret; och fast han hade sett många spöken i sina dagar och mer än en gång ansatts av Satan i olika skepnader under sina ensamma vandringar, så gjorde dagsljuset slut på alla dessa plågor; och han skulle ha levt ett behagligt liv, trots Djävulen och alla hans gärningar, om inte hans väg hade korsats av ett väsen som vållar den dödlige mannen mer huvudbry än spöken, troll och hela häxsläktet tillsammans, och det var – en kvinna.
Bland de musikaliska lärjungar som samlades en kväll i veckan för att få hans undervisning i psalmsång fanns Katrina Van Tassel, dotter och enda barn till en välbärgad holländsk bonde. Hon var en blomstrande flicka på friska arton år; trind som en rapphöna; mogen och smältande och rosenkindad som en av sin fars persikor, och allmänt berömd, inte bara för sin skönhet utan också för sitt väldiga blivande arv. Hon var dessutom något av en kokett, vilket kunde märkas till och med på hennes klädsel, som var en blandning av gammalt och nytt mode, så som bäst passade för att framhäva hennes behag. Hon bar smycken av rent gult guld som hennes farmors farmor hade fört med sig från Saardam; den förföriska bröstlappen från gamla tider, och därtill en utmanande kort kjol, för att visa den vackraste fot och vrist i hela trakten.
Ichabod Crane hade ett mjukt och dåraktigt hjärta för det täcka könet; och det är inte att undra på att en så frestande munsbit snart fann nåd i hans ögon, särskilt sedan han besökt henne i hennes fädernehem. Gamle Baltus Van Tassel var en fulländad bild av en framgångsrik, förnöjd och frikostig bonde. Visserligen sände han sällan sina blickar eller tankar utanför gränserna för sin egen gård; men innanför dem var allt ombonat, lyckligt och välskött. Han var nöjd med sin rikedom men inte stolt över den, och han satte sin ära i det rejäla överflödet snarare än i stilen han levde i. Hans fäste låg på Hudsons strand, i en av dessa gröna, skyddade, bördiga vrår där de holländska bönderna så gärna slår sig ner. Ett stort almträd bredde ut sina vida grenar över det, och vid dess fot bubblade en källa med det mjukaste och sötaste vatten fram i en liten brunn gjord av en tunna; därifrån smög vattnet glittrande bort genom gräset till en närbelägen bäck, som porlade fram bland alar och dvärgvide. Strax intill boningshuset låg en väldig lada som kunde ha tjänat som kyrka; varje fönster och springa i den tycktes bågna av gårdens skatter; slagan dunkade flitigt där inne från morgon till kväll; ladusvalor och hussvalor svepte kvittrande kring takfoten; och rader av duvor, somliga med ena ögat uppåtvänt som om de spanade efter vädret, somliga med huvudet under vingen eller begravt i bröstet, och andra som svällde och kuttrade och bugade sig kring sina damer, njöt av solskenet på taket. Blanka, otympliga svin grymtade i vila och överflöd i sina stior, varifrån då och då skaror av spädgrisar sprang ut som för att vädra i luften. En ståtlig eskader av snövita gäss red på en närliggande damm och eskorterade hela flottor av ankor; regementen av kalkoner kluckade genom gårdsplanen, och pärlhöns gnatade omkring där likt griniga husmödrar med sina knarriga, missnöjda rop. Framför ladugårdsdörren stoltserade den galante tuppen, denna förebild för en äkta man, en krigare och en fin gentleman, och slog med sina blanka vingar och gol av stolthet och glädje i sitt hjärta – ibland krafsade han upp jorden med fötterna och kallade sedan generöst på sin ständigt hungriga familj av hustrur och barn att njuta av den läckra munsbit han hade funnit.
Pedagogen fick vatten i munnen när han betraktade detta överdådiga löfte om läcker vinterkost. I sitt glupska inre öga föreställde han sig varje stekgris springande omkring med en pudding i magen och ett äpple i munnen; duvorna var gott nerbäddade i en bekväm paj och nerstoppade under ett täcke av pajskal; gässen simmade i sin egen sky; och ankorna låg parvis och myste i fat, som ombonade äkta par, med en anständig mängd löksås. I svinen såg han redan den framtida blanka fläsksidan och den saftiga, smakrika skinkan utskurna; det fanns inte en kalkon som han inte såg prydligt uppbunden med kråsen under vingen och kanske ett halsband av kryddiga korvar; och till och med den lysande tuppen själv låg utsträckt på rygg på ett sidofat, med klorna i vädret, som om han bad om den nåd som hans ridderliga sinne hade försmått att be om medan han levde.
Medan den hänförde Ichabod föreställde sig allt detta, och medan han rullade sina stora gröna ögon över de feta ängsmarkerna, de rika fälten med vete, råg, bovete och majs och fruktträdgårdarna tyngda av rödblommig frukt som omgav Van Tassels varma boning, längtade hans hjärta efter den jungfru som skulle ärva dessa domäner, och hans fantasi svällde vid tanken på hur de lätt skulle kunna förvandlas till kontanter, och pengarna investeras i ofantliga sträckor vildmarksjord och spånklädda palats i ödemarken. Ja, hans livliga fantasi förverkligade redan hans förhoppningar och visade honom den blomstrande Katrina, med en hel barnaskara, uppe på toppen av en vagn lastad med husgeråd och krimskrams, med grytor och kittlar dinglande under; och han såg sig själv grensle över ett passgångarsto med ett föl i hälarna, på väg till Kentucky, Tennessee – eller Gud vet vart!
När han steg in i huset var hans hjärtas erövring fullständig. Det var ett av dessa rymliga bondhus med hög takås men lågt sluttande tak, byggt i den stil som gått i arv från de första holländska nybyggarna; den låga, utskjutande takfoten bildade en veranda längs framsidan, som kunde stängas vid dåligt väder. Under den hängde slagor, seldon, diverse jordbruksredskap och nät för fiske i den närbelägna floden. Bänkar var byggda längs sidorna för sommarbruk; och en stor spinnrock i ena änden och en smörkärna i den andra visade de många ändamål som denna viktiga veranda kunde användas till. Från verandan steg den förundrade Ichabod in i hallen, som utgjorde husets mittpunkt och den plats där man vanligen vistades. Här bländades hans ögon av rader av skinande tenn uppställda på en lång skänk. I ett hörn stod en väldig säck ull som väntade på att spinnas; i ett annat en mängd halvylle som just kommit från vävstolen; majskolvar och girlanger av torkade äpplen och persikor hängde i glada festonger längs väggarna, blandade med prakten av röda paprikor; och en dörr som stod på glänt lät honom kika in i finrummet, där stolarna med klofötter och de mörka mahognyborden glänste som speglar; eldhundarna, med tillhörande skyffel och tång, blänkte fram ur sitt gömsle av sparrisris; prydnadsapelsiner och snäckskal prydde spiselkransen; snören med fågelägg i olika färger hängde ovanför den; ett stort strutsägg hängde från taket mitt i rummet, och ett hörnskåp, som medvetet lämnats öppet, visade upp oerhörda skatter av gammalt silver och väl lagat porslin.
Från det ögonblick då Ichabod fick syn på dessa fröjdens nejder var hans sinnesfrid förbi, och hans enda strävan var att vinna den makalösa Van Tassel-dotterns tillgivenhet. I detta företag mötte han dock större verkliga svårigheter än vad som i allmänhet blev en vandrande riddare i forna tider till del, som sällan hade annat än jättar, trollkarlar, eldsprutande drakar och liknande lättbesegrade motståndare att kämpa mot, och bara behövde ta sig igenom portar av järn och mässing och murar av diamant fram till borgtornet där hans hjärtas dam satt fången; allt detta klarade han lika lätt som en man skär sig fram till mitten av en julpaj, och sedan gav damen honom sin hand som en självklarhet. Ichabod måste däremot vinna sig fram till hjärtat hos en lantlig kokett, omgärdat av en labyrint av nycker och infall som ständigt bjöd på nya svårigheter och hinder; och han måste möta en här av fruktansvärda motståndare av verkligt kött och blod, de talrika lantliga beundrarna, som belägrade varje port till hennes hjärta och höll ett vaksamt och argsint öga på varandra, men var redo att rusa ut i gemensam sak mot varje ny medtävlare.
Bland dessa var den mest fruktansvärde en kraftig, bullrande, festande vildbasare vid namn Abraham, eller, enligt den holländska förkortningen, Brom Van Brunt, hjälten i hela trakten, som genljöd av hans bedrifter av styrka och dristighet. Han var bredaxlad och grovlemmad, med kort, lockigt svart hår och ett burdust men inte otrevligt ansikte med en blandning av skämtlynne och övermod. För sin herkuliska kroppsbyggnad och sina väldiga krafter hade han fått öknamnet BROM BONES, under vilket han var känd av alla. Han var berömd för sitt stora kunnande och sin skicklighet i ridkonst och var lika händig till häst som en tatar. Han var främst vid alla kapplöpningar och tuppfäktningar; och med den överhöghet som kroppsstyrka alltid vinner i lantlivet var han domare i alla tvister, satte hatten på sned och gav sina utslag med en min och ton som inte tålde några invändningar eller överklaganden. Han var alltid redo för antingen slagsmål eller upptåg; men det fanns mer rackartyg än illvilja i honom, och under all hans myndiga råhet fanns i grunden en rejäl portion skälmskt gott humör. Han hade tre eller fyra glada kumpaner som såg upp till honom som förebild, och i spetsen för dem drog han runt i trakten och var med överallt där det var gräl eller lustigheter på milsvid omkrets. I kallt väder utmärkte han sig med en pälsmössa krönt av en vajande rävsvans; och när folket vid en lantlig sammankomst på avstånd fick syn på denna välkända hjälmprydnad, svischande omkring bland en trupp hårda ryttare, gjorde de sig alltid beredda på en stormby. Ibland kunde man höra hans gäng rusa förbi bondgårdarna vid midnatt, med tjut och hojtande, likt en trupp donkosacker; och de gamla gummorna, uppskrämda ur sömnen, lyssnade ett ögonblick tills oväsendet hade skramlat förbi och utbrast sedan: ”Ja, där far Brom Bones och hans gäng!” Grannarna betraktade honom med en blandning av fruktan, beundran och välvilja; och när något galet spratt eller lantligt slagsmål inträffade i närheten skakade de alltid på huvudet och försäkrade att Brom Bones låg bakom det.
Denne vildhjärnade hjälte hade sedan en tid utvalt den blomstrande Katrina som föremål för sina ohyfsade artigheter, och fast hans förälskade kurtis liknade en björns milda smekningar och ömhetsbetygelser, viskades det ändå att hon inte helt avvisade hans förhoppningar. Säkert är att hans närmanden var en signal för rivaliserande kandidater att dra sig tillbaka, eftersom de inte kände någon lust att komma i vägen för ett förälskat lejon; så till den grad att när hans häst syntes bunden vid Van Tassels staket en söndagskväll, ett säkert tecken på att hans husbonde uppvaktade, eller som det heter, ”var på friarstråt”, där inne, gick alla andra friare förbi i förtvivlan och förde kriget till andra trakter.
Sådan var den fruktansvärde rival som Ichabod Crane hade att kämpa mot, och med allt taget i beaktande skulle en kraftigare man än han ha dragit sig undan tävlan och en klokare man ha förtvivlat. Han hade dock en lycklig blandning av smidighet och uthållighet i sitt väsen; han var till kropp och själ som en spänstig käpp – eftergiven men seg; fast han böjde sig bröts han aldrig; och fast han bugade sig under minsta tryck, stod han, i samma ögonblick som trycket försvann – vips! – lika rak och bar huvudet lika högt som förut.
Att öppet gå i fält mot sin rival hade varit vansinne; för denne var inte en man som lät sig hindras i sina kärleksaffärer, lika lite som den stormige älskaren Akilles. Ichabod gjorde därför sina närmanden på ett stilla och försiktigt inställsamt sätt. I egenskap av sånglärare gjorde han täta besök på gården; inte för att han hade något att frukta av föräldrarnas klåfingriga inblandning, som så ofta är en stötesten på de älskandes väg. Balt Van Tassel var en lättsam, överseende själ; han älskade sin dotter till och med mer än sin pipa, och lät henne, som en förnuftig man och en utmärkt far, få sin vilja igenom i allt. Hans duktiga lilla hustru hade också fullt upp med att sköta hushållet och fjäderfäet; för, som hon klokt påpekade, ankor och gäss är dumma varelser och måste passas, men flickor kan ta hand om sig själva. Medan den flitiga husmodern alltså stökade omkring i huset eller trampade sin spinnrock i ena änden av verandan, satt den hedersamme Balt och rökte sin kvällspipa i den andra och betraktade bedrifterna hos en liten krigare av trä som, beväpnad med ett svärd i varje hand, tappert bekämpade vinden uppe på ladans tak. Under tiden förde Ichabod sin uppvaktning av dottern vid källan under den stora almen, eller när de promenerade i skymningen, den timme som är så gynnsam för den älskandes vältalighet.
Jag gör inte anspråk på att veta hur kvinnohjärtan uppvaktas och vinns. För mig har de alltid varit föremål för gåtfullhet och beundran. Somliga tycks ha bara en sårbar punkt, eller en enda dörr in; medan andra har tusen vägar och kan intas på tusen olika sätt. Det är en stor triumf för skickligheten att vinna de förra, men ett ännu större bevis på fältherrekonst att behålla de senare, för mannen måste kämpa för sin fästning vid varje dörr och fönster. Den som vinner tusen vanliga hjärtan förtjänar därför ett visst rykte; men den som obestridd härskar över en koketts hjärta är verkligen en hjälte. Säkert är att så inte var fallet med den fruktade Brom Bones; och från det ögonblick Ichabod Crane gjorde sina närmanden gick det tydligt utför för den förre: hans häst syntes inte längre bunden vid staketet på söndagskvällarna, och en dödlig fejd växte så småningom fram mellan honom och Sleepy Hollows lärare.
Brom, som hade en viss grov ridderlighet i sitt väsen, skulle gärna ha drivit saken till öppet krig och avgjort deras anspråk på damen på samma sätt som de mest koncisa och enkla av alla resonerare, forna tiders vandrande riddare – genom envig; men Ichabod var alltför medveten om motståndarens överlägsna styrka för att gå in på tornerplanen mot honom; han hade hört Bones skryta med att han skulle ”vika ihop skolläraren och lägga honom på en hylla i hans eget skolhus”; och han var för försiktig för att ge honom tillfälle. Det var något ytterst retsamt i detta envist fredliga system; det lämnade Brom inget annat val än att ösa ur förrådet av lantlig skälmaktighet i sitt lynne och spela sin rival bondaktiga spratt. Ichabod blev föremål för nyckfull förföljelse från Bones och hans gäng av vilda ryttare. De härjade hans hittills fredliga domäner; rökte ut hans sångskola genom att täppa till skorstenen; bröt sig in i skolhuset om natten, trots dess fruktansvärda reglar av vidjor och fönsterpålar, och vände upp och ner på allting, så att den stackars skolläraren började tro att alla häxor i landet höll sina möten där. Men vad som var ännu förargligare: Brom tog varje tillfälle att göra honom till åtlöje i hans käraste närvaro, och han hade en usel hund som han lärt att gnälla på det mest löjeväckande sätt och presenterade som Ichabods rival, för att undervisa henne i psalmsång.
Så fortgick det en tid, utan att det fick någon väsentlig inverkan på de stridande makternas inbördes ställning. En vacker höstlig eftermiddag satt Ichabod, i tankfull stämning, tronande på den höga pall från vilken han vanligen övervakade alla angelägenheter i sitt lilla lärdomsrike. I handen svängde han en färla, den despotiska maktens spira; rättvisans björkris vilade på tre spikar bakom tronen, en ständig skräck för ogärningsmän, medan man på pulpeten framför honom kunde se diverse smuggelgods och förbjudna vapen som beslagtagits hos lata rackarungar, såsom halvätna äpplen, knallpistoler, snurror, flugburar och hela legioner av stegrande små stridstuppar av papper. Uppenbarligen hade någon fruktansvärd rättvisa nyligen skipats, för hans elever var alla ivrigt försjunkna i sina böcker eller viskade lömskt bakom dem med ena ögat på läraren; och ett slags surrande stillhet rådde i hela skolsalen. Den avbröts plötsligt av att en svart man dök upp i jacka och byxor av blångarnsväv, med ett rundkullat fragment till hatt, likt Merkurius mössa, ridande på en ruggig, vild, halvt inriden unghäst som han styrde med ett rep till grimma. Han kom skramlande fram till skoldörren med en inbjudan till Ichabod att närvara vid ett gille eller en ”quiltningsfest” som skulle hållas samma kväll hos mynheer Van Tassel; och sedan han framfört sitt budskap med den viktiga min och det försök till fint språk som en svart man gärna uppvisar vid små beskickningar av det slaget, satte han över bäcken och sågs galoppera bort uppför dalen, full av sitt uppdrags vikt och brådska.
Nu rådde bara jäkt och oväsen i den nyss så stilla skolsalen. Eleverna jäktades igenom sina läxor utan att man stannade vid småsaker; de som var kvicka hoppade ostraffat över hälften, och de som var långsamma fick då och då en kännbar påminnelse i baken för att öka farten eller hjälpa dem över ett långt ord. Böcker kastades åt sidan utan att ställas på hyllorna, bläckhorn välte, bänkar föll omkull, och hela skolan släpptes lös en timme före den vanliga tiden och störtade ut som en legion unga smådjävlar, skrikande och stojande på gräsplanen i glädje över sin tidiga frigivning.
Den galante Ichabod tillbringade nu minst en extra halvtimme vid sin toalett, borstade och fejade sin bästa, och i själva verket enda, kostym i urblekt svart, och ordnade sina lockar framför en bit trasig spegel som hängde i skolhuset. För att kunna visa sig för sin käresta som en sann kavaljer lånade han en häst av den bonde hos vilken han var inkvarterad, en kolerisk gammal holländare vid namn Hans Van Ripper, och red, så galant beriden, ut som en vandrande riddare på jakt efter äventyr. Men det är tillbörligt att jag, i den sanna romantiska berättelsens anda, ger en beskrivning av min hjältes och hans springares utseende och utrustning. Djuret han satt grensle över var en utsliten plöjningshäst som överlevt nästan allt utom sin elakhet. Han var mager och raggig, med hjorthals och ett huvud som en hammare; hans rostfärgade man och svans var tovade och knutna av kardborrar; ena ögat hade förlorat sin pupill och stirrade spöklikt, men det andra hade glimten av en äkta djävul i sig. Ändå måste han ha haft eld och kurage i sina dagar, att döma av namnet han bar, Gunpowder (krut). Han hade faktiskt varit favorithäst hos sin husbonde, den koleriske Van Ripper, som var en vild ryttare och mycket troligt hade ingjutit något av sitt eget lynne i djuret; för hur gammal och utsliten han än såg ut fanns det mer av en lurande djävul i honom än i något ungsto i hela trakten.
Ichabod var en passande figur för en sådan springare. Han red med korta stigbyglar, som förde knäna nästan upp till sadelknappen; hans spetsiga armbågar stack ut som en gräshoppas; han höll spöet lodrätt i handen, som en spira, och medan hästen lunkade på påminde rörelsen i hans armar inte så lite om ett par flaxande vingar. En liten ullhatt vilade på toppen av hans näsa, för så kunde hans knappa remsa till panna kallas, och skörten på hans svarta rock fladdrade ut nästan till hästens svans. Sådant var utseendet hos Ichabod och hans springare när de lufsade ut genom Hans Van Rippers grind, och det var på det hela taget en syn som man sällan möter i fullt dagsljus.
Det var, som jag har sagt, en vacker höstdag; himlen var klar och stilla, och naturen bar den rika och gyllene dräkt som vi alltid förknippar med tanken på överflöd. Skogarna hade klätt sig i sitt allvarliga brunt och gult, medan några träd av ömtåligare slag hade nypts av frosten till lysande färger av orange, purpur och scharlakan. Strömmande led av vildänder började synas högt uppe i luften; ekorrens skall kunde höras från lundarna av bok och hickory, och vaktelns tankfulla vissling då och då från den närbelägna stubbåkern.
De små fåglarna höll sina avskedsbanketter. I sin överdådiga festyra fladdrade de kvittrande och lekande från buske till buske och träd till träd, nyckfulla av blotta överflödet och mångfalden omkring dem. Där fanns den hederlige rödhaken, de unga jägarnas favoritbyte, med sitt höga, klagande läte; och de kvittrande trupialerna som flög i svarta moln; och guldspetten med sin karmosinröda tofs, sin breda svarta halskrage och sin praktfulla fjäderdräkt; och cedersidensvansen med sina rödspetsade vingar och gulspetsade stjärt och sin lilla fjädermössa à la montero; och blåskrikan, denna larmande sprätt, i sin glada ljusblå rock och vita underkläder, skrikande och pratande, nickande och knixande och bugande, och låtsande att den stod på god fot med varje sångare i lunden.
Medan Ichabod sakta lunkade fram på sin väg svepte hans blick, alltid öppen för varje tecken på kulinariskt överflöd, med förtjusning över den glada höstens skatter. På alla sidor såg han väldiga förråd av äpplen; somliga hängde i tryckande överflöd på träden; somliga var plockade i korgar och tunnor för marknaden; andra var staplade i rika högar för ciderpressen. Längre fram såg han stora fält med majs, med de gyllene kolvarna tittande fram ur sina lövhöljen och utlovande kakor och majsgröt; och de gula pumporna som låg under dem och vände sina vackra runda magar mot solen och gav rikliga utsikter till de mest överdådiga pajer; och snart passerade han de doftande bovetefälten som andades bikupans doft, och när han såg dem smög sig ljuva förväntningar in i hans sinne på läckra pannkakor, väl smorda och garnerade med honung eller sirap av Katrina Van Tassels fina små gropiga hand.
Så närde han sitt sinne med många ljuva tankar och ”sockrade förmodanden” medan han färdades längs sluttningarna av en kedja kullar som blickar ut över några av den mäktiga Hudsons skönaste vyer. Solen rullade sakta sin breda skiva ner i väster. Tappan Zees vida famn låg orörlig och spegelblank, utom där en lätt dyning här och där böljade och förlängde den blå skuggan av det avlägsna berget. Några bärnstensfärgade moln flöt på himlen utan en fläkt som rörde dem. Horisonten hade en fin gyllene ton som gradvis övergick i ett rent äppelgrönt och därifrån i himlavalvets djupa blått. En sned stråle dröjde kvar på de skogklädda krönen av de branter som hängde över vissa delar av floden och gav större djup åt det mörkgrå och purpurfärgade i deras klippsidor. En slup dröjde i fjärran och drev sakta nedströms med tidvattnet, med seglet hängande overksamt mot masten; och när himlens spegelbild glimmade längs det stilla vattnet såg det ut som om fartyget svävade i luften.
Det var mot kvällen som Ichabod anlände till heer Van Tassels borg, som han fann full av den omgivande traktens stolthet och blomma. Gamla bönder, ett magert släkte med läderartade ansikten, i hemvävda rockar och knäbyxor, blå strumpor, väldiga skor och praktfulla spännen av tenn. Deras raska, skrynkliga små fruar, i tätt plisserade mössor, långmidjade korta klänningar och hemvävda kjolar, med saxar och nåldynor och glada fickor av kattun hängande på utsidan. Frodiga flickor, nästan lika gammalmodiga som sina mödrar, utom där en halmhatt, ett fint band eller kanske en vit klänning visade tecken på stadens nymodigheter. Sönerna, i korta rockar med fyrkantiga skört och rader av väldiga mässingsknappar, och håret i allmänhet uppsatt i en stångpiska efter tidens mode, särskilt om de kunde skaffa ett ålskinn till ändamålet, eftersom det i hela trakten ansågs vara ett kraftfullt medel för att ge håret näring och styrka.
Brom Bones var dock hjälten på platsen; han hade kommit till festen på sin favorithäst Daredevil (våghals), ett djur som, likt honom själv, var fullt av kurage och rackartyg och som ingen utom han själv kunde hantera. Han var faktiskt känd för att föredra elaka hästar, benägna till alla slags konster som ständigt höll ryttaren i fara att bryta nacken, för han ansåg att en lätthanterlig, väl inriden häst var ovärdig en pojke med ruter i.
Gärna skulle jag stanna upp och dröja vid den värld av behag som öppnade sig för min hjältes hänförda blick när han steg in i finrummet i Van Tassels herrgård. Inte behagen hos skaran av frodiga flickor, med deras yppiga uppvisning av rött och vitt, utan de rikliga behagen hos ett äkta holländskt lantligt tebord under höstens överdådiga tid. Sådana högar av fat med kakor av olika och nästan obeskrivliga slag, kända endast av erfarna holländska husmödrar! Där fanns den käcka munken, den möra oly koek och den krispiga och smuliga crullern; söta kakor och mördegskakor, ingefärskakor och honungskakor och hela kakfamiljen. Och sedan fanns där äppelpajer och persikopajer och pumpapajer; därtill skivor av skinka och rökt oxkött; och dessutom läckra fat med inlagda plommon och persikor och päron och kvitten; för att inte tala om grillad majfisk och stekta kycklingar; tillsammans med skålar med mjölk och grädde, alltsammans huller om buller, ungefär som jag har räknat upp dem, med den moderliga tekannan som sände upp sina ångmoln från mitten – Gud bevare oss! Jag saknar andrum och tid att avhandla denna bankett så som den förtjänar, och är alltför ivrig att komma vidare med min berättelse. Lyckligtvis hade Ichabod Crane inte så bråttom som sin historieskrivare, utan gjorde varje läckerhet full rättvisa.
Han var en vänlig och tacksam varelse, vars hjärta vidgades i takt med att hans skinn fylldes med gott, och vars humör steg av att äta, som somliga mäns gör av att dricka. Han kunde inte heller låta bli att rulla sina stora ögon omkring sig medan han åt, och klucka av förtjusning vid tanken att han en dag kanske skulle bli herre över hela denna scen av nästan ofattbar lyx och prakt. Då, tänkte han, skulle han minsann snart vända ryggen åt det gamla skolhuset, knäppa med fingrarna åt Hans Van Ripper och alla andra snåla beskyddare, och sparka ut varje kringvandrande pedagog som vågade kalla honom kamrat!
Gamle Baltus Van Tassel rörde sig bland sina gäster med ett ansikte som strålade av förnöjsamhet och gott humör, runt och glatt som skördemånen. Hans gästvänliga uppmärksamheter var korta men uttrycksfulla och inskränkte sig till ett handslag, en dunk på axeln, ett högt skratt och en enträgen uppmaning att ”hugga in och ta för sig”.
Och nu kallade musiken från allrummet, eller hallen, till dans. Musikanten var en gammal gråhårig svart man som hade varit traktens kringvandrande orkester i mer än ett halvt sekel. Hans instrument var lika gammalt och tilltufsat som han själv. Större delen av tiden gned han på två eller tre strängar och följde varje stråkdrag med en rörelse av huvudet; han bugade sig nästan ända ner till golvet och stampade med foten varje gång ett nytt par skulle börja.
Ichabod var lika stolt över sin dans som över sin sångröst. Inte en lem, inte en fiber i honom var overksam; och den som hade sett hans löst hopfogade kropp i full rörelse, skramlande runt i rummet, skulle ha trott att sankt Vitus själv, dansens välsignade skyddshelgon, uppträdde personligen framför en. Han beundrades av alla de svarta, som i alla åldrar och storlekar hade samlats från gården och grannskapet och stod och bildade en pyramid av glänsande svarta ansikten vid varje dörr och fönster, förtjust stirrande på uppträdet, rullande med de vita ögongloberna och visande grinande rader av elfenben från öra till öra. Hur skulle rackarungarnas tuktomästare kunna vara annat än livad och glad? Hans hjärtas dam var hans danspartner och log nådigt till svar på alla hans förälskade blickar; medan Brom Bones, svårt drabbad av kärlek och svartsjuka, satt och grubblade för sig själv i ett hörn.
När dansen var över drogs Ichabod till en grupp av de klokare, som tillsammans med gamle Van Tassel satt och rökte i ena änden av verandan, pratade om gamla tider och drog långa historier om kriget.
Denna trakt var, vid den tid jag talar om, en av dessa högt gynnade platser som flödar över av krönikor och stora män. Den brittiska och den amerikanska linjen hade gått nära den under kriget; den hade därför varit skådeplats för plundringar och hemsökts av flyktingar, cowboys och alla slags gränsriddare. Precis tillräckligt med tid hade förflutit för att varje berättare skulle kunna klä ut sin historia med lite passande dikt och, i sitt minnes otydlighet, göra sig själv till hjälte i varje bedrift.
Där var historien om Doffue Martling, en stor blåskäggig holländare som nästan hade tagit en brittisk fregatt med en gammal niopundig järnkanon från ett bröstvärn av lera, om inte hans kanon hade sprängts vid sjätte skottet. Och där var en gammal herre som ska förbli onämnd, eftersom han var en alltför rik mynheer för att nämnas lättvindigt, som i slaget vid White Plains, som den utmärkte fäktare han var, parerade en muskötkula med en värja, så till den grad att han tydligt kände den vina runt klingan och studsa av mot fästet; som bevis var han när som helst beredd att visa värjan, med fästet en aning böjt. Det fanns flera till som hade varit lika stora på slagfältet, och inte en av dem som inte var övertygad om att han hade haft en betydande del i att föra kriget till ett lyckligt slut.
Men allt detta var ingenting mot de historier om spöken och uppenbarelser som följde. Trakten är rik på sägenskatter av det slaget. Lokala sägner och vidskepelser frodas bäst i dessa skyddade, sedan länge bebodda tillflyktsorter; men de trampas under fötterna av den växlande skara som utgör befolkningen på de flesta av våra landsorter. Dessutom finns det ingen uppmuntran för spöken i de flesta av våra byar, för de har knappt hunnit sova sin första tupplur och vända sig i sina gravar förrän deras efterlevande vänner har flyttat från trakten; så när de går ut om natten för att gå sina rundor har de inga bekanta kvar att hälsa på. Det är kanske skälet till att vi så sällan hör talas om spöken utom i våra sedan länge etablerade holländska samhällen.
Den omedelbara orsaken till att övernaturliga historier var så vanliga i dessa trakter var dock utan tvivel närheten till Sleepy Hollow. Det fanns en smitta i själva luften som blåste från den hemsökta trakten; den andades ut en atmosfär av drömmar och fantasier som smittade hela landet. Flera av Sleepy Hollows invånare var närvarande hos Van Tassel och delade som vanligt ut sina vilda och underbara sägner. Många dystra historier berättades om likfärder och om sorgerop och jämmer som hörts och setts kring det stora träd där den olycklige major André tillfångatogs, och som stod i grannskapet. Det nämndes också något om kvinnan i vitt som hemsökte den mörka dalen vid Raven Rock och ofta hördes skrika under vinternätter före en storm, eftersom hon hade omkommit där i snön. Huvuddelen av historierna handlade dock om Sleepy Hollows favoritspöke, den huvudlöse ryttaren, som flera gånger på senare tid hade hörts patrullera trakten och som, sades det, varje natt tjudrade sin häst bland gravarna på kyrkogården.
Denna kyrkas avskilda läge tycks alltid ha gjort den till ett favorittillhåll för oroliga andar. Den står på en kulle, omgiven av robinior och höga almar, mellan vilka dess anspråkslösa, vitkalkade väggar lyser blygsamt fram, likt kristen renhet som strålar genom avskildhetens skuggor. En mjuk sluttning går från den ner till en silverblank vattenyta, kantad av höga träd, mellan vilka man kan skymta Hudsons blå kullar. När man ser på dess gräsbevuxna kyrkogård, där solstrålarna tycks sova så stilla, skulle man tro att åtminstone där kan de döda vila i frid. På ena sidan av kyrkan sträcker sig en vid, skogbevuxen dalgång, genom vilken en stor bäck forsar fram bland brutna klippor och stammar av fallna träd. Över en djup, svart del av strömmen, inte långt från kyrkan, var förr en träbro slagen; vägen som ledde dit, och själva bron, låg djupt skuggade av överhängande träd som kastade ett dunkel över den även om dagen och orsakade ett fruktansvärt mörker om natten. Detta var ett av den huvudlöse ryttarens favorittillhåll och den plats där man oftast stötte på honom. Man berättade om gamle Brouwer, en högst kättersk förnekare av spöken, hur han mötte ryttaren när denne återvände från sitt strövtåg in i Sleepy Hollow och blev tvungen att sitta upp bakom honom; hur de galopperade över buske och snår, över kulle och kärr, tills de nådde bron; då förvandlades ryttaren plötsligt till ett skelett, kastade gamle Brouwer i bäcken och sprang i väg över trädtopparna med en åskknall.
Denna historia följdes genast upp av ett trefalt underbart äventyr som Brom Bones hade varit med om; han gjorde sig lustig över den galopperande hessiern som en ren klåpare till jockey. Han försäkrade att han en natt, när han var på väg hem från grannbyn Sing Sing, hade blivit upphunnen av denne midnattsryttare; att han hade erbjudit sig att tävla med honom om en bål punsch, och skulle ha vunnit också, för Daredevil slog spökhästen med många längder, men just när de kom till kyrkbron skenade hessiern och försvann i en eldglimt.
Alla dessa historier, berättade i det dåsiga, låga tonfall med vilket män talar i mörkret, medan åhörarnas ansikten bara då och då fångade en flyktig glimt av ljus från en glödande pipa, sjönk djupt in i Ichabods sinne. Han återgäldade dem med samma mynt med långa utdrag ur sin ovärderlige författare Cotton Mather och lade till många underbara händelser som hade inträffat i hans hemstat Connecticut, och fruktansvärda syner som han själv hade sett under sina nattliga vandringar kring Sleepy Hollow.
Festen bröts nu så småningom upp. De gamla bönderna samlade ihop sina familjer i sina vagnar och hördes en god stund skramla fram längs dalens vägar och över de avlägsna kullarna. Några av jungfrurna satt upp på sadeldynor bakom sina favoritkavaljerer, och deras sorglösa skratt blandades med hovarnas klapper och ekade genom de tysta skogarna, allt svagare och svagare, tills de så småningom dog bort – och den nyss så bullriga och muntra platsen var helt tyst och öde. Bara Ichabod dröjde sig kvar, enligt lantliga älskares sed, för att få en tête-à-tête med arvtagerskan, fullt övertygad om att han nu var på god väg mot framgång. Vad som förekom under detta samtal tänker jag inte låtsas veta, för i själva verket vet jag det inte. Något måste dock, fruktar jag, ha gått snett, för han kom utan tvivel ut efter inte särskilt lång tid med en min som var alldeles ödslig och slokörad. Åh, dessa kvinnor! dessa kvinnor! Kunde flickan ha spelat något av sina kokettaktiga spel? Var hennes uppmuntran av den stackars pedagogen bara ett sken för att säkra hennes erövring av hans rival? Det vete himlen, inte jag! Det får räcka att säga att Ichabod smög ut med minen hos en som hade plundrat en hönsgård snarare än en skön dams hjärta. Utan att se åt höger eller vänster på den lantliga rikedom han så ofta hade frossat i med blicken gick han raka vägen till stallet och väckte med flera rejäla slag och sparkar högst ohövligt sin springare ur de bekväma kvarter där han låg och sov djupt och drömde om berg av majs och havre och hela dalar av timotej och klöver.
Det var nattens verkliga häxtimme när Ichabod, tung om hjärtat och modfälld, fortsatte sin färd hemåt längs sluttningarna av de höga kullar som reser sig ovanför Tarry Town och som han hade färdats över så glad i hågen på eftermiddagen. Timmen var lika dyster som han själv. Långt nedanför honom bredde Tappan Zee ut sin dunkla och otydliga vattenöken, med här och där den höga masten på en slup som låg stilla för ankar under land. I midnattens dödstystnad kunde han till och med höra vakthundens skall från Hudsons motsatta strand; men det var så vagt och svagt att det bara gav en aning om hur långt borta han var från denne människans trogne följeslagare. Då och då ljöd också det utdragna galandet från en tupp som av en slump vaknat, långt, långt borta från någon bondgård bland kullarna – men det var som ett drömljud i hans öra. Inga tecken på liv fanns i hans närhet, utom ibland det vemodiga gnisslet från en syrsa, eller kanske det strupiga kvackandet från en oxgroda i ett närbeläget kärr, som om den sov obekvämt och plötsligt vände sig i sin bädd.
Alla historier om spöken och troll som han hade hört under eftermiddagen trängde sig nu på i hans minne. Natten blev mörkare och mörkare; stjärnorna tycktes sjunka djupare in i himlen, och jagande moln dolde dem ibland för hans blick. Han hade aldrig känt sig så ensam och dyster. Han närmade sig dessutom just den plats där många av spökhistoriernas scener utspelade sig. Mitt på vägen stod ett väldigt tulpanträd, som tornade upp sig som en jätte över alla andra träd i trakten och utgjorde ett slags landmärke. Dess grenar var knotiga och fantastiska, stora nog att utgöra stammar för vanliga träd, och slingrade sig ner nästan till marken och reste sig sedan åter upp i luften. Det var förknippat med den tragiska historien om den olycklige André, som hade tagits till fånga strax intill, och var allmänt känt under namnet major Andrés träd. Allmogen betraktade det med en blandning av respekt och vidskepelse, delvis av medkänsla med dess olycksalige namnes öde, och delvis på grund av de historier om märkliga syner och sorgsna klagorop som berättades om det.
När Ichabod närmade sig detta fruktansvärda träd började han vissla; han tyckte att hans vissling besvarades; det var bara en vindstöt som svepte skarpt genom de torra grenarna. När han kom lite närmare tyckte han sig se något vitt som hängde mitt i trädet: han stannade och slutade vissla, men när han tittade noggrannare såg han att det var ett ställe där trädet hade skadats av blixten och det vita träet låg blottat. Plötsligt hörde han ett stön – hans tänder skallrade och knäna slog mot sadeln: det var bara en väldig gren som gned mot en annan när de svajade i brisen. Han passerade trädet i säkerhet, men nya faror låg framför honom.
Omkring tvåhundra yards från trädet korsade en liten bäck vägen och rann in i en sank och tätt skogbevuxen dal, känd under namnet Wiley’s Swamp. Några grova stockar, lagda sida vid sida, tjänade som bro över bäcken. På den sida av vägen där bäcken rann in i skogen kastade en grupp ekar och kastanjer, tätt överväxta med vilda vinrankor, ett grottlikt dunkel över den. Att passera denna bro var det svåraste provet. Det var på exakt denna plats som den olycklige André tillfångatogs, och i skydd av dessa kastanjer och vinrankor låg de stadiga bönder gömda som överraskade honom. Bäcken har sedan dess ansetts hemsökt, och fruktansvärda är känslorna hos den skolpojke som måste passera den ensam efter mörkrets inbrott.
När han närmade sig bäcken började hans hjärta dunka; han samlade dock all sin beslutsamhet, gav hästen ett halvt tjog sparkar i revbenen och försökte rusa raskt över bron; men i stället för att sätta fart framåt gjorde det tjuriga gamla djuret en rörelse åt sidan och sprang med bredsidan rakt in i staketet. Ichabod, vars rädsla ökade med dröjsmålet, ryckte i tyglarna åt andra hållet och sparkade kraftigt med motsatt fot: det var alltsammans förgäves; hans springare satte visserligen fart, men bara för att kasta sig över till motsatta sidan av vägen in i ett snår av björnbärsris och albuskar. Skolläraren lät nu både spö och häl regna över gamle Gunpowders utsvultna revben, och hästen störtade framåt, frustande och fnysande, men tvärstannade precis vid bron, så plötsligt att hans ryttare nästan for huvudstupa över hans huvud. Just i detta ögonblick fångade Ichabods känsliga öra upp ett plaskande tramp vid sidan av bron. I lundens mörka skugga, vid bäckens kant, såg han något väldigt, missformat och resligt. Det rörde sig inte, utan tycktes hopkrupet i mörkret, likt något jättelikt monster redo att kasta sig över den resande.
Den förskräckte pedagogens hår reste sig på hans huvud av fasa. Vad skulle han göra? Att vända och fly var nu för sent; och vilken chans fanns det dessutom att undkomma ett spöke eller troll, om det nu var ett sådant, som kunde rida på vindens vingar? Han samlade därför ihop ett sken av mod och frågade med stammande röst: ”Vem är du?” Han fick inget svar. Han upprepade sin fråga med ännu mer upprörd röst. Fortfarande inget svar. Än en gång dunkade han på den obeveklige Gunpowders sidor, och med slutna ögon brast han ofrivilligt och inbrinnande ut i en psalmmelodi. Just då satte sig det skuggiga skräckföremålet i rörelse och stod med ett krafsande och ett språng på en gång mitt på vägen. Fast natten var mörk och dyster kunde man nu i viss mån urskilja den okändes gestalt. Han tycktes vara en ryttare av stora mått, ridande på en svart häst med kraftig kroppsbyggnad. Han gjorde inga försök att antasta honom eller vara sällskaplig, utan höll sig på avstånd på ena sidan av vägen och lunkade fram på den blinda sidan av gamle Gunpowder, som nu hade kommit över sin rädsla och sitt trilskande.
Ichabod, som inte hade någon smak för denna märkliga midnattskamrat, och som kom att tänka på Brom Bones äventyr med den galopperande hessiern, manade nu på sin springare i hopp om att lämna honom bakom sig. Främlingen manade dock på sin häst till samma takt. Ichabod höll in och föll i skritt i tanke att bli efter – den andre gjorde detsamma. Hans hjärta började sjunka; han försökte ta upp sin psalmmelodi igen, men hans torra tunga klistrade sig fast vid gommen och han fick inte fram en ton. Det var något i denne envise följeslagares buttra och trumpna tystnad som var mystiskt och skrämmande. Det fick snart en fruktansvärd förklaring. När de red uppför en höjd, som fick hans medresenärs gestalt att avteckna sig mot himlen, jättelik och insvept i en kappa, slogs Ichabod av fasa när han såg att han var huvudlös! – men hans fasa ökade ännu mer när han märkte att huvudet, som borde ha vilat på hans axlar, bars framför honom på sadelknappen! Hans skräck steg till förtvivlan; han lät en skur av sparkar och slag regna över Gunpowder i hopp om att genom en plötslig rörelse slinka ifrån sin följeslagare; men spöket satte i väg i full fart med honom. I väg rusade de, genom tjockt och tunt; stenar flög och gnistor sprakade vid varje språng. Ichabods tunna kläder fladdrade i luften när han sträckte sin långa gängliga kropp fram över hästens huvud i sin iver att fly.
De hade nu nått vägen som viker av mot Sleepy Hollow; men Gunpowder, som tycktes besatt av en demon, följde inte den, utan svängde åt motsatt håll och störtade huvudstupa nedför backen till vänster. Denna väg leder genom en sandig sänka skuggad av träd i ungefär en kvarts engelsk mil, där den korsar bron som är så berömd i spökhistorierna; och strax bortom reser sig den gröna kulle där den vitkalkade kyrkan står.
Hittills hade springarens panik gett hans oskicklige ryttare en skenbar fördel i jakten, men just när han hade kommit halvvägs genom sänkan gav sadelgjordarna vika, och han kände sadeln glida undan under sig. Han grep tag i sadelknappen och försökte hålla den fast, men förgäves; och han hann precis rädda sig genom att slå armarna om gamle Gunpowders hals när sadeln föll till marken, och han hörde den trampas under fötterna av hans förföljare. För ett ögonblick for skräcken för Hans Van Rippers vrede genom hans sinne – för det var hans söndagssadel; men detta var ingen tid för småaktiga farhågor; spöket var honom hack i häl; och (oskicklig ryttare som han var!) hade han fullt sjå att sitta kvar; ibland gled han åt ena sidan, ibland åt den andra, och ibland stöttes han mot den höga kammen på hästens ryggrad med en sådan våldsamhet att han verkligen fruktade att den skulle klyva honom itu.
En öppning bland träden gav honom nu hopp om att kyrkbron var nära. Den skälvande spegelbilden av en silverstjärna i bäckens famn sade honom att han inte tog miste. Han såg kyrkans väggar lysa dunkelt under träden bortom. Han mindes platsen där Brom Bones spöklike medtävlare hade försvunnit. ”Om jag bara kan nå den där bron”, tänkte Ichabod, ”så är jag räddad.” Just då hörde han den svarta springaren flåsa och frusta tätt bakom sig; han inbillade sig till och med att han kände dess heta andedräkt. Ännu en krampaktig spark i revbenen, och gamle Gunpowder sprang upp på bron; han dundrade över de ekande plankorna; han nådde andra sidan; och nu kastade Ichabod en blick bakåt för att se om hans förföljare skulle försvinna, enligt reglerna, i ett sken av eld och svavel. Just då såg han spöket resa sig i stigbyglarna, i färd med att slunga sitt huvud mot honom. Ichabod försökte undvika den fasansfulla projektilen, men för sent. Den träffade hans skalle med en väldig smäll – han slungades huvudstupa ner i dammet, och Gunpowder, den svarta springaren och spökryttaren for förbi som en virvelvind.
Nästa morgon hittades den gamla hästen utan sadel och med tränset under fötterna, där han stillsamt betade gräs vid sin husbondes grind. Ichabod visade sig inte vid frukosten; middagstimmen kom, men ingen Ichabod. Pojkarna samlades vid skolhuset och strövade sysslolöst omkring längs bäckens stränder; men ingen skollärare. Hans Van Ripper började nu känna en viss oro för den stackars Ichabods öde, och för sin sadel. En undersökning sattes i gång, och efter flitigt letande hittade man hans spår. På ett ställe på vägen som ledde till kyrkan hittades sadeln nertrampad i smutsen; spåren av hästhovar, djupt intryckta i vägen och uppenbarligen i rasande fart, kunde följas till bron, och bortom den, på stranden vid en bred del av bäcken där vattnet rann djupt och svart, hittades den olycklige Ichabods hatt, och tätt intill den en krossad pumpa.
Bäcken genomsöktes, men skollärarens kropp gick inte att finna. Hans Van Ripper gick, som förvaltare av hans dödsbo, igenom knytet som innehöll alla hans jordiska ägodelar. De utgjordes av två och en halv skjortor; två halsdukar; ett par eller två strumpor av kamgarn; ett par gamla knäbyxor av manchester; en rostig rakkniv; en bok med psalmmelodier full av hundöron; och en trasig stämpipa. Vad gällde skolhusets böcker och möbler tillhörde de bygden, utom Cotton Mathers ”History of Witchcraft”, en ”New England Almanac” och en bok om drömmar och spådomar; i den sistnämnda låg ett ark skrivpapper, fullklottrat och fullplumpat efter flera fruktlösa försök att skriva en dikt till Van Tassels arvtagerskas ära. Dessa magiska böcker och det poetiska klottret överlämnades genast åt lågorna av Hans Van Ripper, som från den stunden beslöt att inte längre skicka sina barn till skolan, och anmärkte att han aldrig hade sett något gott komma av detta läsande och skrivande. Vilka pengar skolläraren än ägde – och han hade fått sin kvartalslön bara en eller två dagar tidigare – måste han ha haft på sig när han försvann.
Den mystiska händelsen väckte många spekulationer vid kyrkan följande söndag. Grupper av nyfikna och skvallrare samlades på kyrkogården, vid bron och på den plats där hatten och pumpan hade hittats. Historierna om Brouwer, om Bones och ett helt förråd av andra togs fram ur minnet; och när de flitigt hade övervägt dem alla och jämfört dem med symtomen i det aktuella fallet, skakade de på huvudet och kom fram till att Ichabod hade förts bort av den galopperande hessiern. Eftersom han var ungkarl och inte stod i skuld till någon, var det ingen som brydde sitt huvud mer om honom; skolan flyttades till en annan del av dalen, och en annan pedagog regerade i hans ställe.
Det är sant att en gammal bonde, som flera år senare hade varit nere i New York på besök, och från vilken denna redogörelse för det spöklika äventyret kommer, förde med sig hem underrättelsen att Ichabod Crane fortfarande levde; att han hade lämnat trakten dels av rädsla för spöket och Hans Van Ripper, och dels av förödmjukelse över att plötsligt ha fått avsked av arvtagerskan; att han hade flyttat till en avlägsen del av landet; hade hållit skola och samtidigt studerat juridik; hade antagits som advokat; blivit politiker; drivit valkampanjer; skrivit i tidningarna; och slutligen blivit domare vid Ten Pound Court. Även Brom Bones, som kort efter sin rivals försvinnande triumferande förde den blomstrande Katrina till altaret, sågs se ytterst menande ut varje gång historien om Ichabod berättades, och brast alltid ut i ett hjärtligt skratt när pumpan nämndes; vilket fick somliga att misstänka att han visste mer om saken än han ville berätta.
De gamla gummorna på landet, som är de bästa domarna i sådana frågor, hävdar dock än i dag att Ichabod fördes bort på övernaturlig väg; och det är en omtyckt historia som ofta berättas i trakten kring vinterkvällens brasa. Bron blev mer än någonsin föremål för vidskeplig fruktan; och det kan vara skälet till att vägen under senare år har lagts om, så att den når kyrkan längs kanten av kvarndammen. Skolhuset, som nu stod övergivet, förföll snart och sades vara hemsökt av den olycklige pedagogens spöke; och plöjardrängen som sölar på väg hem en stilla sommarkväll har ofta tyckt sig höra hans röst på avstånd, sjungande en vemodig psalmmelodi i Sleepy Hollows lugna ensamhet.
EFTERSKRIFT.
FUNNEN I HERR KNICKERBOCKERS HANDSTIL.
Den föregående berättelsen återges nästan med exakt de ord jag hörde den berättas med vid ett möte i stadsfullmäktige i den gamla staden Manhattoes, där många av dess klokaste och mest framstående borgare var närvarande. Berättaren var en trevlig, sjaskig, gentlemannamässig gammal karl i gråmelerade kläder, med ett sorgset humoristiskt ansikte, och en som jag starkt misstänkte var fattig – så mycket ansträngde han sig för att vara underhållande. När hans berättelse var slut blev det mycket skratt och bifall, särskilt från två eller tre biträdande rådmän som hade sovit större delen av tiden. Det fanns dock en lång, torr gammal herre med buskiga ögonbryn som behöll en allvarlig och ganska sträng min hela tiden, då och då lade armarna i kors, böjde på huvudet och tittade ner i golvet, som om han vände och vred på ett tvivel i sitt sinne. Han var en av dessa försiktiga män som aldrig skrattar utan goda skäl – när de har förnuftet och lagen på sin sida. När det övriga sällskapets munterhet hade lagt sig och tystnaden återställts, lutade han ena armen mot stolens armstöd, satte den andra i sidan och frågade, med en lätt men ytterst vis rörelse av huvudet och en rynkning av pannan, vad berättelsens sensmoral var och vad den skulle bevisa?
Berättaren, som just höll på att föra ett glas vin till läpparna som vederkvickelse efter sitt slit, stannade upp ett ögonblick, betraktade frågeställaren med en min av oändlig vördnad, sänkte långsamt glaset mot bordet och anmärkte att berättelsen var avsedd att högst logiskt bevisa –
”Att det inte finns någon livssituation som inte har sina fördelar och nöjen – förutsatt att vi bara tar ett skämt som det kommer:
”Att därför den som tävlar mot spökryttare sannolikt får en hård ritt.
”Ergo är det för en lantskollärare ett säkert steg mot hög befordran i staten att nekas en holländsk arvtagerskas hand.”
Den försiktige gamle herren rynkade pannan tiofalt hårdare efter denna förklaring, svårt förbryllad av syllogismens slutledning, medan, tyckte jag, mannen i det gråmelerade betraktade honom med något av ett triumferande flin. Till sist anmärkte han att allt detta var mycket bra, men att han ändå tyckte att berättelsen var en smula överdriven – det fanns en eller två punkter som han tvivlade på.
”Sannerligen, min herre”, svarade berättaren, ”vad det beträffar tror jag inte på hälften av det själv.” D. K.
SLUT.
Översatt från engelska. Läs originalet