Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

Pegasus, hästen som kunde flyga

· The Equinest

En vit bevingad häst som flyger
Alla har vi hört talas om Pegasus, men hur många berättelser har du läst om den här bevingade sagovarelsen? Mycket nöje!

Den här berättelsen kommer från boken Wonder Stories The Best Myths for Boys and Girls av Carolyn Sherwin Bailey.

En mycket märklig sak hände när Perseus så hjältemodigt högg huvudet av gorgonen Medusa. På den plats där blodet droppade ner i jorden från Perseus svärd steg en slankbent, underbar häst fram med vingar på skuldrorna. Hästen kallades Pegasus, och aldrig, varken förr eller senare, har det funnits en så förunderlig varelse.

Vid den tiden reste en ung hjälte vid namn Bellerofon från sitt eget land till kung Iobates hov i Lykien. Han hade med sig två förseglade meddelanden, ett slags rekommendationsbrev från kungens svärson, som var en av Bellerofons egna landsmän. Det första meddelandet löd:

”Överbringaren, Bellerofon, är en oövervinnelig hjälte. Jag ber dig ta emot honom med all gästfrihet.”

Det andra löd så här:

”Jag skulle råda dig att låta döda Bellerofon.”

Sanningen var att kung Iobates svärson var avundsjuk på Bellerofon och i själva verket ville få honom ur vägen för att tillfredsställa sin egen ärelystnad.

Kungen av Lykien var i grunden en vänlig man, och han var mycket villrådig om hur han skulle göra med rådet i brevet som presenterade Bellerofon. Han grubblade fortfarande på saken när ett fruktansvärt monster, kallat Chimaira, slog ner över riket. Det var ett odjur som i skräck vida överträffade alla dödliga varelser. Det hade en gets sträva kropp och en drakes svans. Huvudet var ett lejons, med vida näsborrar som andades eld och ett gapande svalg som spydde ut en giftig andedräkt vars minsta beröring var döden. När kung Iobates undersåtar vädjade till honom om skydd mot Chimaira slog honom plötsligt en tanke. Han bestämde sig för att skicka den heroiske främlingen Bellerofon för att möta och besegra odjuret.

Hjälten hade räknat med en tids vila vid hovet i Lykien. Han hade sett fram emot en fest som kanske skulle hållas till hans ära, och en chans att visa sin skicklighet i diskuskastning och vagnkörning vid hovets tävlingar. Men dagen efter att Bellerofon kommit till kung Iobates palats skickades han ut för att spåra upp och döda Chimaira.

Han hade inte den blekaste aning om vart han skulle gå, och inte heller hade han någon plan för hur han skulle förgöra varelsen, men han bestämde sig för att det vore klokt att tillbringa natten i Minervas tempel innan han mötte faran öga mot öga. Minerva var visdomens gudinna och kunde kanske hjälpa honom i hans hopplösa äventyr.

Så Bellerofon reste till Aten, Minervas utvalda stad, och dröjde kvar en natt i hennes tempel där, så trött att han somnade mitt i sina böner till gudinnan. Men när han vaknade på morgonen fann han ett gyllene träns i sina händer, och han hörde en röst som uppmanade honom att skynda med det till en brunn utanför staden.

Pegasus, den bevingade hästen, hade under tiden betat på musernas ängar. Muserna var nio, alla systrar, och alla rådde de över sångens och minnets konster. En tog hand om poeterna och en annan om dem som skrev historia. Det fanns en musa för dansen, för komedin, för astronomin och faktiskt för allt som gjorde livet mer värt att leva i gudarnas ögon. De behövde ett slags drömhäst som Pegasus, med vingar, som kunde bära dem på ryggen upp till Olympen när de ville återvända från jorden.

Bellerofon hade aldrig ens vetat att Pegasus fanns, men när han nådde brunnen som oraklet hade visat honom till stod Pegasus där, eller rättare sagt svävade musernas häst där, för vingarna lyfte honom så att hovarna knappt kunde stanna kvar på marken. När Pegasus såg det gyllene tränset som visdomens gudinna hade gett Bellerofon, gick han rakt fram till hjälten och stod stilla medan han fick tränset på sig. Just då drog en mörk skugga över himlen; den fruktade Chimaira svävade över Bellerofons huvud, och dess eldiga käftar lät gnistor regna ner över honom.

Bellerofon satt upp på Pegasus och tog de gyllene tyglarna stadigt i ena handen medan han svingade svärdet med den andra. Han steg snabbt upp i luften och mötte den glupska varelsen i en våldsam strid bland molnen. Inte ett ögonblick vacklade den bevingade hästen, och Bellerofon dödade Chimaira med lätthet. Det var en stor lättnad för folket i Lykien, och faktiskt för människor i alla tider. Du har kanske hört talas om en chimär. Nu för tiden betyder ordet en skräck som inte alls är så svår att besegra som den verkade i början, när folk var rädda för den.

Den här berättelsen borde sluta med att hjälten lämnar tillbaka sin bevingade springare till muserna och drar in i riket Lykien i stor triumf, men något helt annat hände. Bellerofon bestämde sig för att behålla Pegasus, och han red honom så länge och så hårt att han blev mycket högfärdig och förmäten av sin framgång. En dag bestämde sig Bellerofon för att driva Pegasus ända upp till gudarnas portar i himlen, vilket var en alltför stor ambition för en dödlig som ännu inte fått någon inbjudan från dem som bodde på Olympen. Jupiter såg den här himmelsryttaren stiga högre och högre, och han blev mycket vred på honom. Han skickade en broms som stack Pegasus och fick honom att kasta av Bellerofon till marken. Efter det var Bellerofon halt och blind för resten av livet.

Det hade egentligen inte alls varit Pegasus fel. Han var bara springaren åt dem som följde sina drömmar, även om han hade vingar. När hans ryttare föll, föll också Pegasus, och han landade oskadd men långt från sina gamla betesmarker. Han visste inte åt vilket håll de låg eller hur han skulle hitta vägen tillbaka till sina vänner muserna. Pegasus vingar tycktes inte vara till någon nytta för honom. Han strövade från den ena änden av landet till den andra, bortjagad från åker till åker av bönder som tog honom för något slags drake på grund av vingarna. Han blev gammal och förlorade sin snabbhet. Det kändes till och med som om vingarna inte var något annat än en släpande börda och som om han aldrig mer skulle kunna använda dem.

Till slut hände Pegasus samma sak som händer gamla hästar i dag som har haft en underbar ungdom som kapplöpningshästar. Han såldes till en bonde och spändes för en plog.

Pegasus var inte van vid det här tunga arbetet i jorden; hans styrka passade bättre till att klättra genom luften än till att knega fram längs jordens yta. Han använde all den kraft han kunde uppbåda för att dra plogen, men vingarna släpade och var i vägen, och hans husbonde slog hans värkande rygg med en oxpiska. Det kunde ha blivit slutet för den bevingade hästen, men en dag log lyckan mot honom.

En yngling som var älskad av muserna gick förbi. Han var så fattig att han ofta inte hade något annat tak över huvudet än det som skogen och häckarna gav, och ingen annan föda än vilda frukter och markens örter. Men den här ynglingen kunde sätta ord på jordens skönhet, dess kullar och dalar, dess tempel och blommor, och människornas längtan och kärlek, med ord som klingade tillsammans som tonerna från en luta. Han var en ung poet.

Poeten kände ett stort medlidande med hästen han såg på åkern, nedböjd under slagen från sin tölpaktiga husbonde, och med vingarna släpande och trasiga.

”Låt mig försöka köra din häst”, bad han, gick tvärs över åkern och satte sig upp på Pegasus rygg.

Plötsligt var det som om en av gudarna red Pegasus. Han höjde huvudet högt, och de tunga hovarna lämnade jordkokorna. Vingarna rätade ut sig och bredde ut sig vida. Med ynglingen på ryggen steg Pegasus upp genom luften medan lantfolket samlades från alla gårdar runt omkring för att se underverket: en bevingad häst med böljande gyllene man som steg uppåt och sedan försvann i molnen som öppnade sig mot Olympen.

Översatt från engelska. Läs originalet