Intervjuer
Intervju med hästfotograf – Juliet R Harrison
Namn
Juliet R Harrison
Webbplats och var du hittar mina verk på nätet
Webbplats: www.lechevalthehorse.com
Blogg: www.lechevalthehorse.blogspot.com
Smugmug: Juliet Harrison Photography
Facebook: Juliet R Harrison
Gallerier på nätet: Carrie Haddad Gallery, The Cache Gallery och Equidae
Min nya bok: White Horses
Följ Juliet på Twitter: @lecheval
Var jag bor
Red Hook, New York (mellersta Hudsondalen, 100 miles rakt norr om New York City).
Berätta lite om dig själv, vad har du för bakgrund och var kommer du ifrån?
Jag är född och uppvuxen i en underbar liten stad på Long Islands norra kust som heter Huntington i delstaten New York. Livet gick ut på att ströva omkring i skogen och att i stort sett bo på stränderna på sommaren.
Hästar blev en passion tidigt, när jag som 5-åring fick en liten bok med svartvita fotografier av olika hästraser. Ridlektioner och flera somrar på ridläger med övernattning var allt jag hade att ge näring åt min passion.

När tog du din första bild?
En stor del av min barndom gick åt till att åka fram och tillbaka in till New York City för att gå på museer, balett och teater. Vissa salar på MOMA och MET är fortfarande heliga i mitt minne.
Jag minns att jag alltid hade en kamera med mig. Jag tror att mina föräldrar tyckte att det var rätt att ett barn skulle kunna dokumentera sitt liv.
Vilken sorts kamera använde du?
Jag minns en särskild Brownie-kamera med stor värme. Jag gjorde egna fotoalbum som jag ofta tittade i. Bilder på vänner och familj. Minnen från lägren. Platser vi besökte fotograferades.
Jag fick inte min första ”riktiga” 35 mm-kamera förrän jag hade tagit examen från college. Den var en present från min syster. Det var hennes kamera, en Canon FTB. Jag har använt Canonkameror sedan dess.

Vilken kamera använder du nu?
Jag är en traditionell filmfotograf. Min huvudkamera i dag är en Canon Eos Elan 7N med några zoomobjektiv. Jag köper all min utrustning begagnad och har inte mycket som liknar professionell utrustning.
Jag tror att det är fotografen som skapar bilden, inte kameran.
Jag arbetar med svartvit film som jag själv kopierar på silvergelatinpapper i mitt mörkrum i källaren. För mig är det i allra högsta grad en konstform där handen gör jobbet. Gammaldags och mycket tillfredsställande.
Alla mina verk trycks i numrerade upplagor om 15 exemplar och i bestämda format, eftersom jag tycker att skalan är viktig i en bild.
Om du fick välja vilken kamera som helst (oavsett pris), vilken skulle det bli?
Jag köpte just min drömkamera i vintras. Det är en Hasselblad 500 c/m, en mellanformatskamera för film som är kanske 50 år gammal. Den ger ett negativ som är 2 ¼ tum i kvadrat. Det är ett större negativ än 35 mm och ger mig mer detaljer och möjlighet att göra större kopior utan att bildkvaliteten blir sämre.
Men för tillfället håller jag på att lära mig att se kvadratiskt. Det är väldigt annorlunda mot den rektangulära 35 mm-bild jag är van vid. Jag skulle inte heller ha något emot att skaffa en Leica 35 mm-mätsökarkamera någon gång.

Vilka är dina viktigaste influenser?
Mina influenser är oftast inte fotografiska. Tack vare mina upplevelser som barn känner jag mig mer påverkad av målare, skulptörer och formgivare. Särskilt modernisterna.
Jag älskar verken av Georgia O’Keeffe, Henry Moore, Franz Marc och Boccioni, och formgivningen hos Charles och Ray Eames, Eero Saarinen och Frank Lloyd Wright. Jag känner också en stark dragning till primitiv och asiatisk konst.
Bland fotograferna kommer mina starkaste influenser från Edward Weston, Judith Turner och Frederick Sommer. Jag tror att mitt arbete speglar hela det starka modernistiska inflytandet.

Vad fick dig att börja fotografera hästar?
Jag började ta mitt fotograferande på allvar i slutet av 20-årsåldern. På den tiden var mina bilder främst arkitektoniska. Jag fokuserade på ljus, struktur och skugga och isolerade delar av byggnader och föremål. År 1991, efter att jag hade fyllt 33, tog jag en MFA i fotografi vid Cranbrook Academy of Art i Michigan.
Det var inte förrän för ungefär 6 år sedan som jag började arbeta främst med hästar.
Jag började ta ridlektioner igen för 11 år sedan och köpte min första häst 4 år senare. Att ta med kamerorna till hästevenemang kändes som ett naturligt nästa steg.
Jag började med några lokala rodeor, där jag arbetade med att frysa den extrema actionen i den lilla bildrutan. Därifrån har mitt arbete utvecklats mot närgångna utsnitt. Nästan som en abstraktion av hästen.
Precis som med arkitekturen jag fotograferade förr arbetar jag med ljus, struktur och skugga så som de faller över muskelgrupper, skelett och mönstren i pälsen.
Din favoritras?
Jag har ingen särskild favoritras. Faktum är att det inte spelar någon roll om det är en tävlingshäst eller en åsna på bakgården. I min värld är de alla fotogeniska.
Fast jag måste erkänna att jag tycker om att arbeta med arbetshästarnas stora, tunga kroppar. Och jag är intresserad av hur kroppsbyggnaden skiljer sig mellan raserna och vad det kan tillföra mina bilder.
Mitt arbete sker mest på eget initiativ, så jag åker helt enkelt till alla hästevenemang och stall jag kan för att få mina bilder. Jag skulle älska att resa jorden runt på det sättet. Med kameran i handen.

Vilken effekt tror du att internet kommer att ha på konst och fotografi i allmänhet?
Jag är osäker på vad jag tycker om internets inverkan. Eller kanske, för att vara mer exakt, är jag mer bekymrad över hur datorn i stort påverkar fotografins värld.
Den digitala tidsåldern har lagt kameran och medlen att skapa konst i allas händer. På ett sätt jublar jag över den innovation som återigen ger alla möjligheten att skapa konst och tar den ur händerna på eliten.
Å andra sidan har det sett ut att betyda undergången för traditionalister som jag. När det blir allt färre mörkrumsfotografer läggs tillverkarna av vårt material (film, kemikalier, papper) ner på löpande band. Det gör att det material som finns kvar blir svårare att få tag på och mycket dyrare.
Det är också mycket svårare att få allmänheten att förstå skillnaden mellan en handkopierad bild och en digitalt framställd. Så både skapandet och marknadsföringen av verken blir svårare.

Har det påverkat ditt arbete?
Internet i sig har lagt tillgången till delad information, stödnätverk för konstnärer och kanaler för marknadsföring direkt vid våra fingertoppar.
Jag älskar att jag nu har kolleger runt om i världen. Och samlare som annars aldrig skulle ha sett mina verk. Jag har nyligen gett ut en fotobok. Den trycktes via internet och jag har sålt den den vägen också.
För oss som är konstnärer på väg upp finns det plötsligt möjligheter att marknadsföra vårt arbete själva. Det är enormt.
Vilken är din egen favoritbild?
Det arbete som ligger mitt hjärta närmast är serien som jag kallar Equiscapes. De här bilderna förkroppsligar allt jag vill säga om både fotografi och hästar.

De är abstraktioner av kroppen som i själva verket är en visuell beröring. De är det som en person som arbetar med hästar ser och känner. På nära håll. Inte helheten, utan den del som din hand vilar på, som ditt öga söker efter.
Tränaren som följer en viss muskelgrupp för att se hur den arbetar. Hästskötaren som rör vid bogen, svansen, benet. Det är det jag vill att de här bilderna ska väcka.
Och sedan något mer. En del av själva världen. Landskapet i hästform. Det är det jag brinner mest för. Jag är en konstnär som arbetar med fotografi som medium och använder hästen som motiv för att berätta för mina betraktare om världen så som jag ser och känner den.
Mer på gång
Tack till Juliet för att hon ställde upp på intervjun och delade med sig av sina fotografier. Glöm inte att prenumerera på hennes fotoblogg för att hålla dig uppdaterad om hennes senaste bilder.
Håll också utkik efter fler intervjuer med hästkonstnärer och fotografer.
Är du fotograf eller känner du en hästfotograf som du skulle vilja se här? Skriv ditt namn och din webbplats i kommentarerna nedan eller skicka ett meddelande till mig för att vara med.
Översatt från engelska. Läs originalet