Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

Ivan och fuxen

· The Equinest

Ung man som rider på en fux
En saga ur Edmund Dulacs Fairy Book, Fairy Tales of the Allied Nations. Det här är en rysk folksaga

I ett fjärran land, där man betalar folk för att hålla dess namn djupt hemligt, levde en gammal man som uppfostrade sina tre söner precis så som de borde uppfostras. Han lärde dem att läsa, skriva och räkna, och visade dem också vilka böcker de skulle läsa och hur de skulle läsa dem. Han var särskilt noga med deras utbildning, för han hade lärt sig att den som vet saker också kan göra saker.

När han till sist skulle dö samlade han sina tre söner kring dödsbädden och förmanade dem.

”Glöm inte”, sade han, ”glöm inte att komma och läsa bönerna vid min grav.”

”Vi ska inte glömma, far”, svarade de.

De två äldre bröderna var stora, kraftiga karlar, men den yngste, Ivan, var bara en spinkig yngling. När de alla stod runt sin döende fars säng såg han ut som ett vasstrå bredvid sina stolta, stadiga äldre bröder. Men hans ögon var fulla av eld och mod, och munnens fasta drag vittnade om stor beslutsamhet. Och när fadern hade dragit sin sista suck och de två äldre bröderna grät ohämmat stod Ivan tyst, med blekt och stelnat ansikte och ögonen fulla av den klara glansen av tårar som inte ville smälta.

Samma dag som de begravde sin far gick Ivan tillbaka till graven på kvällen för att läsa böner över den. Det hade han gjort och var på väg hem när det hördes ett väldigt klapper av hovar bakom honom; och när han kom fram till byns torg höll ryttaren in sin häst och steg av alldeles i närheten av honom.[Pg 64] Efter att ha blåst en hög stöt i sin silvertrumpet – för han var kungens budbärare – ropade han med hög röst:

”Alla och envar, man, kvinna och barn, hör i kungens namn! Det är kungens vilja att denna kungörelse ska utropas i varje stad och by där hans undersåtar bor. Kungens dotter, prinsessan Helena den sköna, har låtit bygga åt sig en helgedom med tolv pelare och tolv rader av bjälkar. Och där sitter hon på en hög tron till dess att den brudgum hon väljer rider förbi. Och så här ska hon känna igen honom: med ett enda språng av sin springare når han tornets höjd, och i förbifarten möter hans läppar prinsessans när hon böjer sig ner från sin tron. Därför har kungen befallt att detta ska kungöras över hela landet, i längd och bredd, för om någon tror sig kunna nå prinsessans läppar och vinna henne, så må han försöka. I kungens namn har jag talat!”

Varhelst denna kungörelse lästes upp flammade blodet upp hos landets ungdom och längtade att flyga upp och röra vid Helena den skönas läppar. Alla undrade vem denna lyckliga lott skulle tillfalla. En del sade att det skulle bli den djärvaste, andra hävdade att det var en fråga om springarens hoppförmåga, och åter andra att det inte bara berodde på springaren utan också på ryttarens djärva skicklighet.

När de tre bröderna hade lyssnat på kungens budbärares ord såg de på varandra; åtminstone de två äldre gjorde det, för det var uppenbart för dem att Ivan, den yngste, inte hade en chans i tävlingen, medan de själva, två präktiga och stiliga karlar, mycket väl var med i den.

”Bröder”, sade Ivan till sist, ”vår första tanke måste vara att uppfylla vår fars sista önskan. Men om ni föredrar det kan vi turas om att läsa bönerna vid vår fars grav. Låt en av oss varje dag fullgöra plikten, morgon och kväll.”

De äldre bröderna gick genast med på det, men när Ivan frågade vems tur det skulle vara följande dag började de båda komma med ursäkter.

”Vad mig beträffar”, sade den äldste, ”måste jag gå och ordna arbetet på gården som far lämnade mig, och det kommer att ta sju dagar.”

”Och jag”, sade den yngre, ”måste se till godset som är min del av arvet, och det kommer också att ta sju dagar.”

”Då”, svarade Ivan, ”om jag fullgör plikten i sju dagar, gör ni var och en er del efteråt?”

Bröderna gick med på det ännu villigare än förut. Sedan gick de var och en sin väg, Ivan uppfylld av tankar på sin far, och de andra två för att träna sina hopphästar, den ene på sin gård och den andre på sitt gods. Och båda skrattade för sig själva, för ingen av dem visste vad den andre hade i sinnet.

Hur de lockade sitt hår och borstade sina tänder och övade på att forma munnen till ”plommon och prismor” tätt intill spegeln! – så att de, när de med ett enda språng av sina präktiga springare nådde upp till prinsessans läppar för att sikta den kyss som skulle vinna priset, skulle ta sig ståtliga och segerrika ut. Vad deras lillebror beträffade tyckte de båda att han gärna fick fortsätta att be vid deras fars grav så länge han ville – det var det bästa han kunde göra, och det skulle inte störa deras hemliga planer, som de så omsorgsfullt dolde för varandra och för honom.

Så i sju dagar, i var sitt distrikt, jagade de omkring på sina hästar om dagarna och drömde om de största hoppbedrifter om nätterna. Och när de sju dagarna var slut kallade den yngste brodern samman dem för att de skulle hålla sin överenskommelse, och frågade vem av dem som skulle läsa bönerna, morgon och kväll, under de nästa sju dagarna.

”Jag har gjort min del”, sade han; ”nu får ni komma överens om vem av er som ska fortsätta den heliga plikten.”

De två äldre bröderna såg på varandra och sedan på Ivan.

”Vad mig beträffar”, sade den ene, ”bryr jag mig föga om vem som gör det, bara jag får sköta mina affärer, som är viktigare.”

”Och vad mig beträffar”, sade den andre, ”har jag ingen lust att sitta och se[Pg 66] varje grässtrå växa på graven. Jag har faktiskt inte tid, jag är så upptagen. Du, Ivan – du är annorlunda: du är ingen affärsman; hur skulle du kunna använda din tid bättre än till att läsa böner vid vår fars grav?”

”Så får det bli”, svarade Ivan. ”Gå ni tillbaka till ert arbete, så sköter jag den heliga plikten i sju dagar till.”

De två äldre bröderna gick var och en sin väg och ägnade i sju dagar till all sin uppmärksamhet åt att träna sina hästar för det flygande språnget upp till prinsessans läppar. Som de for som galningar över fälten! Som de hoppade över häckar och diken! Som de lockade sitt hår och färgade sina mustascher och övade sina läppar, inte bara på ”plommon och prismor” utan på ”passionens persikor” och ”pomeranser” och ”peripatetiska promenader” och allt annat de kunde komma på! De ägnade faktiskt så mycket uppmärksamhet åt de läppar som skulle möta prinsessans högst upp i det flygande språnget att de började försumma sina egna och sina hästars måltider. Med andra ord började de visa tecken på överträning.

När de andra sju dagarna var slut kallade Ivan åter samman dem till familjeråd och frågade om någon av dem nu kunde ta över den heliga plikten. Men nej; med tankarna tungt fästa vid hästar och läppar, höga hopp och kyssar, talade de lättvindigt om åkrar som skulle plöjas, säd som skulle sås och allt sådant som måste göras genast. Deras uppfattning var – och de blev riktigt vänskapliga när de pratade om det – att Ivan borde vara mer än förtjust över att få bära denna angenäma börda, att läsa böner vid sin fars grav. Ja, ingenting annat än pliktens stränga och omedelbara kallelse kunde förmå dem att avstå från en så angenäm uppgift.

”Så får det bli”, sade Ivan; ”jag fullgör den heliga plikten i sju dagar till.” Men medan han talade lade han märke till brödernas lockade hår och färgade mustascher, och av detta, och av den plötsliga misstänksamhet och svartsjuka som de utbytte i blickarna, förstod han att de båda var förälskade i samma sköna. Men det behöll han för sig själv och lät dem sköta sitt.

Återigen, när sju dagar hade gått och Ivan andäktigt hade läst bönerna[Pg 67], kallade han på sina bröder. Men de kom inte. Båda skickade bud och sade att de hade förskräckligt mycket att göra, och om han ville vara så vänlig och fortsätta med den heliga plikten tills de kunde bli lediga för att göra sin del längre fram. Ivan tog emot deras bud och fortsatte att läsa bönerna vid faderns grav.

Under tiden förberedde sig var och en av hans bröder för det stora flygande språnget; och var och en sade till sig själv: ”Hur blir det med Ivan? Han skulle nog vilja se denna stora bedrift. Det kunde göra en man av honom. Han saknar helt ärelystnad, och att se en stor gärning utföras kunde få honom att själv försöka bli en stor hjälte. Men ändå – jag är rädd att det aldrig skulle gå. Han är så klen, så obetydlig. Jag känner att jag skulle förlora på att ha en sådan bror någonstans i närheten. Nej; han gör mycket bättre i att läsa böner vid vår fars grav.”

Så bestämde sig var och en på sitt sätt för att ställa upp ensam – skild från den andre och skild från Ivan.

Den stora dagens morgon kom. Den äldste brodern hade bland sina hästar valt en präktig svart häst med välvd hals och svallande man och svans. Den andre brodern hade valt en lika ståtlig brun. Och nu, i soluppgången, stod de, utan att den ene visste om den andre, och kammade sitt vällockade hår, färgade om sina mustascher och klädde sig i stövlar och full mundering för den underbara uppvisning i tapperhet som dagen skulle bjuda på. Och de glömde inte att försäkra sig om att deras läppar var lika väl förberedda som de var ivriga inför den ”höga kyssen”.

På utsatt tid red de in på tornerplatsen och drog sina lotter, och ingen av dem blev särskilt förvånad över att se sin bror bland skaran av medtävlare om Helena den skönas hand. Överraskningen kom senare, när Ivan dök upp.

Det gick till så här: mot kvällen, när hans två bröder båda hade gjort sitt sista försök att hoppa upp till prinsessans läppar och misslyckats, liksom alla andra, satt Ivan själv och läste bönerna vid sin fars grav. Plötsligt kom en stark känsla över honom, och han slutade läsa. Han fylldes av en längtan att bara en enda gång få se Helena den skönas ansikte, hon för[Pg 68] vars gunst han visste att de förnämsta i landet tävlade med sina underbara springare. Så stark var denna längtan att han bröt samman och, böjd över sin fars grav, grät bittert.

Och då hände något märkligt. Hans far hörde honom i kistan, skakade sig fri från den fuktiga jorden, kom upp och ställde sig framför honom.

”Gråt inte, Ivan, min son”, sade han. Och Ivan såg upp och blev förskräckt vid åsynen av honom.

”Nej, min son, var inte rädd för mig”, fortsatte fadern. ”Du har uppfyllt min sista önskan, och jag ska hjälpa dig i din nöd. Du vill få se Helena den skönas ansikte, och så ska det bli.”

Därmed rätade han på sig, och hans hållning var befallande. Sedan ropade han med hög röst, och när ekot av hans röst började dö bort hörde Ivan hur det förvandlades till ett avlägset dunder av hästhovar. Efter att ha lyssnat en stund ropade fadern igen, och den här gången var ekot en hästs gnäggning och galopperande hovar. Det tycktes komma från andra sidan backen, och Ivan såg upp och undrade. En tredje gång ropade fadern, och närmare och närmare kom galoppljudet, tills till sist, med en dånande frustning och en klingande gnäggning, en vacker fux visade sig, cirklade tre gånger runt dem och sedan stannade framför dem med frambenen tätt ihop medan eldslågor sprutade ur dess ögon, öron och näsborrar.

Sedan hördes en röst, och Ivan visste att det var rösten från fuxen med den stolt välvda halsen och den svallande manen:

”Vad är din vilja? Befall mig, och jag lyder!”

Fadern tog Ivan i handen och ledde honom fram till hästens huvud.

”Gå in här genom höger öra”, sade han, ”och gå igenom och ta dig ut genom vänster öra. Gör du så kan du befalla över hästen, och han kommer att göra allt du kan önska att en häst ska göra.”

Så Ivan, utan att tvivla det minsta, gick in genom fuxens högra öra och kom ut genom det vänstra; och genast skedde[Pg 69] en underbar förändring med honom. Han var inte längre en drömmande yngling: han var med ens en handlingens man, och ljuset av en hög ärelystnad lyste i hans ögon.

”Sitt upp! Rid och vinn prinsessan Helena den sköna!” sade hans far och försvann i samma ögonblick.

Med ett enda språng satt Ivan grensle över fuxen, och i nästa ögonblick ilade de som blixten mot Helena den skönas helgedom.

Solen höll på att gå ner, och de två äldre bröderna var nedslagna och på väg att lämna fältet när de, uppskrämda av folkets rop, såg en springare komma galopperande, väl riden och i en våldsam fart. De vände sig om för att se och märkte hur Helena den sköna, besviken på alla andra, lutade sig ut för att se på den annalkande ryttaren. Och hela folkmassan vände sig om och stod stilla för att avvakta vad som kunde hända.

Fram kom fuxen, med eld frustande ur näsborrarna och hovar som fick jorden att skaka. Han närmade sig helgedomen och reste sig, under en mästerlig tygelhand, i ett flygande språng. Den djärve ryttaren såg upp och prinsessan lutade sig ner, men han nådde inte hennes läppar, så redo de än var.

Hela fältet stod nu och stirrade medan fuxen med sin ryttare cirklade runt och kom tillbaka. Och den här gången bar den modiga springaren med ett praktfullt språng sin ryttare så högt att prinsessans doftande andedräkt tycktes nå honom, och ändå möttes inte deras läppar.

Återigen cirklade de runt medan alla stod stilla och spända. Återigen reste sig fuxen till språng, och den här gången möttes Ivans och prinsessans läppar i en lång, ljuv kyss, för fuxen tycktes dröja kvar i luften högst upp i sitt språng medan kyssen varade.

Sedan, medan prinsessan såg efter dem, nådde häst och ryttare marken och försvann som blixten.

Genast strömmade skaran av åskådare fram.

”Vem är han? Var är han?” ropade man på alla håll. ”Han[Pg 70] kysste henne på läpparna, och hon kysste honom. Se på henne! Är det inte sant?”

Det var sant, för prinsessan Helena den sköna, med kärlekens ljus i ögonen, lutade sig ner och sökte med hela sin själ, om så bara efter dammet som virvlat upp under hovarna på hennes älskades häst. Men hon kunde inte se någonting och sjönk tillbaka i sin helgedom, med kyssen som en skatt på sina läppar; medan folket, missnöjt men djupt förundrat, skingrades. Bland dem gick de ståtliga bröderna, som funderade på hur de skulle kunna sälja sina vältränade hästar med vinst, för båda hade varit förtvivlat nära prinsessans läppar.

Vart hade Ivan flugit på fuxen? Han släppte tyglarna – han brydde sig inte om något annat än kyssen – och lät sin springare gå, och snart stannade den framför hans fars grav. Där steg han av och lät hästen gå fri. Som om dess ärende var fullbordat galopperade den iväg; en regnbåge sänkte sig för att möta den och tycktes, när den slöt sig, rycka upp den i sina veck. Ivan var ensam vid sin fars grav.

Än en gång böjde han sig i bön. Än en gång visade sig hans far för honom.

”Väl har du gjort, o min son”, sade han. ”Du har uppfyllt min sista önskan, men min levande önskan återstår ännu att uppfylla. I morgon kommer Helena den sköna att kalla samman folket och kräva sin brudgum. Var du där, men säg ingenting.”

Därmed befann sig Ivan ensam.

Följande dag var det en stor sammankomst i palatset, och mitt i den satt prinsessan Helena den sköna och krävde sin brudgum – den som hade hoppat upp till hennes läppar och vunnit henne framför alla andra. Hennes hjärta och själ och kropp var hans. Hälften av hennes blivande rike var hans. Hon själv var hans – var fanns han?

Man sökte bland de högsta i landet, men av rädsla för att behöva upprepa språnget och kyssen trädde ingen fram. Ivan satt längst bak, en ödmjuk åskådare.

”Hon tänker på det där språnget och den där kyssen”, sade han till sig själv. ”När hon ser mig sådan jag är, då får hon döma.”[Pg 71] Men kärleken, fast blind, har ögon. Prinsessan reste sig från sin plats och lät blicken svepa över folket. Hon såg de två stiliga äldre bröderna och gick förbi dem som om de vore smuts. Sedan, i kärlekens ljus, fick hon syn på honom där han satt i ett hörn där ljuset var svagt: hjälten med fuxen – den som hade hoppat högt och nått hennes läppar i kärlekens första ljuva kyss.

Hon kände genast igen honom, och medan alla såg förundrat på gick hon fram till det dunkla hörnet, tog honom i handen utan ett ord och ledde honom upp, förbi hedersplatsens tron, till ett förrum där, medan folkets jubelrop ringde i deras öron, deras läppar möttes en andra gång – på toppen av ett glädjesprång.

I samma ögonblick kom kungen in, och han visste allt.

”Vad är detta?” sade han.

Sedan log han, för han förstod sin dotter och visste att hon inte bara hade valt sin älskade utan också hade vunnit den hon valt.

”Min son”, tillade han utan att vänta på svar, ”du och de dina ska regera efter mig. Se till det! Och nu går vi och äter kvällsmat.”

Hästböcker

Översatt från engelska. Läs originalet