Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Tam o’ Shanter

· The Equinest

En man i grön cape till häst
Dagens dikt är ett episkt verk som Robert Burns skrev 1790. I den målar Burns upp en oförglömlig bild av den supande klassen i en skotsk stad som heter Ayr.

Tam o’ Shanter

När gårdfarihandlarna lämnar gatan
och törstiga grannar möter grannar,
när marknadsdagen lider mot sitt slut
och folk börjar ge sig av hemåt;
medan vi sitter och super starkt öl
och blir fulla och väldigt glada,
tänker vi inte på de långa skotska milen,
på myrarna, vattnen, gärdsgårdsluckorna och stättorna
som ligger mellan oss och vårt hem,
där vår sura, trumpna fru sitter
och rynkar pannan som ett annalkande oväder
och vårdar sin vrede för att hålla den varm.

Den sanningen fick hederlige Tam o’ Shanter erfara
när han en natt red i galopp hem från Ayr
(gamla Ayr, som ingen stad överträffar
när det gäller hederliga män och vackra flickor).

O Tam! Om du bara hade varit så klok
att lyssna på din egen hustru Kates råd!
Hon sa dig rakt ut att du var en odåga,
en pratande, skrävlande, försupen pratkvarn;
att du från november till oktober
inte var nykter en enda marknadsdag;
att du vid varje malning hos mjölnaren
satt kvar så länge du hade pengar;
att för varje häst som fick en sko pålagd
blev du och smeden stupfulla;
att du i Herrens hus, till och med på söndagen,
drack med Kirkton Jean ända till måndagen.
Hon spådde att du förr eller senare
skulle hittas drunknad djupt nere i Doon,
eller fångad av trollkarlar i mörkret
vid Alloways gamla hemsökta kyrka.

Ack, ädla damer! Det får mig att gråta
när jag tänker på hur många ljuva råd,
hur många långa och kloka förmaningar
som mannen föraktar från sin hustru!

Men åter till vår berättelse: En marknadskväll
hade Tam slagit sig ner riktigt bekvämt,
tätt intill en härd som flammade fint,
med skummande öl som smakade gudomligt;
och vid hans armbåge satt Souter Johnny,
hans gamle, trogne, törstige kumpan;
Tam älskade honom som en riktig bror –
de hade varit fulla tillsammans i veckor!
Natten gick vidare med sång och prat,
och ölet blev bara bättre och bättre:
värdshusvärdinnan och Tam blev allt vänligare,
med hemliga gunstbevis, ljuva och dyrbara;
skomakaren berättade sina konstigaste historier;
värdens skratt var en villig kör:
stormen utanför fick vråla och rassla,
Tam brydde sig inte ett dugg om stormen.

Bekymret, rasande över att se en man så lycklig,
dränkte sig självt i det starka ölet!
Som bin flyger hem lastade med skatter
flög minuterna i väg av ren förtjusning:
kungar må vara lyckliga, men Tam var strålande,
segrande över livets alla plågor!

Men nöjen är som vallmo som slår ut:
du griper blomman, och dess prakt faller;
eller som snön som faller i floden,
vit ett ögonblick – och sedan smält för alltid;
eller som norrskenets lopp
som fladdrar bort innan du hunnit peka ut var det är;
eller som regnbågens ljuvliga form
som försvinner mitt i stormen. –
Ingen kan binda tiden eller tidvattnet;
timmen närmar sig då Tam måste rida;
den timmen, slutstenen i nattens svarta valv,
den dystra timmen sitter han upp på sin häst;
och en sådan natt ger han sig ut på vägen
som ingen stackars syndare någonsin varit ute i.

Vinden blåste som om den blåste för sista gången;
smattrande skurar for upp med stormbyarna;
de snabba blixtarna slukades av mörkret;
högt, djupt och länge vrålade åskan:
den natten kunde till och med ett barn förstå
att Djävulen hade något för sig.

Väl uppsuten på sitt skimmelsto Meg –
ett bättre har aldrig lyft ett ben –
skyndade Tam vidare genom pölar och gyttja
och trotsade vind och regn och eld.
Ibland höll han hårt i sin goda blå mössa;
ibland nynnade han på någon gammal skotsk visa;
ibland spanade han omkring sig med försiktig oro
så att inga spöken skulle överraska honom:
Kirk-Alloway kom allt närmare,
där spöken och ugglor skriker varje natt.

Vid det här laget hade han passerat vadstället
där gårdfarihandlaren kvävdes i snön;
och förbi björkarna och den stora stenen
där fulle Chairlie bröt nacken;
och genom ginsterbuskarna och förbi röset
där jägare hittade det mördade barnet;
och nära hagtornet ovanför brunnen
där Mungos mor hängde sig. –
Framför honom vräker Doon fram alla sina vatten;
den fördubblade stormen dånar genom skogen;
blixtarna flammar från pol till pol;
närmare och närmare rullar åskan:
då, glimmande genom de stönande träden,
tycktes Kirk-Alloway stå i lågor;
genom varje springa strålade ljuset ut,
och högt ekade skratt och dans.

Inspirerande, djärve John Barleycorn!
Vilka faror du kan få oss att förakta!
Med tvåpenceöl fruktar vi inget ont;
med whisky möter vi djävulen själv! –
Ölet skummade så i Tammies skalle
att han, ärligt talat, inte brydde sig ett dyft om djävlar.
Men Maggie stannade, högst förbluffad,
tills hon, manad av häl och hand,
vågade sig fram mot ljuset;
och minsann! Tam fick se en sällsam syn!

Trollkarlar och häxor i en dans;
ingen splitterny kotiljong från Frankrike,
utan hornpipes, jiggar, strathspeys och reels
satte liv och fart i deras klackar.
I en fönsternisch i öster
där satt gamle Nick i djurgestalt;
en raggig hund, svart, bister och stor,
och hans uppgift var att spela för dem:
han skruvade på säckpipan och fick den att skria
tills tak och takbjälkar dånade. –
Kistor stod runtom som öppna skåp
och visade de döda i deras sista dräkt;
och genom något djävulskt trolltrick
höll var och en ett ljus i sin kalla hand. –
I det ljuset kunde den hjältemodige Tam
urskilja på det heliga bordet
en mördares ben i galgjärn;
två små odöpta barn, bara en spann långa;
en tjuv, nyss nerskuren från repet,
med munnen gapande i sista andetaget;
fem tomahawker, rödrostiga av blod;
fem kroksablar med skorpor av mord;
ett strumpeband som strypt ett spädbarn;
en kniv som skurit sönder en fars strupe,
en far som hans egen son berövat livet –
de grå håren satt ännu kvar på skaftet;
och mer därtill, så fasansfullt och hemskt
att det vore otillåtet att ens nämna det.
Tre advokattungor, vända ut och in,
med lögner i sömmarna som en tiggares trasa;
tre prästhjärtan, ruttna och svarta som dynga,
låg och stank, vidriga, i varje vrå.

Medan Tammie stirrade, häpen och nyfiken,
blev glädjen och skojet allt vildare;
säckpiparen blåste allt högre;
dansarna flög allt snabbare;
de virvlade, ställde upp, korsade och hakade arm,
tills varenda käring svettades och ångade
och slängde av sig trasorna för att dansa på
och skuttade loss i bara särken!

Nå Tam, o Tam! Om de hade varit unga töser,
alla runda och ståtliga i tonåren,
och deras särkar, i stället för flottig flanell,
varit av snövitt, fint linne med sjuttonhundra trådar!
De här byxorna mina, mitt enda par,
som en gång var plysch av fin blå ull,
dem hade jag dragit av min egen ända
för en enda blick på de vackra flickorna!

Men vissna gamla kärringar, gamla och löjliga,
skrynkliga häxor som kunde skrämma ett föl från att dia,
som hoppade och sprattlade med en krokkäpp –
det är ett under att det inte vände sig i magen på dig!

Men Tam visste mycket väl vad som var vad:
där fanns en förtjusande och smidig jänta
som den natten hade tagits upp i skaran,
länge efteråt känd längs Carricks kust;
(för många djur sköt hon till döds,
och många vackra båtar förliste,
och hon skakade både vete och korn på fälten
och höll hela trakten i skräck.)
Hennes cutty-sark, den korta särken av Paisleylinne
som hon hade burit redan som liten flicka,
var, fast den var bedrövligt knapp i längden,
hennes finaste, och hon var stolt över den –
Ack! Föga anade din vördiga mormor
att den särk hon köpt åt lilla Nannie
för två skotska pund (det var allt hon ägde)
någonsin skulle pryda en häxdans!

Men här måste min musa fälla sina vingar;
sådana flykter går långt över hennes förmåga;
att sjunga om hur Nannie hoppade och sprattlade
(en smidig jänta var hon, och stark),
och hur Tam stod där som förhäxad
och tyckte att hans egna ögon blivit rikare;
till och med Satan stirrade och skruvade förtjust på sig
och ryckte och blåste av alla krafter;
tills Tam, efter först ett skutt och sedan ett till,
helt tappade förståndet
och vrålar: ”Bra gjort, Cutty-sark!”
Och på ett ögonblick blev allt mörkt:
och knappt hade han fått fart på Maggie
förrän den helvetiska legionen störtade ut.

Som bin surrar ut i ilsken iver
när plundrande vallpojkar angriper deras bo;
som harens dödsfiender ger skall
när hon, vips, rusar upp framför nosen på dem;
som marknadsfolket ivrigt springer
när ”Ta fast tjuven!” ljuder högt;
så springer Maggie, och häxorna följer efter
med mången kuslig skrik och tjut.

Ack, Tam! Ack, Tam! Nu får du ditt straff!
I helvetet kommer de att steka dig som en sill!
Förgäves väntar din Kate på att du ska komma!
Kate blir snart en sorgsen kvinna!
Nu, Meg, gör ditt yttersta i full fart
och nå brons slutsten;
där kan du vifta med svansen åt dem,
för ett rinnande vatten vågar de inte korsa.
Men innan hon hann fram till slutstenen
hade hon minsann ingen svans kvar att vifta med!
För Nannie, långt före de andra,
trängde hårt på den ädla Maggie
och flög på Tam i rasande uppsåt;
men föga kände hon till Maggies kurage –
ett enda språng förde hennes husbonde helskinnad undan,
men lämnade kvar hennes egen grå svans;
käringen grep henne i bakdelen
och lämnade stackars Maggie knappt en stump.

Nu, var och en som läser denna sanna berättelse,
varje man och moders son, ta er i akt:
när ni känner er hågade att dricka
eller korta särkar spökar i era tankar,
tänk! Ni kan köpa glädjen för dyrt –
minns Tam o’ Shanters sto.

Gestalten som blev en mössa

Det visar sig att Tam blev en legend inte bara i Burns dikt: namnet Tam o’Shanter används i dag om en sorts ullmössa för män. Förmodligen för att gamle Tam bar en sådan den där ödesdigra natten.

Hästar i poesin

Översatt från engelska. Läs originalet