Intervjuer
Intervju med hästkonstnären Linda Woolford
Namn
Linda Woolford
Webbplats och var du hittar mina verk på nätet
Webbplats: The Briar Rose Gate
Etsy: Artwolf
Var jag bor
En liten ö strax utanför Englands sydkust, med 65 miles underbar kustlinje.
Berätta lite om dig själv – vilken bakgrund har du och var kommer du ifrån?
Jag föddes på Ön, där jag fortfarande bor. Jag är självlärd konstnär, och redan från tidig ålder minns jag längtan efter att skapa.
Även om jag inte växte upp i någon särskilt välbärgad familj lyckades jag hitta material att skapa konst av (även om det innebar att använda mjöl och vatten i stället för lim).

Min kärlek till konsten har bara överträffats av min kärlek till djur, från den herrelösa hunden längre ner på gatan, som tacksamt tog emot mina insmugglade korvar från eftermiddagsteet, till den flörtiga hankatten som brukade hålla till på bakgården – alla älskades de med samma tillgivenhet.
Hästar var jag tokig i. Mina första lektioner red jag barbacka i en hage på en liten brun ponny vid namn Tommy, som tidigare hade dragit vagn åt en åkare, när jag var ungefär 4 år. När jag kom hem försökte jag teckna honom, tillsammans med favoriter som Champion the Wonder Horse och Mister Ed.
Till slut lyckades min hårt arbetande mamma betala för ridturer på ett stall i närheten (i närheten som i 400 yards bort). Jag minns tydligt glädjen i att få förtroendet att sitta på en riktig ponny. Så till den grad att jag hade varit helt nöjd med att bara sitta där och känna ponnyns värme och beröring.

Jag var så uppslukad av hela upplevelsen, och så tyst, att personalen ofta frågade min mamma om jag hade haft roligt. Från den stunden växte mitt engagemang så pass att jag
vid 9–10 års ålder redan ledde turridningarna åt ridskolan, i utbyte mot ”hästtid”. Jag var ett mycket ansvarsfullt barn, äldre än mina år.
Jag har haft egna ponnyer och senare hästar sedan jag var 14 år, och har fortfarande kvar ett mycket kärt och pålitligt sto som har varit både en vän och en fantastisk tävlingspartner för mig. Nu, vid 33 års ålder, njuter hon av en välförtjänt och ompysslad pensionärstillvaro.

Vilken är din favoritras?
Jag måste erkänna att jag inte har bara en favoritras. Jag är förtjust i de brittiska öarnas inhemska ponnyraser: welshponny, dartmoorponny, connemaraponny, New Forest-ponny och shetlandsponny. Jag älskar den lugna styrkan hos de tunga arbetshästraserna och Vanner-hästarna. Jag beundrar skönheten hos araber, andalusier, frieser och lipizzaner, och
använder dem ofta som modeller för Pegasus och enhörningar.
Sådana får jag inte se så många av nu för tiden – man måste upp väldigt tidigt eller vara ute väldigt sent!
Jag älskade att rida engelska och irländska fullblod.
Vilka är dina främsta influenser?
Jag älskar Alfred Munnings målningar. Hans fulländade penselföring och ljusets spel är fantastiska.
Har du (eller hade du) ett djur som är musan bakom ditt arbete?
Snarare en ständig följeslagare, Poppy, min svarta labrador, som alltid ligger under mitt arbetsbord eller ritbräde när jag arbetar …

Har du några hemliga ritualer som hjälper dig att komma i rätt stämning för att skapa?
Nej, egentligen inte, men jag tycker om att arbeta efter att ha gjort en ordentlig storstädning av mina
akvarellfärger och haft en intensiv vässarsession med alla pennorna … det är många, så det är bäst att göra det en dag när man ändå inte tänkte måla eller skissa.
Åh, och förstås ständiga te- och chokladpauser – räknas det som en ritual?
Finns det någon särskild plats som ger dig inspiration?
Ön är en mycket vacker plats att bo på och har en underbar variation av landskap och kust. Den enda nackdelen kan vara att många hästraser och exotiska djur som jag skulle vilja fotografera som referens saknas här.

Att bo på en ö innebär att man måste boka båtöverfarter bara för att fotografera vissa motiv. Nyligen erbjöd dock en bloggvän mig referensfoton av flera tunga arbetshästraser, vilket var väldigt snällt av henne.
Vilken effekt tror du att internet kommer att få på konsten i allmänhet?
Jag tycker att det har haft en bra och positiv effekt för de flesta, eftersom det har öppnat försäljning, köp och uppskattning av konst i allmänhet för en bredare publik.
Har det påverkat ditt eget arbete?
Jag har breddat mina motiv efter efterfrågan, vilket är mer intressant för mig också. Det har också blivit lättare att träffa köpare och vänner, och det har på det hela taget varit en mycket trevlig upplevelse för mig.

Vilket verk är din personliga favorit?
Jag har bara ett fåtal egna verk kvar, och ett som jag har behållit är ”Faith and Hope”, ett litet övergivet Pegasusföl med en kanin som sällskap.
Skulle du någonsin sälja det?
Ja, jag skulle alltid sälja ett av mina egna konstverk, även ett favoritverk, om jag behövde pengar för att hjälpa min egen lilla familj ”under samma tak”, som förstås också omfattar husdjur och andra djur.
Däremot skulle jag inte skiljas från de få älskade konstverk som jag har fått i gåva av andra konstnärer – då skulle möblerna få gå först …
Vad mer brinner du för?
Jag brinner för att husdjur, andra djur och vilda djur ska behandlas humant, med respekt och omsorg.
Därför är jag passionerat emot grymhet, övergivna djur, tjuvjakt, massavlivning och förlust av livsmiljöer på grund av okunskap och girighet.

Arbetar du med något nytt?
Jag har ett möjligt nytt beställningsarbete inom en snar framtid. Det skulle bli en, eller kanske ett par, små terrier.
Mer kommer
Tack till Linda för att hon ställde upp på intervjun och delade med sig av sin konst. Glöm inte att prenumerera på hennes konstblogg för nyheter om hennes senaste verk.
Håll också utkik efter fler intervjuer med hästkonstnärer och fotografer.
Är du själv hästkonstnär, eller känner du en hästkonstnär som du skulle vilja se här? Skriv ditt namn och din webbplats i kommentarerna nedan eller skicka ett meddelande till oss för att vara med.
Översatt från engelska. Läs originalet